Finn ett sätt att förlåta

När Renee* flyttade till en ny skola i Belgien var hon glad över att få nya vänner. Men en av vännerna gjorde något som skapade problem. Renee förklarar:

”Min vän Nora skapade ett Facebook-konto i Kates namn, en annan vän. Hon började trakassera andra med den profilen, och alla anklagade Kate för att vara en mobbare. Nora hånade mig till och med i skolan och kritiserade min religion och mig. Jag försökte undvika angreppen men kunde inte det, så jag började umgås med andra.

När Nora erkände att hon haft ett förfalskat konto blev alla arga på henne. Nora gav mig ett brev där hon bad om förlåtelse, men jag trodde inte att jag kunde förlåta henne. Jag var så arg.

En dag när jag läste i skrifterna kom jag till Läran och förbunden 64:9–10: ’Därför säger jag er att ni bör förlåta varandra, ty den som inte förlåter sin broder hans överträdelser är fördömd inför Herren, ty den större synden vilar på honom. Jag, Herren, förlåter den jag vill förlåta, men av er krävs det att ni förlåter alla människor.’

Jag tänkte genast på Nora. Jag visste att det inte var rätt att jag var så arg. Jag bad min himmelske Fader att hjälpa mig förlåta henne. Det var inte lätt, men jag lyckades. Jag började med att skicka sms och fråga hur det var med henne, och ibland pratade vi på lunchen. Jag fick veta att Noras pappa hade dött fyra år tidigare. Hennes liv var jobbigt och hon trodde att alla tyckte illa om henne. Jag var glad att jag inte hade fortsatt vara arg på henne. Kate och några andra förstod inte hur jag kunde förlåta Nora, men jag visste att det jag hade gjort var rätt, och jag visste att min himmelske Fader var stolt över mig.”

Renee lärde sig att Gud befaller oss att förlåta alla. Genom att följa den befallningen fick hon medkänsla och förståelse för Nora och kunde förlåta henne helt.

När Janets bror dog i en bilolycka som orsakades av en berusad tonårsförare och hans passagerare, insåg hon att hon behövde släppa bitterheten hon kände, men hon visste inte hur.

”Det var svårt att säga vad som gjorde mest ont – min ilska gentemot dessa tanklösa tonåringar eller min uppriktiga längtan efter min bror. Jag stod inte ut med att tänka på det stora tomrummet i mitt liv. Jag minns att jag bad ivrigt, det kändes som i flera timmar. Allt jag ville var att få Nathan tillbaka.

Jag tyckte synd om pojkarna som var ansvariga för Nathans död, för jag visste att de hade enorma skuldkänslor. Men jag var också arg och bitter. Det var lätt att skylla på dem. Jag sa till mig själv att jag förlät de unga männen, men jag blev ändå arg när jag tänkte på olyckan. Jag frågade ofta mig själv: ’Hur ska jag någonsin uppriktigt kunna förlåta de unga männen, och hur vet jag att jag har gjort det?’

Det var först efter hundratals böner, uppriktig fasta och flitiga studier och reflektioner som jag äntligen kände att jag uppriktigt hade förlåtit dem. Jag minns att jag funderade på det en dag. Jag tänkte: ’Jag förlåter dem. Hur kan jag låta bli? Alla gör misstag, och vem är jag att döma? Jag löser aldrig något genom att hålla fast vid ilskan, så jag släpper den.’ Det var en fantastisk känsla! Jag hade hela tiden längtat efter att veta att jag verkligen hade förlåtit de unga männen, och det hände så småningom. Jag kan inte ändra på det som hände Nathan, men jag kan välja att reagera med förlåtelse och kärlek i stället för ilska.”

Janet insåg att det kräver tid och ansträngningar för att uppriktigt förlåta någon. Frälsaren sa: ”Närma er mig och jag skall närma mig er” (L&F 88:63). Janet kom närmare Herren genom fasta, bön, skriftstudier och andra ansträngningar. När vi gör samma sak kan vi låta ilskan och bitterheten ersättas av frid och förlåtelse.

Liksom för Janet och Renee hjälper förlåtelse oss att ha medkänsla, förståelse och tålamod. När vi förlåter andra fyller Herren oss med sin rena kärlek och vi blir mer lika honom.