Försoningen och jordelivets resa

I Bible Dictionary kan vi läsa att ordet nåd ofta används i skrifterna för att beskriva en stärkande eller möjliggörande kraft:

”[Nåd är] ett ord som förekommer ofta i Nya testamentet, särskilt i Paulus skrifter. Ordet betyder i huvudsak att det är ett gudomligt medel till hjälp eller styrka som ges genom Jesu Kristi rikliga barmhärtighet och kärlek.

Det är genom Herren Jesu Kristi nåd, som möjliggjorts genom hans försoningsoffer, som alla människor kommer att uppstå som odödliga och få sin kropp från graven för att leva för evigt. Det är också genom Herrens nåd som människor, genom tro på Jesu Kristi försoning och omvändelse från sina synder, får kraft och hjälp till att utföra goda gärningar som de inte skulle kunna utföra av enbart sin egen förmåga. Denna nåd är en möjliggörande kraft som låter män och kvinnor uppnå evigt liv och upphöjelse efter det att de gjort allt de själva förmår.”²

Nåden utgör det gudomliga bistånd eller den himmelska hjälp som var och en av oss är i desperat behov av för att kvalificera oss för det celestiala riket. Således stärker försoningens möjliggörande kraft oss så att vi kan göra gott och vara goda och tjäna utöver vår egen önskan och naturliga förmåga.

I mina egna skriftstudier sätter jag ofta in orden ”möjliggörande kraft” närhelst jag ser ordet nåd. Tänk till exempel på den här versen som vi alla känner väl till: ”Vi vet att det är genom nåd vi blir frälsta, sedan vi har gjort allt vi kan göra” (2 Nephi 25:23). Jag tror att vi kan lära oss mycket om den här väsentliga aspekten av försoningen om vi sätter in ”möjliggörande och stärkande kraft” varje gång vi ser ordet nåd i skrifterna.

Jordelivets färd innebär att vi går från dåliga till bra till bättre och att vi förändrar vår natur. Mormons bok är full av exempel på lärjungar och profeter som kände till, förstod och förändrades av försoningens möjliggörande kraft under livets färd. När vi lär oss förstå denna heliga kraft bättre, förstoras och berikas vårt evangelieperspektiv storligen. Ett sådant perspektiv förändrar oss på betydelsefulla sätt.

Nephi är ett exempel på en person som kände till, förstod och förlitade sig på Frälsarens möjliggörande kraft. Ni kommer ihåg att Lehis söner hade återvänt till Jerusalem för att be Ismael och hans familj att förena sig med dem. Laman och andra i sällskapet som färdades med Nephi från Jerusalem tillbaka till vildmarken gjorde uppror, och Nephi uppmanade sina bröder att ha tro på Herren. Det var vid det skedet i deras färd som Nephis bröder band honom med rep och planerade att döda honom. Lägg märke till orden i Nephis bön: ”O Herre, vill du enligt min tro på dig befria mig ur mina bröders händer. Ja, ge mig styrka så att jag kan bryta dessa band som jag är bunden med” (1 Nephi 7:17; kursivering tillagd).

Vet du vad jag troligen skulle ha bett om, om jag hade bundits fast av mina bröder? ”Snälla, ta mig ur den här röran NU!” Det är särskilt intressant för mig att Nephi inte bad om att få sina omständigheter ändrade. I stället bad han om styrka till att ändra sina omständigheter. Och jag tror att han bad på det här sättet just därför att han visste, förstod och hade upplevt försoningens möjliggörande kraft.

Jag tror inte att repen som Nephi var bunden med bara magiskt föll av hans handleder. Jag tror i stället att han välsignades med både uthållighet och styrka utöver sin naturliga förmåga, att han sedan ”i Herrens kraft” (Mosiah 9:17) arbetade och vred och slet i repen och slutligen och bokstavligen kunde bryta banden.

Innebörden för oss alla av den här episoden är tydlig. När du och jag förstår och använder oss av försoningens möjliggörande kraft i vårt liv, ber vi om och eftersträvar styrka till att ändra våra omständigheter i stället för att be om att våra omständigheter ska ändras. Vi blir personer som verkar i stället för objekt som påverkas (se 2 Nephi 2:14).

Tänk på exemplet i Mormons bok när Alma och hans folk förföljs av Amulon. Herrens röst kom till dessa goda människor i deras nöd och tillkännagav:

”Jag skall även lätta de bördor som lagts på era axlar, så att ni inte ens känner dem på era ryggar …

Och nu hände det sig att de bördor som lagts på Alma och hans bröder lättades. Ja, Herren styrkte dem så att de kunde bära sina bördor med lätthet, och de underkastade sig glatt och med tålamod all Herrens vilja” (Mosiah 24:14–15; kursivering tillagd).

Vad var det som ändrades i den här episoden? Det var inte bördorna som ändrades. Påfrestningarna och svårigheterna av förföljelsen togs inte omedelbart bort från folket. Men Alma och hans efterföljare stärktes, och deras ökade förmåga och styrka gjorde deras bördor lättare. Dessa goda människor fylldes med kraft genom försoningen till att verka och att påverka sina omständigheter. Och ”i Herrens kraft” vägleddes sedan Alma och hans folk till säkerhet i landet Zarahemla.

Nu kanske du med all rätt undrar: ”Vad gör episoden med Alma och hans folk till ett exempel på försoningens möjliggörande kraft?” Svaret på din fråga finns i en jämförelse av Mosiah 3:19 och Mosiah 24:15.

”Och lägger av den naturliga människan och blir en helig genom Herren Kristi försoning och blir som ett barn: undergiven, mild, ödmjuk, tålmodig, kärleksfull, villig att underkasta sig allt som Herren anser lämpligt att lägga på henne, alldeles som ett barn underkastar sig sin far” (Mosiah 3:19; kursivering tillagd).

Medan vi utvecklas under jordelivets färd från dålig till god till bättre, medan vi lägger av den naturliga mannen eller kvinnan i var och en av oss, och medan vi strävar efter att bli heliga och få själva vår natur förändrad, bör de egenskaper som nämns i den här versen alltmer beskriva det slags person som ni och jag håller på att bli. Vi blir mer som ett barn, mer undergivna, tålmodigare och villigare att underkasta oss.

Jämför nu de här egenskaperna i Mosiah 3:19 med dem som används för att beskriva Alma och hans folk: ”Och de underkastade sig glatt och med tålamod all Herrens vilja” (Mosiah 24:15; kursivering tillagd).

Jag finner parallellerna mellan egenskaperna som beskrivs i de här verserna slående och ett tecken på att Almas goda folk var på väg att bli ett bättre folk genom den möjliggörande kraften i Herren Kristi försoning.

Tänk på berättelsen om Alma och Amulek i Alma 14. Vid det här tillfället hade många trofasta heliga dödats genom eld, och dessa två Herrens tjänare hade fängslats och blivit slagna. Lägg märke till Almas vädjan när han bad i fängelset: ”O Herre, ge oss styrka enligt vår tro som är i Kristus, ja, till att befria oss” (Alma 14:26; kursivering tillagd).

Här ser vi på nytt Almas insikt om och förtröstan på försoningens möjliggörande kraft, vilket visas i hans begäran. Och lägg märke till resultatet av bönen:

”Och de [Alma och Amulek] slet av repen som de var bundna med, och när folket såg detta tog de till flykten, ty fruktan för undergång hade kommit över dem …

Och Alma och Amulek kom ut ur fängelset, och de var oskadda, ty Herren hade förlänat dem kraft enligt deras tro på Kristus” (Alma 14:26, 28; kursivering tillagd).

Än en gång är den möjliggörande kraften påtaglig när goda människor kämpar mot ondska och strävar efter att bli ännu bättre och tjäna på bättre sätt ”i Herrens kraft”.

Ett annat exempel från Mormons bok är upplysande. I Alma 31 leder Alma en mission för att återvinna de avfälliga zoramiterna som, efter att de byggt sin Rameumptom, uppsänder en föreskriven och högmodig bön.

Lägg märke till Almas vädjan om styrka i sin bön: ”O Herre, vill du ge mig styrka så att jag med tålamod kan uthärda de lidanden som skall komma över mig på grund av detta folks ondska?” (Alma 31:31; kursivering tillagd).

Alma ber också att hans missionärskamrater ska få samma välsignelse: ”Vill du ge dem styrka så att de kan uthärda de lidanden som skall komma över dem på grund av detta folks ondska” (Alma 31:33; kursivering tillagd).

Alma bad inte om att hans lidanden skulle tas bort. Han visste att han verkade för Herren och han bad om kraft till att handla och påverka sin situation.

Huvudpunkten i det här exemplet finns i den sista versen i Alma 31: ”[Herren] gav dem även styrka så att de inte skulle uppleva någon form av lidande som inte uppslukades av glädjen i Kristus. Nu var detta i enlighet med Almas bön, och det var för att han bad i tro” (vers 38; kursivering tillagd).

Lidandena togs inte bort. Men Alma och hans medhjälpare stärktes och välsignades genom försoningens möjliggörande kraft så att ”de inte skulle uppleva någon form av lidande som inte uppslukades av glädjen i Kristus”. Vilken förunderlig välsignelse. Och vilken lärdom var och en av oss bör ta till sig.

Exempel på den möjliggörande kraften finns inte bara i skrifterna. Daniel W. Jones föddes 1830 i Missouri och blev medlem i kyrkan i Kalifornien 1851. År 1856 deltog han i räddningen av de handkärrekompanier som fastnat i Wyoming på grund av svåra stormar. Sedan räddningsgruppen funnit de lidande heliga och gett dem all den omedelbara hjälp de kunde och ordnat med transporter till Salt Lake City för de sjuka och svaga, erbjöd sig Daniel och flera andra unga män att stanna kvar och skydda kompaniets ägodelar. Den mat och det förråd som lämnades kvar hos Daniel och hans medhjälpare var magert och förbrukades snabbt. Följande citat från Daniel Jones dagbok beskriver händelserna som sedan inträffade.

”Det blev snart så ont om villebråd att vi inte kunde döda något. Vi åt allt det knappa köttet, man blev hungrig av att äta det. Sedan var allt borta, nu fanns ingenting annat än skinnen kvar. Vi gjorde ett försök med dem. Flera kokades och åts utan någon kryddning, och det gjorde alla i kompaniet sjuka …

Det såg mörkt ut, för det fanns ingenting kvar utom de råa djurhudar som tagits från svältande boskap. Vi bad Herren vägleda oss i vad vi skulle göra. Bröderna klagade inte, utan förtröstade på Gud … Slutligen fick jag en stark känsla för hur skinnen skulle behandlas och gav kompaniet råd om hur de skulle tillaga dem, att de skulle sveda dem och skrapa av håret. Detta hade en tendens att ta bort den dåliga smak som skållning gav dem. Sedan vi skrapat dem, kokat dem en timme i rikligt med vatten, hällt bort vattnet som hade dragit ur allt lim, sedan tvättat och skrapat skinnen grundligt, sköljt dem i kallt vatten, sedan kokat dem till gelé och låtit dem kallna, åt vi dem därefter med lite socker strött ovanpå. Det här var mycket besvärligt, men vi hade inte mycket annat att göra och det var bättre än att svälta ihjäl.

”Vi bad Herren att välsigna våra magar och anpassa dem till den här maten… När vi nu åt verkade alla uppskatta måltiden. Vi var utan mat tre dagar innan detta andra försök gjordes. Vi åtnjöt denna luxuösa kost i omkring sex veckor.”³

Under sådana förhållanden skulle jag förmodligen ha bett om att få något annat att äta: ”Himmelske Fader, sänd en vaktel eller bisonoxe till mig.” Det skulle troligen inte falla mig in att be om att min mage skulle stärkas och anpassas till den mat som fanns. Vad var det som Daniel W. Jones visste? Han hade kunskap om Jesu Kristi försonings möjliggörande kraft. Han bad inte om att hans omständigheter skulle ändras. Han bad om att han skulle stärkas för att kunna ta itu med sina omständigheter. På samma sätt som Alma och hans folk, Amulek och Nephi stärktes, hade Daniel W. Jones den andliga insikten att förstå vad han skulle be om i den bönen.

Kristi försonings möjliggörande kraft stärker oss till att göra saker vi aldrig kunnat göra av oss själva. Ibland undrar jag om vi i vår nutida bekväma värld — i vår värld med mikrovågsugnar och mobiltelefoner och luftkonditionerade bilar och bekväma hem — någonsin lär oss att erkänna vårt dagliga beroende av försoningens möjliggörande kraft.

Syster Bednar är en anmärkningsvärt trofast och kompetent kvinna, och jag har lärt mig mycket om den stärkande kraften genom hennes stillsamma exempel. Jag har sett henne genomlida intensivt och konstant illamående på morgnarna, och när hon bokstavligt talat var sjuk varje dag i åtta månader under var och en av sina tre graviditeter. Vi bad tillsammans om att hon skulle välsignas, men prövningen togs aldrig bort. I stället fick hon kraft att göra sådant som hon inte hade kunnat göra av egen kraft. Under årens lopp har jag också sett hur hon fått förmågan att hantera det hån och förakt som kommer från den sekulariserade världen när en sista dagars helig kvinna följer profetens råd och gör familjen och fostrandet av barn till sin högsta prioritet. Jag tackar och prisar Susan för att hon hjälpt till att ge mig sådana ovärderliga lärdomar.

I Alma kapitel 7 lär vi oss hur och varför Frälsaren kan ge oss den möjliggörande kraften:

”Han skall gå ut och lida smärta och bedrövelser och frestelser av alla slag, och detta för att det ord skall kunna uppfyllas som säger att han skall ta på sig sitt folks smärta och sjukdomar.

Och han skall ta på sig döden så att han kan lossa de dödens band som binder hans folk. Och han skall ta på sig deras skröpligheter så att hans inre kan fyllas av barmhärtighet i köttet, så att han i köttet kan veta hur han skall bistå sitt folk i enlighet med deras skröpligheter” (Alma 7:11–12; kursivering tillagd).

Frälsaren har inte bara lidit för vår orättfärdighet utan också för den otillräcklighet, orättvisa, smärta, ångest och de känslomässiga kval som så ofta ansätter oss. Det finns ingen fysisk smärta, ingen själslig ångest, inget lidande i anden, ingen skröplighet eller svaghet som du och jag upplever under vår jordiska resa som inte Frälsaren redan upplevt. Du och jag kanske ropar i ett ögonblick av svaghet: ”Ingen förstår. Ingen vet.” Ingen mänsklig varelse kanske vet det. Men Guds Son känner till det fullständigt och förstår, för att han upplevde och bar våra bördor innan vi gjorde det. Och eftersom han betalade det yttersta priset och bar den bördan, har han fullkomlig medkänsla och kan uträcka sin barmhärtiga arm mot oss i så många skeden av vårt liv. Han kan nå ut, beröra och stödja — bokstavligen springa till oss — och stärka oss så att vi blir mer än vi någonsin kunnat bli och hjälpa oss så att vi kan göra det vi aldrig kunnat göra genom att bara förlita oss på vår egen kraft.

”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila.

Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar.

Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt” (Matt. 11:28–30).

Jag förkunnar mitt vittnesbörd om och min uppskattning för Herren Jesu Kristi oändliga och eviga offer. Jag vet att Frälsaren lever. Jag har upplevt både hans återlösande och hans möjliggörande kraft, och jag vittnar om att dessa krafter är verkliga och tillgängliga för var och en av oss. ”I Herrens kraft” kan vi verkligen göra och övervinna allt när vi strävar framåt på jordelivets färd.