Känna tillit igen

En gång när jag var liten tänkte jag kortvarigt på att rymma hemifrån. På det sätt man kan när man är liten kände jag att ingen älskade mig.

Min uppmärksamma mor lyssnade och gav mig försäkran. Jag var tryggt hemma.

Har du någonsin känt att du är på rymmen hemifrån? Att rymma hemifrån betyder ofta att tilliten har fått sig en törn eller förstörts – tilliten till oss själva, till varandra, till Gud. När tilliten prövas undrar vi hur vi kan känna tillit igen.

Mitt budskap i dag är att oavsett om vi kommer hem eller är på hemväg så kommer Gud och möter oss.¹ I honom kan vi finna frid och mod, visdom och omdömet att känna tillit igen. På samma sätt ber han oss att lämna lyset på för varandra, att vara mer förlåtande och mindre fördömande mot oss själva och varandra, så att hans kyrka kan vara en plats där vi känner oss hemma, vare sig vi kommer för första gången eller återvänder.

Tillit är en handling i tro. Gud förblir trogen mot oss. Ändå kan mänsklig tillit undergrävas eller förstöras, till exempel

• när en vän, kollega eller någon vi litar på inte är sanningsenlig, sårar eller utnyttjar oss²

• när en äktenskapspartner är otrogen

• när någon vi älskar kanske oväntat står inför döden, en skada eller sjukdom

• när vi ställs inför en oväntad evangeliefråga, kanske något som rör kyrkans historia eller kyrkans policy, och någon säger att vår kyrka på något vis dolde eller inte berättade sanningen.

Andra situationer kan vara mindre specifika men lika bekymrande.

Vi kanske inte ser oss själva i kyrkan, känner att vi inte passar in, att vi blir dömda av andra.

Eller så fungerar det inte, även om vi har gjort allt som förväntas. Trots våra personliga erfarenheter av den Helige Anden kanske vi ännu inte känner att Gud lever eller att evangeliet är sant.

I dag känner många ett stort behov av att återställa tilliten till mänskliga relationer och det moderna samhället.³

När vi reflekterar över tillit vet vi att Gud är en sanningens Gud och ”kan inte ljuga”.⁴ Vi vet att sanning är kunskapen om tingen som de är, var och kommer att vara.⁵ Vi vet att fortsatt uppenbarelse och inspiration anpassar oföränderlig sanning efter förändrade omständigheter.

Vi vet att brutna förbund krossar hjärtan. ”Jag gjorde dumma saker”, säger han. ”Kan du någonsin förlåta mig?” Mannen och hustrun kanske håller varandras händer, de hoppas att känna tillit igen. I en annan omständighet funderar en fängelseintern: ”Om jag hade hållit Visdomsordet skulle jag inte vara här i dag.”

Vi vet att glädje på Herrens förbundsstig och kallet att tjäna i hans kyrka är en inbjudan att känna Guds tillit och kärlek till oss och till varandra. Kyrkans medlemmar, däribland ensamstående vuxna, tjänar regelbundet i hela kyrkan och i våra samhällen.

Av inspiration kallar ett biskopsråd ett ungt par att tjäna i församlingens barntillsyn. Till en början sitter maken i hörnet, oengagerad och likgiltig. Gradvis börjar han le med barnen. Senare uttrycker paret tacksamhet. Tidigare, sägs det, ville hustrun ha barn, men mannen ville inte. Nu har tjänande förändrat och förenat dem. Det har också fört in barnaglädjen i deras äktenskap och hem.

I en annan stad blir en ung mor med små barn och hennes man överraskade och överväldigade men tackar ja när hon kallas att tjäna som församlingens hjälpföreningspresident. Strax därefter orsakar isstormar strömavbrott vilket lämnar butikshyllorna tomma och hemmen lika kalla som kylskåp. Eftersom de har el och värme öppnar den här unga familjen generöst sitt hem för flera familjer och enskilda tills stormen har passerat.

Tillit blir en verklighet när vi gör svåra saker med tro. Tjänande och uppoffringar ökar förmågan och förädlar hjärtan. Att lita på Gud och varandra medför himlens välsignelser.

Efter att ha överlevt cancer blir en trofast broder påkörd av en bil. I stället för att tycka synd om sig själv frågar han i bön: ”Vad kan jag lära mig av den här upplevelsen?” I sin säng på intensivvårdsavdelningen känner han sig manad att lägga märke till en sjuksköterska som oroar sig för sin man och sina barn. En patient i plågor finner svar när han litar på Gud och räcker ut en hand till andra.

En broder som har problem med pornografi väntar utanför sin stavspresidents kontor medan stavspresidenten ber för att få veta hur han ska vara till hjälp. Ett tydligt intryck kommer: ”Öppna dörren och släpp in brodern.” Med tro och tillit till att Gud hjälper honom öppnar prästadömsledaren dörren och omfamnar brodern. Bägge känner en förvandlande kärlek och tillit till Gud och varandra. Stärkt kan brodern börja omvända sig och förändras.

Medan våra enskilda omständigheter är personliga kan evangelieprinciper och den Helige Anden hjälpa oss veta om, hur och när vi ska lita på andra igen. När tilliten har brustit eller bedragits och besvikelse och desillusion är ett faktum behöver vi ha omdömet att veta när tro och mod krävs för att vi åter ska kunna lita på mänskliga relationer.

Men i fråga om Gud och personlig uppenbarelse försäkrar president Russell M. Nelson oss: ”Du behöver inte undra vem du kan lita på.”⁶ Vi kan alltid lita på Gud. Herren känner oss bättre och älskar oss mer än vi känner eller älskar oss själva. Hans oändliga kärlek och fullkomliga kunskap om det förflutna, nuet och framtiden gör hans förbund och löften oföränderliga och säkra.

Lita på det skrifterna kallar ”med tiden”⁷. Med Guds välsignelse, med tiden och med fortsatt tro och lydnad kan vi finna en lösning och även frid.

Herren säger tröstande:

”På kvällen gästar gråt, på morgonen kommer jubel.”⁸

”Kasta din börda på HERREN, han ska ta hand om dig.”⁹

Det finns ”ingen sorg på jorden som himlen ej bär”¹⁰.

Lita på Gud¹¹ och hans underverk. Vi och våra relationer kan förändras. Genom Herren Kristi försoning kan vi lägga av oss vår själviska natur och bli ett Guds barn, undergiven, ödmjuk¹², full av tro och lämplig tillit. När vi omvänder oss, när vi erkänner och överger våra synder säger Herren att han inte längre kommer ihåg dem.¹³ Det är inte så att han glömmer, utan på ett anmärkningsvärt sätt verkar det som att han väljer att inte minnas dem, och det behöver inte vi heller.

Lita på Guds inspiration att kunna göra en vis bedömning. Vi kan förlåta andra i rätt tid och på rätt sätt som Herren säger att vi måste¹⁴, medan vi är ”listiga som ormar och oskyldiga som duvor”¹⁵.

Ibland när våra hjärtan är som mest förkrossade och botfärdiga är vi som mest öppna för den Helige Andens tröst och vägledning.¹⁶ Både fördömelse och förlåtelse börjar genom att man erkänner ett fel. Fördömelse fokuserar ofta på det förflutna. Förlåtelse ser befriande in i framtiden. ”Gud har inte sänt sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen ska bli frälst genom honom.”¹⁷

Aposteln Paulus frågar: ”Vem kan skilja oss från Kristi kärlek?” Han svarar: ”Varken död eller liv, … höjd eller djup … ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.”¹⁸ Men det finns ändå någon som kan skilja oss från Gud och Jesus Kristus – och det är vi själva. Som Jesaja säger: ”Era synder döljer hans ansikte för er.”¹⁹

Enligt gudomlig kärlek och gudomlig lag ansvarar vi för våra val och deras konsekvenser. Men vår Frälsares försonande kärlek är ”oändlig och evig”²⁰. När vi är redo att komma hem, även när vi är ”långt borta”²¹, står Gud redo att välkomna oss med oändlig barmhärtighet, och erbjuder med glädje det bästa han har.²²

President J. Reuben Clark har sagt: ”Jag tror att vår himmelske Fader vill frälsa vart och ett av sina barn, … att han i sin rättvisa och barmhärtighet kommer att ge oss största möjliga belöning för våra handlingar, ge oss allt han kan ge. Och omvänt tror jag att han ger oss det minsta straff som det är möjligt för honom att ge.”²³

På korset var inte ens vår Frälsares barmhärtiga vädjan till sin Fader ett ovillkorligt ”Far, förlåt dem” utan hellre ”Far, förlåt dem, för de vet inte vad de gör.”²⁴ Vår handlingsfrihet har betydelse, för vi är ansvariga inför Gud och oss själva för dem vi är, för vad vi vet och gör. Vi kan tack och lov lita på att Guds fullkomliga rättvisa och fullkomliga barmhärtighet bedömer våra avsikter och handlingar på ett fullkomligt sätt.

Vi slutar som vi började – med Guds barmhärtighet när vi alla kommer hem till honom och varandra.

Minns du Jesu Kristi liknelse om en viss man som hade två söner?²⁵ En son lämnade hemmet och slösade bort sitt arv. När han kom till insikt ville denne son komma hem. Den andre sonen, som kände att han hade hållit buden ”alla dessa år”²⁶, ville inte välkomna sin bror hem.

Bröder och systrar, kan ni ta hänsyn till att Jesus ber oss att öppna våra hjärtan, vår förståelse, medkänsla och ödmjukhet och att se oss själva i båda rollerna?

I likhet med den första sonen eller dottern kan vi gå vilse och senare vilja återvända hem. Gud väntar på att få välkomna oss.

Och i likhet med den andra sonen eller dottern ber Gud oss vänligt att glädjas tillsammans när var och en av oss kommer hem till honom. Han ber oss att göra våra församlingar, kvorum, klasser och aktiviteter öppna, äkta, trygga – ett hem för varandra. Med vänlighet, förståelse och ömsesidig respekt söker vi alla ödmjukt Herren och ber om och välkomnar hans återställda evangeliums välsignelser till alla.

Våra livsresor är individuella, men vi kan återvända till Gud vår Fader och hans älskade Son genom tillit till Gud, till varandra och till oss själva.²⁷ Jesus uppmanar: ”Var inte rädd. Bara tro.”²⁸ Må vi liksom profeten Joseph oförskräckta lita på vår himmelske Faders omsorg.²⁹ Käre broder, kära syster, käre vän, sök igen efter tro och tillit – ett underverk han lovar dig i dag. I Jesu Kristi heliga och helgade namn, amen.