En Gud som gör underverk: De slovakiska heliga i Sheffield

Medan jag verkade i området Europa hade jag förmånen att se de här principerna i verksamhet när ett underverk skedde i Sheffield i England. I slutet av 2008 funderade biskop Mark Dundon i Sheffields första församling på vad han kunde göra för att hjälpa församlingen att växa. Under ett utbildningsmöte hade stavspresidenten frågat biskoparna: ”Vad är ni villiga att offra för att få framgång i missionsarbetet?” Av ledarnas undervisning fick biskop Dundon veta att nyckeln är en bra missionsledare, att ett fungerande församlingsråd är viktigt och att en villighet att lyssna till Andens maningar var av största betydelse.

Efter att ha begrundat och bett mycket utövade biskop Dundon sina prästadömsnycklar och följde Andens maningar att avlösa sina två rådgivare, Gregory Nettleship och Robert McEwen. Biskop Dundon kallade sedan broder Nettleship som ny missionsledare i församlingen och broder McEwen som assisterande missionsledare. Medlemmarna i biskopsrådet hade stått varandra nära så det var ingen lätt förändring för dem. Men biskop Dundon visste att beslutet var rätt i just den här situationen, och båda rådgivarna tackade ödmjukt ja till sitt nya ämbete.

Under bön gjorde biskopen tillsammans med sina nya missionsledare och församlingsrådet upp planer och satte upp mål för församlingens tillväxt. När de hade infört planerna började de se betydande framsteg. Omvändelsedopen ökade drastiskt i antal och många personer blev aktiva i kyrkan igen. Men vad församlingsledarna inte visste var att deras tro och gärningar skulle bli belönade på sätt som de aldrig trodde var möjligt.

I mars 2011 kontaktade en ung missionär och hans kamrat personer på gatorna i Sheffield. Äldste Nicholas Pass såg en man och hans hustru gå förbi och fick en stark känsla av att han skulle prata med dem. Äldste Pass och hans kamrat sprang ifatt paret. Det var svårt att kommunicera — paret var från Slovakien och pratade inte engelska — men en vän som var med dem hjälpte till att tolka. Under en lektion där på gatan använde missionärerna bilder för att berätta om den första synen och kyrkans återställelse. Paret tackade ja till att missionärerna skulle börja undervisa dem.

Ludovit Kandrac, fadern i familjen, började läsa Mormons bok. Han slutade snart röka. Medan undervisningen pågick fick missionärerna använda flera tolkar och lärde sig till och med lite slovakiska själva. Den 14 maj 2011 döptes Ludovit, en av hans döttrar och två andra släktingar.

Under dopgudstjänsten bar broder Kandrac sitt vittnesbörd. Med hjälp av en tolk berättade han om när han träffade missionärerna första gången. När han hade gått förbi äldste Pass och hans kamrat i Sheffields centrum fick han en varm känsla inom sig. Han bortsåg från känslan och fortsatte gå, men när han tog en titt på missionärerna igen berördes han av kärleken de utstrålade när de pratade med andra. Fastän broder Kandrac ville gå fram till dem så fortsatte han vidare. Han blev förvånad någon minut senare när missionärerna kom fram till honom.

Tillsammans med en annan slovakisk familj som hade blivit medlemmar i kyrkan ett år tidigare utgjorde dessa dop början på ett nutida omvändelseunderverk bland de slovakiska invånarna i Sheffield. De här nya medlemmarna kom till kyrkan varje vecka och hade med sig släktingar och vänner. De öppnade sitt hem för missionärerna och inbjöd andra i kommunen att lyssna på evangeliet.

Äldste Pass och hans nya kamrat äldste Joseph McKay besökte de här familjerna ofta. De undervisade dem, tjänade dem, hjälpte dem och välsignade dem. Det var en underbar tid med undervisning, inhämtande av kunskap och Andens gåvor för undersökare, nyomvända, missionärer, stavs- och församlingsledare samt medlemmar.

Under sommaren och hösten 2011 blev fler slovakier medlemmar i kyrkan. Det ökande antalet gjorde det svårt för de lokala medlemmarna att fortsätta ge skjuts till och från möteshuset. I flera veckor gick de trofasta slovakiska medlemmarna åtta kilometer till och från kyrkan för att vara med på söndagsmötena som hölls på ett språk de inte kunde förstå.

I september 2011 omorganiserades presidentskapet för Sheffields stav då biskop Dundon kallades som ny stavspresident. En månad senare hölls en brasafton på både engelska och slovakiska där tolkar var närvarande.

När president Dundon satt där på förhöjningen fick han en känsla av att en slovakisk grupp behövde bildas som skulle ha anknytning till Sheffields första församling men ha sina möten i en byggnad i det slovakiska grannskapet. Man hittade snart en lämplig mötesplats och några rum hyrdes. Den 11 december 2011 hölls det första mötesblocket i de nya lokalerna. Ledarna i Sheffields första församling hoppades på att femtio personer skulle komma. I stället kom det 84 personer — bland annat 63 slovakier.

Efter att Sheffields stav hade omorganiserats kallades Robert McEwen som biskop för Sheffields första församling. Broder Nettleship fortsatte att verka som missionsledare. Församlingens missionsledare och församlingsrådet gjorde under båda biskoparna ett utmärkt jobb med att leda församlingen i att ”vara med och styrka” de slovakiska medlemmarna (L&F 20:53).

Församlingsrådet tog upp sådana frågor som hur man möter de nya medlemmarnas behov, hur man hjälper dem att till fullo vara delaktiga i församlingens aktiviteter, hur man hjälper dem att mogna i evangeliet och hur man övervinner språkbarriärer. Rådsmedlemmarna fastade och bad om gudomlig hjälp och arbetade sedan flitigt. De besökte de nya medlemmarna och deltog i undervisningstillfällen med heltidsmissionärerna. De erbjöd skjuts. De beställde kyrkmaterial på slovakiska. De tog med de nydöpta medlemmarna till templet för att utföra dop för de döda.

Församlingsledarna organiserade också ett tjänandeprojekt inför julen. Församlingsmedlemmarna donerade pengar och samlade in leksaker, kläder och andra julklappar. Stora julklappspåsar med mat till en julmiddag delades ut på julaftonen till de slovakiska medlemmarna och andra familjer inom församlingens gränser.

De gamla och nya medlemmarna förstod inte mycket av varandras talade språk, men alla kände de värmen från kärlekens genuina språk. En anmärkningsvärd känsla av glädje, lycka och iver omgav medlemmar och undersökare.

Under året som följde utvecklades den lilla gruppen till en solid enhet. Hela familjer döptes och gick med i kyrkan. Fäder ordinerades till aronska och melkisedekska prästadömet, söner ordineras till aronska prästadömet, en primärförening med över 20 barn bildades och programmen för unga män och unga kvinnor organiserades med över 25 ungdomar som kommer varje vecka. Herren sände en heltidsmissionär från Tjeckien som kunde språket och gav stöd åt gruppen. Samtidigt skickade de här familjerna hänvisningar till sitt hemland.

Varför hände det här? Därför att Gud inte har upphört att vara en underverkens Gud. Därför att trofasta missionärer flitigt sökte efter dem som var redo att ta emot evangeliet. Därför att stavspresidenten och biskoparna handlade i tro och följde den Helige Andens vägledning. Därför att ett församlingsråd tog ansvar och arbetade gemensamt. Därför att medlemmarna lärde sig kärlekens språk och följde ledarnas uppmaningar, och för att de trodde och litade på att Gud menar vad han säger: ”Jag är en undrens Gud. Och jag vill visa världen att jag är densamme i går, i dag och i evighet” (2 Nephi 27:23).

Framgången i Sheffield behöver inte vara en engångsföreteelse. Den påminner oss om löftena som gavs genom profeterna och kan stärka vår tro och önskan att bli redskap i Guds händer genom att inbjuda andra omkring oss att komma till Kristus. Om vi gör det befinner vi oss i ett sådant läge att Herren kan välsigna oss med möjligheter att undervisa, aktivera och stärka andra. Och vi får se bevis på att han fortsätter att vara en undrens Gud.