Bli bättre medlemmar genom samarbete över trosgränser

För några år sedan flyttade en presbyteriansk präst till min kommun och ville tjäna alla sina grannar, inte bara de som tillhörde hennes församling. När hon engagerade sig i grannskapet där de flesta tillhörde Jesu Kristi kyrka med vänlighet och erbjudanden om hjälp och inbjudningar till grannfester började medlemmarna delta i hennes församlings tjänandeprojekt. Hon och hennes grannar av olika tro ordnade tillsammans en penninginsamling som blev till stor hjälp för en familj i Jesu Kristi kyrka som hade stora sjukvårdsutgifter.

Aposteln Orson F. Whitney (1855–1931) sade: ”Gud använder sig av mer än ett folk för att utföra sitt stora och förunderliga verk. … Det är för stort, för svårt, för ett enda folk.”³ Stora saker kan åstadkommas när goda människor går samman. Vår grannskapsprästs ansträngningar ledde till att en kommitté med olika trosåskådningar bildades i kommunen som, tillsammans med vår stavs hjälpföreningspresidentskap, ordnade en kvinnokonferens där hygienpaket och böcker sammanställdes till flyktinganläggningar. De här kontakterna med personer tillhörande andra trossamfund gjorde att stavens medlemmar kunde hjälpa en församling ge mat åt en stor grupp flyktingar och hoppa in när en annan kyrka behövde fler volontärer i härbärget för hemlösa.

”Vi … har ansvaret att … samarbeta med andra kyrkor och organisationer”, har president Thomas S. Monson sagt till medlemmarna,⁴ och detta samarbete har välsignat världen mer än enbart i fråga om humanitär hjälp. I ett tal till kristna ledare i Förenta staterna beskrev äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum en rad dialoger mellan Jesu Kristi kyrka och evangeliska kristna som hållits vid Brigham Young-universitetet.⁵ En av de här konferensernas efterverkningar var att en framstående teolog bad om ursäkt för att någon i hans samfund hade målat upp en falsk bild av mormonernas tro.⁶ Om ett sådant sätt att bygga broar sade äldste Holland: ”Jag kan inget annat än tro att det är en del av en gudomlig iscensättning av händelser i dessa svåra tider.”⁷

När vi tjänar tillsammans med andra kan vissa riktlinjer hjälpa oss att göra samarbetet mer meningsfullt och att undvika att såra dem. En gång bodde jag i en stor stad och erbjöd mig då att hjälpa till med en lokal kyrkas utbildningsprogram som var öppet för allmänheten. Men den ansvariga personen ansåg att mitt medlemskap i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga var oacceptabelt. Den upplevelsen hjälpte mig att sätta värde på allas bidrag, oavsett religiös tillhörighet (eller brist på den). Jag besvarar gärna andras frågor som är intresserade av kyrkan, men jag vet också att vi sista dagars heliga tar Jesu uppmaning på allvar, att älska vår nästa, klä de nakna, ge mat åt de hungriga och besöka dem som sitter i fängelse (se Matt. 25:34–36) utan att förvänta oss att mottagaren eller de som tjänar tillsammans med oss ska omvända sig. Att på ett uppriktigt och respektfullt sätt samarbeta med personer som har en annan tro innebär inte att de, eller vi, måste förneka våra uppfattningar. I stället uppmuntrar samarbetet deltagarna att inte strida mot någon kyrka (se L&F 18:20) utan ”klä [sig] med kärlekens band” (L&F 88:125).

En annan bra riktlinje kom från en vis stavsledare i vårt medlemstäta grannskap. Han rådde medlemmarna som tjänar tillsammans med personer av annan tro att inte ”ta över” genom att dominera i fråga om beslut eller ledarskap utan arbeta i råd och låta alla ”få samma förmån” (L&F 88:122). Den här ledaren, som hade stor erfarenhet av att samarbeta med andra kyrkor, uppmuntrade också medlemmarna att bygga goda relationer. Han hade upptäckt att någon som hade samarbetat med sista dagars heliga ansåg dem vara hårt arbetande och trevliga, men mer intresserade av att få arbetet gjort än att utveckla en vänskapsrelation.

Min erfarenhet med arbete i samhället och inom utbildning har övertygat mig om att Anden är stark när olika människor går samman i ett värdefullt uppdrag. Broderlig kärlek och rena motiv främjar tjänande mer än det hårda arbetet som utförs.⁸

En medlem som talade under en akademisk konferens för olika religioner såg att när kontakter knyts med andra så hjälper det personer som inte tillhör vår tro att förstå oss bättre.⁹ En annan akademiker som inte delar vår tro höll ett seminarium om mormonism vid ett framstående akademiskt universitetet. Hon upptäckte att hennes elever ville lära sig mer om kyrkan, ”främst … därför att de fostrades att tro att religionen var en sekt, men deras erfarenhet av vänner och kolleger som var mormoner stämde inte med den stereotypen.”¹⁰

Genom att tjäna tillsammans med andra kan de förstå oss bättre, men det motiverar också oss att lära av dem och bli mer medvetna om att Gud ”inte [gör] skillnad på människor” (L&F 1:35). Han hjälper goda människor i alla religioner och kulturer i deras arbete med att förbättra hans barns liv.

Denna medvetenhet om det goda hos andra hjälper oss att hålla oss ödmjuka — till skillnad från fariseerna som Jesus fördömde för deras andliga högmod (se Matt. 23) eller zoramiterna, som Almas bok porträtterar som avvisande och arroganta (se Alma 31). En öppenhet för att se det goda hos andra hjälper oss att bli bättre människor.

Vår kärlek kan växa från att omfatta vår närmaste familj till att inkludera inte bara våra vänner utan slutligen också våra grannar — och till och med våra fiender. En medlem i kyrkan som tjänstgjorde i den amerikanska militären i efterkrigstidens Japan berättade om sin kamp mot bitterheten han kände mot det japanska folket. Men efter att ha blivit välkomnad in i en helgedom av ortens japanska befolkning, upplevde han att ”deras andar berörde min, och jag kände en underbar förändring i mina känslor gentemot dem. Min bitterhet smälte bort. … Jag tänkte på vad som hade hänt i den helgedomen och den förunderliga förvandling jag kände gentemot folket där.”¹¹

När vi på liknande sätt välkomnar andra ibland oss, kan de också uppleva en förvandling. En evangelisk kristen som tog examen från Brigham Young-universitetet skrev en artikel om sina upplevelser och beskrev den försvarsattityd hon hade i början mot eleverna som tillhörde kyrkan. Men när hon så småningom hade format meningsfulla vänskapsband lärde hon sig uppskatta ”betoningen jag kände att sista dagars heliga lade på Guds närhet till mänskligheten. Jag började inse att i min strävan att bevara Guds storhet i sinnet så hade jag bortsett från Guds närhet, och den insikten gjorde ett stort intryck på mig.”¹²

I sitt tal till de kristna ledarna nämnde äldste Holland risken ”med att lära sig något nytt om någon annan. Nya insikter påverkar alltid gamla perspektiv och därför är det oundvikligt att vi tänker om, förändrar och omstrukturerar vår syn på världen.”¹³ När jag umgås med personer som har en annan tro brukar jag ofta analysera våra skillnader och försöka skilja de kulturella klyftorna från de doktrinära, samtidigt som jag försöker uppskatta allt dygdigt och gott som de har att erbjuda. Den ansträngningen kan ibland kännas riskfylld, men det är alltid värt det. I min process att omstrukturera min världsbild gör jag mig av med fler av mina ytliga kulturella tendenser och kommer närmare evangeliets kärna.

Flera grupper med sista dagars heliga inbjöd min vän som var präst att tala om ämnet ”att älska sin nästa trots religiösa skillnader”, och hon kände att de som närvarade verkligen accepterade henne. Hon i sin tur inbjöd flera sista dagars heliga, bland annat mig, att tala till olika församlingar om samma ämne. Efter de mötena omringades jag av åhörare som ville prata med mig och krama mig, och en del grät till och med av glädje över vår gemensamma kärlek och förståelse. I de här upplevelserna har jag upptäckt att äldste Hollands sammanfattning stämmer:

”När vi ser bortom människors färg, etniska grupp, sociala krets, kyrka, synagoga, moské, trosbekännelse och uttalande om sin tro, och när vi gör vårt bästa för att se dem för vilka och vad de är — barn till samme Gud — händer något gott och givande inom oss, och vi kommer närmare en förening med den Gud som är … allas [vår] Fader.”¹⁴