Pionjärer i varje land

Kyrkan i Sverige: Tillväxt, emigration och styrka

Inger Höglund

Författaren bor i Sverige.

Skriv ut Dela

    Kyrkan i Sverige har överlevt emigration av trofasta medlemmar, ofördelaktig behandling i pressen och en omgivning som blivit alltmer otroende, men Herren påskyndar sitt verk i detta utvalda land.

    År 1849 kallade president Brigham Young ett litet antal män att resa till olika delar av världen för att predika evangeliet. En svensk före detta sjöman, John Forsgren, som blivit omvänd till kyrkan i Massachusetts i USA och flyttat till Saltsjödalen, bad president Young att han skulle få åka till Sverige som missionär. Han kallades att tjäna och anlände till Sverige i juni 1850.

    Äldste Forsgren besökte först sina yngre syskon i Gävle. Brodern Peter var sjuk och läkarna sade att han var bortom all hjälp. Äldste Forsgren förklarade syftet med sin mission för syskonen och sedan smorde han och välsignade Peter som blev helt frisk. Den 19 juli 1850 döpte han sin bror som blev den förste att omvända sig till evangeliet i Sverige.

    Äldste Forsgrens syster Erika hade en intressant erfarenhet som förberedde henne och Peter för att ta emot evangeliet. Några månader före broderns ankomst deltog hon som vanligt i högmässan. När man sjöng en psalm fick hon se en person som stod framför henne och sade: ”Den 5 juli kommer en man med tre böcker. Alla de som tror det som står skrivet i dessa böcker kommer att bli frälsta.” När brodern kom med Bibeln, Mormons bok samt Läran och förbunden, trodde hon oförbehållsamt på hans vittnesbörd.1

    Olyckligtvis utvisades John Forsgren efter bara tre månader. Men andra missionärer kom till Sverige inom några år. I Skönabäck i Skåne fanns det personer som var mottagliga för evangeliet. Så många omvändes att den första grenen organiserades där 1853 med 36 medlemmar. En av de första ledarna i Skåne var Carl Capson som kallades att bli grenspresident i Lund. Omkring 100 medlemmar var närvarande under kyrkans första konferens som hölls i Carls lada sent på natten för att undvika förföljelse.2

    Kvinnor med tro

    De verkliga stöttepelarna var kvinnorna som tog emot evangeliet i Sverige. Ett exempel är Britta Olsdotter Persson, den första som omfattade evangeliet i Vingåker. År 1877 reste hon till Stockholm för att sälja band som hon hade vävt för att hjälpa till med familjens försörjning. Där träffade hon missionärerna och insåg att det de berättade var sant. Hon döptes i en ålder av 50 år.

    Hennes omvändelse och trofasta tjänande ledde till fler dop och en gren bildades i Vingåker. Hennes efterkommande förde evangeliet vidare. Syster Perssons dotterdotters dotterdotter Laila Krylborn säger: ”Det är underbart att se vad som har hänt i våra barns och barnbarns generation. Nu har vi flera prästadömsbärare och missionärer.”

    En annan pionjärkvinna var Lovisa Munter i Uppsala. Hon blev medlem 1886 och var trogen till sin död vid 91 års ålder. Många söndagar gick hon till församlingssalen och tände lyset och satte sig att vänta på att några medlemmar skulle komma. Oftast kom det ingen alls. Klockan elva sade hon för sig själv: ”Gud skall inte behöva vänta.” Hon sjöng en sång, bad en bön, höll också ett litet tal och avslutade med sång och bön.

    När hon ibland reste till Stockholm gick hon igenom hela tåget och delade ut skrifter om kyrkan. Hennes trosarv har gått vidare. Flera av hennes efterkommande har tjänat som missionärer i Sverige.3

    Det kom också missionärer till Smedjebacken i Dalarna. Bland andra anslöt sig en familj Jansson till kyrkan 1886. En avkomma från den familjen var Reid Johnson, en missionär som anlände från Utah efter andra världskriget. Han återkom flera gånger efter sin mission, som missionspresident, tempelpresident och regionrepresentant. Från den familjen har det också kommit en profethustru, syster Frances Monson.

    Övervunnen förföljelse

    Under många år var förföljelsen av kyrkans medlemmar stor. Många missionärer hamnade i fängelse. En av dessa var Mickel Jonsson, en svensk missionär. Han arresterades 1852 och slogs i järn och fördes 70 mil till Malmö där han kastades i fängelse i slottet, svårt medtagen av hunger och umbäranden. Han förhördes av en präst som fann att äldste Jonsson var en man med viss bildning. Prästen förklarade sig villig att hjälpa honom och lovade honom till och med vidare utbildning, på villkor att han bekände sig till den lutherska tron och avsvor sig ”mormonismen”. Han vägrade att förneka sin tro, så han deporterades.4

    En annan trofast missionär var Carl A. Carlquist som föddes i närheten av Vänersborg år 1857. Vid 17 års ålder kände han en stark önskan att sprida evangeliet och han kallades att bli ”skriftspridare” runt Jönköping. Han var mycket fattig så medlemmarna i grenen, sju änkor med barn, samlade ihop till en kavaj och kängor. Carl ägde ingen överrock när vintern kom till Jönköping, men han fick låna en ett par timmar varje dag av några medlemmar när dessa inte behövde sina.5

    Carl emigrerade till USA och gifte sig med Hulda Östergren, en svensk emigrant. Han återkom till Sverige två gånger, varav en gång som missionspresident för den skandinaviska missionen. Mycket av hans tid gick åt att korrigera falska påståenden om kyrkan som publicerats av pastor P. E. Åslev, en pastor som bott i Salt Lake City och som betalades för att sprida antimormonpropaganda i Sverige. År 1912 skrev Åslev en artikel i Svenska Dagbladet där han påstod att broder Carlquist var polygamist.6 Carls ansträngningar omfattade ett möte med kung Gustav V och han tillbakavisade Åslevs påståenden i många offentliga möten.7

    En lokal medlem, Einar Johansson, tog på sig ansvaret att tala för kyrkan i en rättegång. Han krävde skadestånd eftersom Åslev dessutom sagt att kyrkans missionskontor ”bedrev verksamhet med vit slavhandel”.8 Broder Johansson kom att betyda mycket som ledare för kyrkan i Sverige och var bland annat grenspresident i Stockholm.9

    Trots förföljelsen blev många människor omvända till evangeliet. År 1862 kom att bli det mest framgångsrika året – 640 personer anslöt sig genom dop. De flesta av de nyomvända reste dock snart till Utah. Ledarna uppmanade till denna emigration för att stärka kyrkan där. I dag kan vi se följderna av emigrationen: Ungefär hälften av invånarna i Utah har skandinaviska rötter.

    År 1910 besökte kyrkans president Joseph F. Smith Stockholm och uppmanade medlemmarna att stanna och bygga upp kyrkan här.

    Kyrkan efter andra världskriget

    När andra världskriget bröt ut fick alla amerikanska missionärer resa tillbaka hem. Några lokala svenska män ombads då att tjäna som missionärer. C. Fritz Johansson som hade blivit medlem i kyrkan år 1931 kallades till ny missionspresident. Ett år före kriget hade han sålt sin lanthandel och kallats på mission tillsammans med hustru och tre barn. Då kriget tog slut blev president Johansson kallad att åka till Finland och där återuppta kyrkans verksamhet som hade avbrutits av kriget.

    När de amerikanska missionärerna kom tillbaka till Sverige höll de engelskakurser som en del av sitt missionärsarbete och många slöt sig till kyrkan. Tillväxten blev dock inte så långvarig eftersom många medlemmar emigrerade till Utah. Rädsla för de ryska grannarna och påskyndade av missionspresidenten och möjligheten att få sina tempelförrättningar gjorde att 250 medlemmar lämnade Sverige mellan 1948 och 1950.

    En sådan familj var Oskar och Albertina Andersson som blev medlemmar i kyrkan 1915. Efter andra världskriget fattade Oskar, Albertina och sju av deras barn som gift sig med medlemmar det hjärtslitande beslutet att sälja allt de ägde och ”resa till Sion”. Åren 1949 och 1950 lämnade 29 av släkten Andersson Sverige. Oskar och Albertina lämnade sitt hem i skärgården, tre barn och fyra barnbarn som de aldrig mer skulle se. De kom till en öken och till en stad där människorna talade ett språk som de inte förstod. Men för dessa trofasta medlemmar var närheten till templet viktigare än något annat.

    Släkten Andersson har sedan dess haft och har nu missionärer ute i alla världsdelar, bland dem en områdespresident i Afrika och en tempelpresident i Sverige.

    Men andra medlemmar i kyrkan bestämde sig för att stanna i Sverige och de blev nya ledare. En sådan var Bo Wennerlund, en ung familjefar som döptes 1949. Han kom att få stor betydelse som ledare för kyrkan i Sverige, bland annat som missionspresident, regionrepresentant och tempelpresident.

    Tempelvälsignelser i Sverige

    Emigrationen avtog till stor del när ett tempel byggdes i Schweiz 1955. Under 30 år reste de svenska medlemmarna dit med tåg, med bil och även med flyg, ibland flera gånger om året.

    Glädjen visste inga gränser när det uppfördes ett tempel i Stockholm som invigdes 1985. Berit Vennerholm, medlem i Västerhaninge församling, beskriver invigningen som ”en mycket efterlängtad och härlig upplevelse. Det jag kommer ihåg bäst är när vi alla viftade med våra vita näsdukar och ropade ’Hosianna!’”

    Valet av plats för templet visar Herrens hand i processen. Efter underhandlingar med flera kommuner i Stockholmstrakten fanns två lämpliga tomter kvar. Kommittén av lokala ledare i kyrkan föreslog den ena som den bästa. Kyrkans president bestämde dock att man skulle använda den andra. Detta beslut har visat sig inspirerat eftersom den första platsen senare visade sig vara olämplig som tempelplats.

    Kyrkan har kämpat för att få positiv uppmärksamhet i svenska media. En gång när den fick det var 1984, när de unga bröderna i familjen Herrey vann den största europeiska sångtävlingen, Eurovision Song Contest. Deras framträdanden i television och tidningar gav kyrkan god publicitet och många ungdomar blev medlemmar i kyrkan.

    En annan medlem som på sent 1980-tal fick god press var den 35-årige amerikanska ambassadören, Gregory Newell. Han syntes flitigt i olika offentliga sammanhang. Han och hans hustru återvände till Sverige 2011 för att presidera över Sverigemissionen Stockholm till juli 2014.

    President Newell fick uppleva hur antalet missionärer plötsligt ökade från 64 till 205. Eftersom det är svårt och dyrt att få tag i lägenheter i Sverige, beskriver han det som ”ett mirakel att missionen kunde hitta ytterligare 56 lägenheter för nyanlända missionärer”.

    Verklig tillväxt

    Sedan efterkrigstiden har Sverige blivit ett alltmer sekulariserat land. Det finns dock en stor grupp invandrare som söker Gud. Var sjätte svensk idag är född utomlands. En majoritet av dem som ansluter sig till kyrkan i Sverige är invandrare. President Newell beskrev några nyomvända medlemmar: ”Bröder och systrar från 28 olika länder har omvänts till kyrkan i Sverige. Min åsikt är att Herren samlar in Israel genom att skilja ut dem från deras olika länder. Verket påskyndas verkligen i vår tid i detta utvalda land.”

    Kyrkan växer också bland medlemmarna. De skandinaviska konferenserna för unga drar många från olika grannländer och bidrar mycket till att nya familjer bildas. Allmänna barnbidrag och betald ledighet för nyblivna föräldrar gör det möjligt för par att ha ganska stora familjer.

    Idag tjänar de flesta av de unga aktiva medlemmarna som missionärer över hela världen. En återvänd missionär, David Halldén, som var den förste missionären i Jekaterinburg i Ryssland, har nu en härlig familj med sex barn. Han säger att evangeliet hjälper hans familj ”för det finns så många röster som kan leda barnen vilse. Evangeliet hjälper oss att stärka dem och ge dem självkänsla.”

    Trots den sekulära omgivningen och dålig publicitet finns det många trofasta medlemmar och goda ledare i Sverige. Medlemmarna uppskattar mycket den hjälp som kyrkans lärdomar och dess verksamhet ger familjer och enskilda och önskar så gärna att många fler tar emot det glada budskapet om Jesus Kristus och hans försoning.

    Medlemmarna i Västerås träffades i det här huset på 1950-talet.

    Tabernakelkören framträder i Stockholms konserthall 1982.

    Foto Michael Ellehammer om inget annat anges; längst upp till vänster: foto PinkBadger/iStock/Thinkstock; mitten, till vänster: fotografi av när Ezra Taft Benson besöker Stockholm; längst ner till vänster: foto adisa/iStock/Thinkstock

    Fotografi av Västerås grens möteshus och missionärer med tillstånd av kyrkans historiska bibliotek; FOTOGRAFI AV PETER FORSGREN MED TILLSTÅND AV Susan Easton Black

    Till höger: fotografi av när president Monson träffar kungen med tillstånd av Church News

    Visa hänvisningar

    Slutnoter

    1. 1.

      Se Box Elder Lore of the Nineteenth Century (1951), s. 58.

    2. 2.

      Se Andrew Jenson, History of the Scandinavian Mission (1979), s. 81.

    3. 3.

      Se Inger Höglund och Caj-Aage Johansson, Steg i tro (2000), s. 122.

    4. 4.

      Se Jenson, History of the Scandinavian Mission, s. 53.

    5. 5.

      Se Myrtle McDonald, No Regrets: The Life of Carl A. Carlquist (1985), s. 19–21.

    6. 6.

      Se McDonald, No Regrets, s. 219.

    7. 7.

      Se Jenson, History of the Scandinavian Mission, s. 331.

    8. 8.

      I McDonald, No Regrets, s. 239.

    9. 9.

      Se McDonald, No Regrets, s. 219.