Mirakeltråden

Vi hyrde mammas och pappas hus under en av deras utlandsvistelser och letade febrilt efter egen bostad. Efter ändlösa husvisningar och flera nervpirrande budgivningar vann vi till slut budgivningen på ett hus. Det var bara några månader kvar tills mamma och pappa skulle flytta hem och vi behövde flytta ut. Fredagen när vi skulle skriva på kontraktet kom, men jag hade inte fått den där lugna fridfulla känslan man vill ha i ett så viktigt beslut. Jag tänkte att det bara var för att jag var nervös inför vårt första husköp. Det kändes ju dessutom bra för min man.

När vi satt i bilen på väg till mäklaren ringer pappa. Han var vid tillfället missionspresident i Norge men satt i en buss på väg till templet i Frankfurt tillsammans med mamma och flera andra missionspresidentpar i Europa. De skulle snart vara framme och kunde inte prata mer än några minuter. Han hade känt en mycket tydlig maning att ringa mig utan att veta varför. Han och mamma hade ingen aning om att vi skulle skriva kontrakt på ett hus och än mindre att vi var på väg till mäklaren precis just då.

Pappa frågade hur allt var och jag berättade kort vart vi var på väg. När han frågade hur det kändes brast jag i gråt eftersom jag kände mig orolig. Jag kände mig löjlig över att jag inte bara gladdes över att äntligen få köpa ett hus. Jag tänkte att pappa nog skulle försöka lugna mig, men han gav bara rådet att lyssna på mina känslor, sen behövde han avsluta samtalet eftersom de var framme.

Jag insåg direkt att vi inte kunde skriva på eftersom jag inte kände frid över beslutet. Samtidigt kände jag mig urdum eftersom jag gjorde min man rejält rejält besviken. Han hade ju känt sig både glad och förväntansfull över det som skulle ske. En eloge till honom för att han valde att utan tvekan acceptera mina känslor och inte försökte övertala mig. Jag fick bita i det sura äpplet och ringa mäklaren och meddela honom vårt beslut, vilket inte var något trevligt samtal. Det var deppigt hemma ett tag efteråt, men jag kände mig samtidigt helt lugn över att ha ”stoppat” köpet. Jag kände mig också tacksam för att vår Himmelske Fader skickat maningen till pappa.

En torsdag kort därefter kom en annons ut på ett hus med för oss perfekt läge. Vi hade sett detta charmiga, gamla lilla ruckel tidigare och drömt om att få köpa och renovera det. Det var ett mirakel att jag såg annonsen precis efter den lagts ut. Det var ett mirakel att mäklaren och säljaren gick med på en förhandsvisning. Det var ett mirakel att vi fick köpa det till ett pris som var precis vad vi klarade att sträcka oss till, men som vi var säkra på hade överskridits med råge vid en vanlig budgivning. Och det var verkligen ett mirakel att pappa ringde mig när han gjorde. Hade han väntat till efter tempelbesöket hade det varit för sent. Det här huset ville både jag och min man MYCKET hellre ha än det vi skulle skrivit kontrakt på någon månad tidigare.

Jag har sett både små och stora mirakel i mitt liv. Jag har dock en tanke om mirakler på Nya testamentets tid och i kyrkans historia på 1800-talet. Ju mer förföljelser och svårigheter – desto större och mer iögonfallande mirakel. Herren kompenserar sitt folk genom att visa att han inte glömmer dem när de lider som mest, även i Skandinavien.

Har ni inte läst om miraklen i Gunnel Hedbergs bok ”Bära livet i sin hand” som handlar om pionjärerna i Sverige, Norge och Danmark? Jag grät floder när jag läste den. Vilka prövningar! Men också, vilka fantastiska mirakel som skedde! Och de sker när vi trots förföljelser och prövningar ändå är trofasta.

Vi fick uppleva ett mirakel av stort värde alldeles nyss. Min dotter hade tappat bort sin dator (en dyr grej från skolan med alla hennes uppgifter, läxor som skulle lämnas in, uppsatser och så vidare). Hon kunde inte minnas var hon haft den senast och var rädd att någon tagit den. Den försvann i måndags och det har varit några oroliga och jobbiga dagar. Vi har letat precis överallt hemma, i bilarna, frågat kompisar med mera. De senaste dagarna har hela familjen bett många gånger för att den ska komma tillrätta.

Igår sa jag till min man att detta kanske är en dold välsignelse. Han undrade på vilket sätt. Jag menade att det här kunde bli till ett mirakel och ett bönesvar framöver och förhoppningsvis ett vittnesbörd förvår dotter om att Gud hör bön och att han utför mirakel idag också.

Och gissa vad! Idag, efter ytterligare samtal med skolan om situationen, fick vi veta att datorn hittades nu vid lunch! Vi vet fortfarande inte var den varit, men någon på skolan hade lämnat in den. Jag har känt mig så rörd. Direkt efteråt hade jag en bön med min dotter där en och annan tår fälldes av tacksamhet. Jag fick också möjlighet att där och då bära mitt vittnesbörd för henne om att Gud verkligen är med i våra liv och hjälper oss på det sätt han finner lämpligt.

Jag tror att vi allihop skulle kunna vittna om mirakulösa underverk, stora och små. De flesta underverk jag upplevt har skett inom familjen – ekonomiska underverk, andliga, och vid sjukdom. Ibland har jag också fått uppleva hur de önskade miraklen inte har ägt rum. Jag har försökt sluta klaga när något inte blir som jag tänkt eller velat, för ofta visar det sig efteråt att Gud hade en bättre plan.

En tydlig och direkt välsignelse var när jag upptäckte att en av sönerna inte kunde höra alls. Han var omkring fyra år och hade haft 36 öroninflammationer med lika många penicillinkurer som gjorde att han hamnade på sjukhus om och om igen med förstörd mage. I alla fall sa läkaren att det nog var dags för hörapparater, för ”hans trumhinnor ser ut som en 90-årings”. Samma kväll kom hemlärarna och vi bad dem vara med och ge honom en prästadömsvälsignelse att han skulle få tillbaka hörseln. Vid nästa läkarbesök sa läkaren: ”Men vad är detta? Han hör helt normalt.” Och det har han gjort sen dess.

Att jag skulle få uppleva att bli mamma strax innan jag fyllde 40 kändes som ett mirakel i sig. Men under min graviditet fick jag plötsligt ett samtal från en kvinna i en annan församling som jag endast är ytligt bekant med. Hon gratulerade mig till min graviditet och frågade hur jag mådde. Jag märkte att hon var obekväm med samtalet men hon delade med mig hur hon under sin graviditet råkat ut för en infektion som lett till svåra komplikationer. Hon hade under natten fått en maning att ringa mig och berätta och inte kunnat släppa den under dagen. Till slut hade hon tagit mod till sig att ringa.

Efter ett samtal med min mamma bestämde jag mig för att ta hennes maning på allvar och jag bad min barnmorska att klämma in ett urinprov med mig nästa morgon innan jag skulle i väg på en tjänsteresa,eftersom jag misstänkte infektion. När jag tagit provet och min barnmorska började analysera det frågade hon vad som fått mig att misstänka infektion. Jag svarade som det var, att en vän uttryckt oro.Barnmorskan himlade med ögonen och muttrade något om att det inte var en särskilt bra vän som skrämde upp en förstföderska.

Vi hade tagit ett urinprov bara dagar tidigare som varit rent, men den här gången syntes en tydlig infektion. Barnmorskan skrev ut antibiotika och jag lovade att hämta ut den mellan mina möten under dagen, men då såg hon skarpt på mig och underströk allvaret och att jag behövde hänga på låset vid apoteket och börja med antibiotikan omgående, för med en sådan infektion kunde det handla om timmar.

Jag åt antibiotika under resten av min graviditet för återkommande infektioner men utan komplikationer. Herren valde att tala genom en kvinna som hade erfarenheten att ta hans maning på allvar och modet att följa den. För det kommer jag alltid vara tacksam till dem båda.

Tack att du delade detta Gunilla. Det är mycket rörande hur Gud använder andra lyhörda människor för att hjälpa oss. Tack och lov för personligt mod. Så underbart att du blev beskyddad under din efterlängtade graviditet!