Från Siostra Sjödin i Lublin

Rebecka Sjödin är en kär vän till vår familj. Hon är på mission i Polen. Jag vill dela några utdrag från hennes brev med er. De säger så mycket om tiden vi lever i och om Guds godhet. Rebecka är dotter till Roberto och Maria Sjödin i Malmö församling. Maria är dotter till Urban och Gunnel Girhammar. Roberto blev medlem som ung man och har växt upp i Malmö med sin polska mamma Danuta. När Rebecka var liten talade Roberto en hel del polska med sina två flickor. Men tiden gick och det blev mer och mer svenska. De yngre barnen har inte med sig någon polska alls. Rebecka hade i alla fall en bra grund när hon skulle lära sig polska på MTC i Provo. Tiden i Polen har varit spännande och lärorik. Nu låter jag Rebeckas ord och tankar tala för sig själva. Ordningen på citaten är inte alltid kronologisk.

Vi är fortfarande inte helt i karantän, vi får lämna lägenheten om vi behöver frisk luft, göra veckoshopping på måndagar och ha hemmakyrka hos någon. Den här veckan, mitt i allt stillasittande, gick vi utomhus och dansade lite på en gräsmatta. Det var det bästa vi gjort, för det blev en riktig välsignelse i missionärsarbetet.

Igår hade vi för första gången ett söndagsmöte hemma hos en av våra medlemmar. Fem undersökare kunde vara med oss, antingen fysiskt eller online. Det var fantastiskt. Jag tror aldrig att jag har känt att kyrkan är lika sann som jag kände att den var igår. När Michael knäböjde vid sitt lilla köksbord och bad vår himmelske Fader att välsigna brödet kom Anden verkligen över mig. Det kändes som om det var fler än bara vi i det lilla rummet. En upplevelse jag aldrig vill glömma.

På vårt ledarskapsmöte fick vi reda på att alla våra kära seniormissionärer var tvungna att plötsligt packa sina väskor och lämna Polen inom 48 timmar – chockerande och hjärtskärande nyheter eftersom det i många grenar i Polen saknas värdiga prästadömsbärare. Hela missionen bad tillsammans, och på kvällen innan läggdags fick vi veta att Polen var en av de fyra missionerna i världen som fick behålla sina seniormissionärer.

Ett annat litet mirakel i veckan hände när vi var i trappan utanför en medlems hus för att ta emot mat som han varit så snäll och lagat till oss. Hans granne kom hem. Innan han gick in till sig började vi prata med varandra. Det slutade med att medlemmen fick hämta stolar till oss så att vi kunde sitta ute i farstun och undervisa. (Vi får ju inte vara ensamma hemma hos män.) Den här grannen hade skilt sig från sin fru, hade ingen bra relation med sin 14-åriga dotter och ångrade mycket i livet. Det var så klart ingen slump att vi den kvällen befann oss där vi var och kunde undervisa honom om Kristi kärlek och oändliga nåd i våra liv när vi är ödmjuka nog att försöka bättra oss.

En av mina närmaste vänner hemifrån hörde plötsligt av sig till mig. Ett oväntat dödsfall hade skett i den närmaste familjen. Min vän skrev att hon mitt i all sorg kände att hon skulle vända sig till mig. Hon skrev att hon alltid känt sig nära Gud när vi umgicks så ofta för flera år sedan. Jag ringde direkt till min missionspresident och fick tillåtelse att skypa henne och dela med mig av ett budskap om livet efter döden. Vi läste Mosiah 16:7–9 och Alma 40:11, 12. Hon grät med mig och sa att hon kände frid. Hon ville läsa samma verser med sin sambo innan läggdags.

Det bästa som finns är att få vara ett redskap i Guds händer. Vet inget coolare och mer givande. Och att veta att man är del av Jesu Kristi kyrka just nu i dessa tider är minst lika coolt. Har inte vår profet bett oss vara beredda med hemförråd i årtionden nu? Och har han inte i flera månader försökt lära oss hur man har kyrka i hemmet med familjen? Och har han inte undervisat oss om hur stödverksamheten ska fungera? Mitt i världens kriser önskar människor att Gud själv kunde stå mitt ibland oss och säga vad vi ska göra. (Vi har förresten katolska äldre kvinnor som står och demonstrerar utanför de igenbommade kyrkorna. De vill komma in och be.) Russell M. Nelson är sannerligen en Guds profet och talar till oss som om det vore Herren själv.