Vi talar om Kristus
Löftet om en framtid tillsammans
Författaren bor i Utah i USA.
När vi fick veta att min make hade cancer kändes det som om hela vår värld rasade samman. Hur skulle jag någonsin klara att ta hand om åtta barn ensam?
Det var en molnig söndagsmorgon när jag stod vid köksbänken och diskade morgondisken. Mina två yngsta barn tittade på en film om skrifterna i familjerummet bredvid köket. Jag hade förlorat mig i tankar och kinderna var våta av tårar. Jag kunde inte låta bli att tänka på cancern som hade invaderat vårt hem. Min make hade kämpat mot den i flera år, men nu hade den spridit sig. Min tro sviktade. Hjärnan var fylld av ”tänk-om-tankar”.
Plötsligt avbröt filmen mina tankar med ord från en lugnande röst: ”Frid, var lugn. …
Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?” (se Mark. 4:39–40).
Jag lade ifrån mig disktrasan och tittade på teven. Filmen handlade om när Frälsaren lugnade stormen. Det var som om orden hade talats till mig av Frälsaren själv. En varm och fridfull känsla kom över mig. Det var en påminnelse om att hålla fast vid tron jag hade lärt mig så mycket om under åren med cancer. Det var en tro som stöddes av orden i min patriarkaliska välsignelse.
Jag fick min patriarkaliska välsignelse när jag var femton. En mening som bara verkade beskriva en del av mitt tempeläktenskap innebar nu ett stort löfte för mig. Den talade om den rättfärdige prästadömsbärare jag skulle gifta mig med och att han skulle ”hjälpa dig, vägleda dig och understödja dig, inte bara i din ungdom utan också under senare år”.
När jag läste min patriarkaliska välsignelse gång på gång under åren då vi kämpade mot cancern, gav den meningen mig stort hopp. Varje gång förnyades min tro på löftet om vår framtid tillsammans. Jag minns den stora tröst som Anden hade gett mig när min make fick diagnosen. Jag lärde mig den delen av min patriarkaliska välsignelse utantill, och när cancerproven kom tillbaka med dåliga resultat så tänkte jag på det löftet.
Jag lärde mig att låta Frälsaren bära oss. Jag lärde mig att jag måste vara stadig i min tro, och jag lärde mig att bekämpa min växande rädsla med tro. Filmen den morgonen påminde mig om att lita på Herren.
När jag har tro får jag förmåga att låta Jesus Kristus bära min börda. Precis som för Almas folk som var i fångenskap och inte kände bördan på sina axlar (se Mosiah 24:14), så är det för vår familj när vi kämpar mot cancern. Vår familj har kunnat möta cancern utan de bördor som den kunde ha fört med sig.
Min make genomgår fortfarande prover för att kontrollera cancercellernas spridning eller hitta eventuella tumörer. Vi har fortfarande sjukhusräkningar och de kvarvarande biverkningarna av behandlingarna. Och jag ber fortfarande varje dag att min make ska bli av med cancern. Jag ber att vi båda ska leva tills vi blir gamla. Jag säger också till min himmelske Fader: ”Må din vilja ske.”
Jag vet inte när de ”senare år” som det talas om i min välsignelse ska komma. Jag hoppas att orden i min välsignelse betyder att min make och jag ska kunna gå ut som missionärer när barnen har blivit stora. Jag hoppas att det betyder att min make kommer att leda vår häst när han tar med barnbarnen på ridturer, och låter dem studsa på hans knä. Men jag vet att när Gud än tar honom bort från den här jorden så är det i hans tid.
Jag oroar mig inte längre för när de senare åren är. Det har ingen betydelse. Jag litar på att Herren hedrar det löfte han gav till mig i min patriarkaliska välsignelse. Han har tagit hand om oss under dessa år, och han kommer att fortsätta ta hand om oss i framtiden.