Nio principer för ett lyckat äktenskap och en lyckad familj

”Som föräldrar har vi befallts att lära våra barn att ’förstå läran om … tro på Kristus, den levande Gudens Son’ (L&F 68:25). …

Det finns inget annat vi så absolut kan lita på. Ingen annan grundval i livet kan ge oss samma frid, glädje och hopp. I osäkra och svåra tider är tron verkligen en andlig gåva som är värd våra yttersta ansträngningar. Vi kan ge våra barn utbildning, privatlektioner, idrott, kultur och materiella ägodelar, men om vi inte ger dem tro på Kristus, är allt annat av mindre värde.”

När Frälsaren hade avslutat första dagen i sin verksamhet bland nephiterna tittade han på folket och såg att ”de grät och att de såg oavvänt på honom, som om de ville be honom att stanna litet längre hos dem”. Han fylldes av medlidande och sade: ”Har ni några som är sjuka bland er? … För dem hit så skall jag bota dem.”

Mängden kom då fram med sina sjuka, och Jesus botade dem en efter en. Och alla — 2 500 män, kvinnor och barn — föll på knä vid Jesu fötter och tillbad honom.

Frälsaren befallde sedan att de små barnen skulle föras fram till honom och befallde mängden att falla på knä. Han knäböjde mitt bland barnen och började be. Folket var överväldigade av glädje efter att ha hört hans bön, och de bar följande vittnesbörd: ”Ögat har aldrig sett, inte heller har örat förut hört så stora och underbara ting som de vi såg och hörde Jesus tala till Fadern.” (Se 3 Nephi 17:1–17.)

Sanningen är att i dag är alltid en bättre dag att omvända sig på än någon dag i framtiden. …

Och för det andra kan inte Herren, även om vi senare får förlåtelse, återställa den goda inverkan som vår omvändelse idag skulle kunna ha haft på dem vi älskar och ska hjälpa. Detta är speciellt viktigt för småbarnsföräldrar. De tillfällen att påverka och upplyfta andar som man har när barnen är små, kanske aldrig kommer igen. Men även den morfar eller farfar som kanske missat tillfällen med sina egna barn kan, genom att omvända sig i dag, göra för barnbarnen det som han en gång kunde ha gjort för deras föräldrar.”

En farisé som hette Simon bjöd hem Frälsaren på middag. Medan de åt kom en kvinna som var känd i staden som en syndare fram till Jesus och ställde sig i närheten och grät. Hon knäböjde vid Frälsarens fötter och tvättade dem med sina tårar, torkade dem med sitt hår och smorde dem med olja. Simon betraktade kvinnan och tänkte: ”Om den mannen vore en profet skulle han känna till vad det är för slags kvinna som rör vid honom.”

Frälsaren vände sig då mot Simon och lärde honom en princip:

”Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio.

Eftersom de inte kunde betala, efterskänkte han skulden för dem båda.”

Sedan frågade Jesus Simon: ”Vilken av [låntagarna] kommer nu att älska [fordringsägaren] mest?” Simon svarade att det förmodligen var den som fick mest efterskänkt. Jesus vände sig då till kvinnan och sade till Simon: ”Ser du den här kvinnan? … Hon har fått förlåtelse för sina många synder [därför att] hon visar så stor kärlek. Men den som har fått litet förlåtet älskar litet.” Sedan lovade han kvinnan: ”Dina synder är förlåtna. … Din tro har frälst dig. Gå i frid.” (Se Luk. 7:36–50.)

”Kom ihåg att himlen är full med människor som har följande gemensamt: De är förlåtna. Och de förlåter.”

”När vi har prövat på mycket och vandrat långt bort och sett hur flyktig och tidvis ytlig en stor del av världen är, ökar vår tacksamhet över privilegiet vi har att vara en del av något vi kan lita på — vårt hem, vår familj och den lojalitet våra nära och kära visar oss. Då förstår vi vad det innebär att vara förenade av plikt, respekt och tillhörighet. Vi lär oss att inget helt kan ersätta familjelivets välsignade relationer. …

Bröder, låt oss behandla våra hustrur med värdighet och respekt. De är våra eviga livskamrater. Systrar, hedra era män. De behöver höra vänliga ord. De behöver ett vänligt leende. De behöver känna den sanna kärlekens värme.”

Kvällen före sin korsfästelse och flera timmar före lidandet i Getsemane firade Jesus Kristus sin sista påskhögtid med apostlarna. När måltiden var över förstod Jesus ”att stunden hade kommit, då han skulle lämna denna värld och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna här i världen, och han älskade dem in i det sista.” Frälsaren reste sig från bordet och tog en linneduk som han band om sig. Han hällde vatten i ett fat och tvättade lärjungarnas fötter. När han var färdig gav han dem ett nytt bud:

”Älska varandra. Så som jag har älskat er. …

[Så] skall alla förstå att ni är mina lärjungar.” (Se Joh. 13:1–5, 34–35.)

”Föräldrar, när uttryckte ni senast uppriktigt er kärlek till era barn? Barn, när talade ni senast om för era föräldrar att ni älskar dem?

Vi vet alla redan att vi bör tala om för dem att vi älskar dem. Men det vi vet visar sig inte alltid i det vi gör. Vi är kanske osäkra eller till och med lite generade.

Som Frälsarens lärjungar strävar vi inte bara efter mer kunskap, vi behöver snarare konsekvent göra mer av det vi vet är rätt och bli bättre människor.

Vi bör komma ihåg att när vi säger ’jag älskar dig’ så är det bara början. Vi behöver säga det, vi behöver mena det, och viktigast av allt, vi behöver konsekvent visa det.”

Skrifterna innehåller många berättelser om hur Frälsaren visade medlidande med andra. Av medlidande gav han synen tillbaka åt två blinda män (se Matt. 20:30–34), renade han en spetälsk (se Mark. 1:40–41) och botade han alla sjuka bland nephiterna (se 3 Nephi 17:6–9).

I en särskilt rörande berättelse kom Jesus till staden Nain där han såg ett begravningsfölje för en ung man — ”sin mors ende son, och hon var änka”. När Frälsaren såg hur många från staden var med änkan och hur djupt hon sörjde, ”förbarmade han sig över henne”. Han rörde vid båren där den unge mannen låg och sade: ”Unge man, jag säger dig: Stå upp!” Den unge mannen satte sig upp och började tala, och Frälsaren gav honom åt hans sörjande mor. (Se Luk. 7:11–15.)

”Att undervisa barnen om glädjen i ärligt arbete är en av de största gåvor som ni kan skänka dem. Jag är övertygad om att en av orsakerna till att så många par skiljer sig idag är att föräldrarna misslyckats att undervisa och träna sina söner i deras ansvar att ta hand om sina familjer och att njuta av den utmaning som detta ansvar medför. Många av oss har också misslyckats att i våra döttrar ingjuta önskan att skapa skönhet och ordning i sina hem genom husligt arbete. …

[Min far] ingöt i mig en glädje och tillfredsställelse för ärligt arbete och förberedde mig för den tidpunkt i mitt liv när jag skulle ha ansvaret för att försörja min egen familj. De principer som jag blev undervisad om av min kloke far om ärligt arbete, att inte slösa, disciplin, och att fullgöra en uppgift var grundläggande för min framgång.”

”På samma sätt som hederligt fysiskt arbete ger välbehag åt vilan, är sund rekreation arbetets vän och stödjande kamrat. Musik, litteratur, konst, dans, teater, idrott — allt det kan ge underhållning som berikar vårt liv och helgar det ännu mer. På samma gång behöver det knappast nämnas att mycket av det som anses vara underhållning i vår tid är grovt, förnedrande, våldsamt, dövar sinnet och är slöseri med tid. Ironiskt nog krävs det ibland hårt arbete för att hitta hälsosam rekreation. När underhållning går från sundhet till synd bryter den ner det helgade livet.”