Porträtt av tro
Tomicka Barnes
Alabama, USA
Efter kyrkan tycker Tomicka om att leka med syskonbarnet Aiden, som är två månader gammal på det här fotot.
”När det är jobbigt och du inte känner för att be eller läsa skrifterna eller gå i kyrkan – gör det tills du känner för det”, säger Tomicka, som tecknar för att stressa av. ”Att skapa är som terapi.”
I flera år sjöng Tomicka alt i en trio som framträdde i kyrkan och på bröllop och interreligiösa julkonserter. ”Jag började spela ukulele därför att jag alltid har velat lära mig spela ett instrument”, säger hon. ”Det fanns på min lista över saker jag vill göra innan jag dör. Jag är inte bra på det än, men det är roligt.”
Det var inte vetskapen om undanhållandet av prästadömet som skakade Tomickas tro. Det var spekulationerna om begränsningen som vissa medlemmar ägnade sig åt. Tomicka stod inför ett val: gå bort från kyrkan eller hålla fast vid ledstången. Tack vare Mormons bok höll hon fast vid ledstången.
Leslie Nilsson, fotograf
Jag växte upp i kyrkan. Jag gick i Primär och genomförde Unga kvinnors program. Jag älskade det. Mina bästa vänner var medlemmar i kyrkan. Men när jag åkte iväg till college var jag inte så aktiv i kyrkan som jag borde ha varit.
Jag tvivlade aldrig på att evangeliet var sant, men efter college läste jag om att afroamerikaner tidigare inte fick prästadömet. Det började verkligen störa mig – inte restriktionen i sig, utan vad andra sa var anledningarna till den.
Några sa sådant som ”ni var inte lika modiga i striden i himlen” eller ”ni är inte lika intelligenta eller lika trofasta”. Det stämde inte överens med det jag fått veta var sant av mamma, av andra svarta medlemmar i kyrkan som verkligen är bra exempel på tro och även av trofasta svarta personer utanför kyrkan.
Jag kom till en punkt, en troskris, när jag tänkte att jag bara kunde lämna allting. Men i samma ögonblick tänkte jag: ”Är Mormons bok sann? Tror du på att den är sann?”
Jag kunde svara: ”Ja, utan minsta tvivel tror jag på att den är sann.” Då sa Anden till mig: ”Om Mormons bok är sann så är allt annat också sant.”
Jag fick känslan att evangeliet är fullkomligt, men att människorna inte är det. Därför måste jag påminna mig själv om och om igen att andra ibland gör och säger sådant som inte stämmer med vad evangeliet lär.
Några medlemmar i kyrkan säger sådant som är fel. Evangeliet är fullkomligt, men inte medlemmarna. Kyrkan är till för ofullkomliga människor. Vi försöker bli komma dit, men vi har fortfarande lång väg kvar.
En vän frågade mig rakt ut: ”Hur kunde du stanna kvar när du vet allt det här?” Jag sa: ”Tack vare mitt vittnesbörd om Mormons bok.” Jag tror på att den är sann. Nej, jag vet att den är sann.
Det var anledningen till att jag kunde stanna kvar.