2013
Övertygelse och medkänsla
Juli 2013


Övertygelse och medkänsla

Anpassad från ett tal under ett andligt möte den 8 september 2012. För hela talet på engelska, med titeln ”Israel, Israel, God Is Calling”, gå till cesdevotionals.lds.org.

Bild
Äldste Jeffrey R. Holland

Det sätt vi bemöter andra och olika situationer på måste spegla den fulla vidden av vår religiösa tro och vårt beslut att följa evangeliet.

För en tid sedan inbjöds jag att tala under ett andligt stavsmöte för ensamstående vuxna. När jag kom in genom bakdörren i stavscentret, kom en ung kvinna i 30-årsåldern in i byggnaden ungefär samtidigt. Även i den trängsel som rådde i kön fram mot kapellet, var det svårt att inte lägga märke till henne. Som jag minns det hade hon ett par tatueringar, några olika öron- och näsringar, en spikfrisyr i alla färger som finns att få glasstrutar i, en kjol som var för kort och en blus som var för lågt skuren.

Var den här unga kvinnan en avsigkommen själ av en annan tro som hade letts dit — eller ännu bättre inbjudits dit av någon — till en andaktsstund under Herrens ledning i ett försök att hjälpa henne finna den frid och ledning som evangeliet kunde ge hennes liv? Eller var hon kanske en medlem som kommit lite på sidan om från några av de förhoppningar och normer som kyrkan uppmuntrar för sina medlemmar men som tack och lov ännu kände gemenskap och hade valt att komma till den här aktiviteten i kyrkan den kvällen?

Men när det gäller hur man behandlar den kvinnan är regeln alltid att det måste återspegla vår religion och tro och vår hängivenhet mot evangeliet. Det vi gör i en sådan situation måste göra saker och ting bättre, inte sämre. Vi får inte handla eller reagera så att vi blir skyldiga till en större synd än hennes. Det betyder inte att vi inte har åsikter, att vi inte har normer, att vi helt bortser från gudagivna ”du skall” och ”du skall inte” i livet. Men det innebär absolut att vi ska leva efter de normerna och försvara de här buden på ett rättfärdigt sätt, så bra vi kan, så som Frälsaren levde efter och försvarade dem. Och han gjorde alltid det som borde göras för att göra situationen bättre — från att undervisa om sanningen till att förlåta syndare och rensa templet. Det är ingen liten gåva att veta hur man gör sådant på rätt sätt!

Så med vår nya bekantskap med den ovanliga klädseln och frisyren börjar vi framför allt med att minnas att hon är en Guds dotter av evigt värde. Vi börjar med att minnas att hon är någons dotter här på jorden också, och under andra omständigheter kunde hon ha varit min dotter. Vi börjar med att vara tacksamma att hon är på en kyrkans aktivitet och inte undviker den. Kort sagt, vi försöker vara vårt bästa i den här situationen med en önskan att hjälpa henne vara sitt bästa. Vi ber tyst: Vad är det rätta att göra här? Och vad är det rätta att säga? Vad kan i slutändan göra den här situationen bättre? Att ställa de här frågorna och verkligen försöka göra det Frälsaren skulle ha gjort är vad jag tror han menade när han sade: ”Döm inte efter skenet, utan fäll en rätt dom!” (Joh. 7:24)

Med detta sagt vill jag påminna oss alla om att medan vi går ut och hjälper tillbaka det lamm som gått vilse har vi också ett djupt ansvar för de 99 som inte gjort det — och för deras herdes önskan och vilja. Det finns en fårfålla och vi borde alla vara inne i den, för att inte tala om den trygghet och de välsignelser som kommer av att vara där. Mina unga bröder och systrar, kyrkan får aldrig ”tona ner” sin lära för att vinna social goodwill eller politiska fördelar. Det är bara den uppenbarade sanningens fasta mark som ger oss fotfäste så att vi kan lyfta någon annan som kan känna sig vilsen eller övergiven. Vår medkänsla och vår kärlek — grundläggande egenskaper och krav i vår kristna tro — får aldrig tolkas som att vi kompromissar med buden. Som den framstående George MacDonald en gång sade: ”I en sådan situation behöver vi inte säga allt vi tror, men vi får aldrig se ut [som] om vi inte [tror].”1

När vi måste döma

I det här avseendet finns det ibland en risk för missförstånd, särskilt bland ungdomar, att de tänker att vi inte ska döma om någonting, att vi aldrig ska göra något värdeomdöme av något slag. Vi måste hjälpa varandra med det, för Frälsaren gör klart att i vissa situationer måste vi döma, vi har en skyldighet att döma — som när han sade: ”Ge inte det heliga åt hundarna och kasta inte era pärlor för svinen” (Matt. 7:6). Det låter för mig som en dom. Det oacceptabla alternativet är att ge efter för den moraliska relativismen som, om den drivs tillräckligt långt, sist och slutligen påstår att ingenting är för evigt sant eller särskilt heligt och att därför ingen ståndpunkt i någon fråga spelar större roll än en annan. Och i Jesu Kristi evangelium är det helt enkelt inte sant.

I den här bedömningsprocessen kallas vi inte att döma men vi är kallade att fatta beslut varje dag som visar omdöme. Vi hoppas det är gott omdöme. Äldste Dallin H. Oaks kallade en gång dessa beslut ”interimdomar” som vi ofta måste göra för vår egen säkerhet eller andras säkerhet till skillnad mot ”slutliga domar” som bara kan beslutas av Gud, som känner till alla fakta.2 (Kom ihåg att i det skriftställe jag nyss citerade kallar Frälsaren detta ”en rätt dom”, inte självrättfärdiga domar, vilket är en helt annan sak.)

Ingen klandrar till exempel en förälder som hindrar ett barn från att springa ut på en gata med dundrande trafik. Så varför ska en förälder klandras som lite senare bryr sig en smula om vilken tid ett barn kommer hem på kvällen eller vid vilken ålder de dejtar, eller om de experimenterar med droger eller pornografi eller begår sexuella överträdelser? Nej, vi fattar beslut och tar ställning och bekräftar våra värderingar — kort sagt fäller ”interimdomar” — hela tiden, eller så borde vi det.

Har inte andra sin handlingsfrihet?

Ungdomar kan undra över den universella tillämpligheten av den här positionen eller riktlinjen som kyrkan fastställt och säga: ”Ja, vi vet hur vi ska uppföra oss, men varför måste vi få andra att acceptera våra normer? Har de inte handlingsfrihet? Är vi inte självgoda och dömande och tvingar vår tro på andra när vi kräver att de liksom vi ska handla på ett visst sätt?” I en sådan situation måste man vara känslig och förklara varför vissa principer försvaras och vissa synder motarbetas var de än finns eftersom de frågor och lagar som berörs inte bara är sociala eller politiska utan eviga till sina följder. Även om vi är angelägna om att inte förtörna dem som tror annorlunda än vi, är vi ännu mer angelägna om att inte förtörna Gud.

Det är som när en ungdom säger: ”Nu när jag kan köra vet jag att man ska stanna vid rött ljus, men måste vi döma och tvinga alla andra att stanna vid rött ljus?” Då måste man förklara att ja, vi hoppas att alla stannar vid rött ljus. Och man måste göra det utan att förringa dem som överträder eller som tror annorlunda än vi därför att, ja, de har sin handlingsfrihet. Men tvivla aldrig på att det blir farligt om någon väljer att inte lyda.

Mina unga vänner, det finns många olika trosuppfattningar i världen och det finns handlingsfrihet för alla, men ingen har rätt att handla som om Gud vore stum i de här frågorna eller som om buden bara gäller när alla är överens om dem.

Jag känner inte till någon viktigare förmåga och ingen större redbarhet som vi kan demonstrera än att försiktigt vandra på den stigen — att ta moralisk ställning enligt vad Gud förkunnat och de lagar han gett, men att göra det med medkänsla, förståelse och stor kärlek. Tala om svårt att göra — att fullkomligt skilja på synden och syndaren! Jag vet få åtskillnader som är svårare att göra, och till och med svårare att förklara, men vi måste kärleksfullt försöka göra just det.

Slutnoter

  1. George MacDonald, The Unspoken Sermons (2011), s. 264.

  2. Se Dallin H. Oaks, ”’Judge Not’ and Judging”, Ensign, aug. 1999, s. 6–13.