Inte längre beroende: Min väg för att övervinna pornografi
Som ung kvinna trodde jag aldrig att pornografi skulle vara något som jag behövde kämpa med.
Illustration Jim Madsen
Jag trodde aldrig att ett beroende av pornografi var något som en tjej kunde ha problem med. Det visade sig vara fel när jag var omkring 16 år. Jag råkade på en video med pornografi, och eftersom jag var ensam och nyfiken så tittade jag på den. Efter den där första gången kändes det som om jag var tvungen att se något varje dag. Jag blev beroende av pornografi.
Pornografin fick mig att må dåligt. Jag visste att det var fel, men jag gjorde inget för att ändra på det. Jag var aldrig glad, och jag kände mig smutsig och smittad av Satans frestande snusk. Men jag hittade alltid sätt att titta på det så att jag kunde tillfredsställa mitt behov. Mitt beroende ledde till allt fler felsteg. Jag ljög för alla: min bror, min mamma, och värst av allt, för Herren och för mig själv. Jag intalade mig själv att en enda video till inte skulle göra någon skada, en snuskig berättelse till var inte så illa.
Jag gick fortfarande till kyrkan, veckoträffarna och seminariet, men jag hade inte rätt inställning eller Anden med mig. Jag var bitter, så jag fick inte ut något av lektionerna. Jag slutade betala mitt tionde, be och läsa skrifterna. Jag kände mig skyldig men kunde inte få mig själv att sluta. Jag drog ner mig själv varje dag.
Så småningom begränsades min tillgång till pornografi. Först kände jag mig berövad något utan pornografin, men sedan insåg jag att saker och ting hade ändrats till det bättre. Min rutin var annorlunda. Jag tittade inte på pornografi varje dag. Jag kände fortfarande begär efter att titta på det, men jag blev bättre på att stå emot det. När jag hade varit beroende av pornografi i två år började jag be ihärdigt om styrka och slutade titta på det helt och hållet. Men jag kände mig ändå smutsig inuti. Jag visste att jag behövde prata med biskopen. Jag kunde bara inte förmå mig att göra det.
Slutligen, efter att ha hör många prata om att gå igenom omvändelseprocessen och prövningarna de övervann, kände jag att jag verkligen behövde prata med biskopen. Jag insåg också att jag gick miste om en stor välsignelse i kyrkan: Min patriarkaliska välsignelse.
Jag avtalade om en tid att träffa min biskop.
Jag skämdes när jag gick in på biskopens kontor kvällen då jag skulle intervjuas. Jag var rädd att han bara skulle ta en titt på mig och säga att jag var ett hopplöst fall och att jag hade grävt ett hål åt mig som var för djupt för att ta sig ur. Jag var rädd att han aldrig skulle se på mig på samma sätt igen. Men när jag berättade allting för honom gav han mig en kärleksfullt leende och lyssnade uppmärksamt. Han brydde sig verkligen om mig. Efter att ha pratat med biskopen och gått igenom en del sade han slutligen att jag var ren.
Åren då jag var beroende av pornografi var de svåraste i mitt liv, men det kändes så bra att lämna biskopens kontor och känna mig ren. Det var som om en börda som jag hade burit på i flera år lyftes från mina axlar. Jag var glad att jag kunde få min patriarkaliska välsignelse och värdigt ta del av sakramentet och känna Anden igen. Jag kände mig som en ny människa. Andra sade till och med att jag var annorlunda och hade en ny utstrålning. Jag var gladare hela tiden och hade en bättre inställning till allting.
Jag vet att vi med Herrens hjälp kan förändra oss och övervinna beroenden. Och vi behöver inte oroa oss för att prata med biskopen, för han hjälper oss medan vi omvänder oss så att vi kan känna oss rena igen genom Jesu Kristi försoning.