Tre nutida pionjärresor
Författaren bor i Utah, USA.
Tre unga vuxna berättar hur de blev medlemmar i kyrkan och skapade ett arv av tro för sig själva och för sina familjer.
När jag tjänade som missionär i Melbourne, Australien, var jag i en församling som bestod av internationella studenter. När de skulle lära sig om pionjärerna i söndagsskolan undrade jag hur pass intresserade de skulle vara – de var nästan alla nyomvända och ingen av dem hade förfäder som hade korsat de nordamerikanska slätterna.
Till min förvåning tyckte många av de internationella studenterna att berättelserna var spännande. Några av dem nämnde att de personligen kunde relatera till de första heliga: Precis som pionjärerna var dessa internationella studenter nyomvända och hade gjort uppoffringar för att upprätta kyrkan i områdena där de bodde. För en del av de här medlemmarna var kyrkan antingen liten eller så fanns den inte i deras hemland. De var nutida pionjärer, som skapade ett nytt religiöst arv åt framtida generationer.
Här är tre berättelser från nyomvända som har blivit nutida pionjärer.
Ära min släkt på nya sätt
Nami Chan, Taoyuan, Taiwan
Min familj och en stor del av min släkt i Taiwan är buddister. När jag var liten minns jag att jag hjälpte till att förbereda offer åt våra förfäder och olika gudar inför det kinesiska nyåret och andra högtider. Det var en familjetradition och även ett sätt för oss att fira minnet av våra förfäder och föra frid och välgång till familjen.
När några av mina släktingar gick med i en fristående kristen kyrka påverkade det inte min familj alls först. Men under Qingmingfesten, när man dyrkar förfäder och bränner rökelse vid deras gravar, vägrade mina kristna släktingar att delta. De sa att de hade bestämt sig för att följa de tio budorden, särskilt ”Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig” (2 Mos. 20:3). Min familj hade inte pratat om några andra trosuppfattningar tidigare, men från och med den dagen symboliserade kristendomen förstörda traditioner i min familjs ögon, och sågs i ett negativt ljus.
När jag gick på ett universitet träffade jag sista dagars heliga missionärer på gatan. I vanliga fall hade jag inte varit intresserad av vad de hade att säga, men ett antal upplevelser hade förberett mitt hjärta för att ta emot deras budskap. Medan de undervisade mig gick jag med på att be och läsa Mormons bok, och jag började utveckla ett personligt vittnesbörd om det som jag blev undervisad om. Men, på grund av mina föräldrars känslor i fråga om kristendomen ville jag inte berätta för dem att jag ville bli döpt. Flera månader efter mitt första möte med missionärerna berättade jag till slut för mina föräldrar att jag ville blir döpt och att jag ville tjäna som missionär. De blev upprörda, men jag visste att jag hade valt rätt.
Jag har inga pionjärförfäder, men jag tycker att jag förstår deras uppoffringar. Det är svårt att ge upp vissa traditioner och möta motstånd från släktingar. Till och med nu, fem år efter att jag blev medlem i kyrkan och under tiden hunnit verka som missionär, kan min familj inte helt och hållet stödja mitt beslut, men de har accepterat det. Genom att bli medlem i kyrkan har jag fått möjlighet att hedra min familj på nya sätt, genom att släktforska om mina förfäder. Mitt vittnesbörd om Jesus Kristus och hans försoning hjälper mig att lösa de konflikter som uppstår med min familj.
Finna glädje genom evangeliet
Harry Guan, Utah, USA
Jag växte upp i Kina och ansåg mig själv vara kristen, trots att jag faktiskt aldrig gick i kyrkan. Jag var intresserad av Gud och Jesus Kristus och jag tyckte den kristna läran var mycket trösterik.
När jag flyttade till USA för att gå på college började jag gå till en fristående kristen kyrka. Efter några månader fick jag höra talas om Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga av några vänner som funderade på att studera vid Brigham Young University. Jag frågade några elever som gick i den kristna kyrkan om de sista dagars heliga och blev förvånad när de på det bestämdaste rådde mig att hålla mig borta från ”mormonerna”. Först lyssnade jag på deras råd, men när jag skrollade genom sociala medier en vecka senare stötte jag på ett tal av äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum. I talet nämnde han att kyrkans medlemmar bör visa respekt för andra religioner (se ”Faith, Family, and Religious Freedom”, lds.org/prophets-and-apostles). När jag lyssnade på äldste Holland kände jag vad jag nu vet är Anden, och jag bestämde att jag behövde veta mer om kyrkan.
Det ledde till att jag gick till kyrkan och senare träffade missionärerna. Jag blev berörd av deras lärdomar, särskilt av frälsningsplanen. Mina föräldrar var inte särskilt glada när jag bestämde mig för att döpas, men de accepterade att jag var gammal nog att fatta mina egna beslut. När mina morföräldrar hälsade på mig i USA några månader senare kunde jag undervisa dem om evangeliet. De bestämde sig båda för att döpas.
Evangeliet har gett mig så mycket glädje och det har lett mig till min blivande fru. Det är värt varje uppoffring jag har gjort eller kommer att göra.
Bana väg för framtida generationer
Brooke Kinikini, Hawaii, USA
Jag blev medlem i kyrkan när jag var 15 år, men jag hade gått i kyrkan och utvecklat min tro och mitt vittnesbörd sedan jag var barn. Jag var den enda medlemmen i min familj, men mina trofasta vänner älskade mig och ledde mig genom sina exempel.
Till skillnad från pionjärerna förr i tiden behövde jag aldrig traska över de frusna slätterna med en handkärra. Faktum är att jag inte upplevde särskilt många svårigheter alls när jag blev medlem i kyrkan. Visst, jag förlorade några vänner och jag fick gå till kyrkan ensam och gå i seminariet på egen hand. Men när jag tänker på den inverkan det har haft och fortsätter att ha i mitt liv, vet jag att det var ett av de bästa besluten jag någonsin fattat. Mitt beslut att döpas, att beseglas i templet, och att förbli trofast mot mina förbund har skapat en kedjereaktion som kommer att ha en positiv inverkan på mina tre härliga barn, så väl som på framtida generationer, för alltid.
Att vara pionjär handlar om att bana vägen för andra. Jag brukar tänka att en av de stora välsignelserna jag fått som trofast medlem i kyrkan är att jag kan hjälpa till att föra andra till Kristus. En till synes liten händelse – såsom en femtonårig flickas dop i Maui, Hawaii, eller en fjortonårig pojkes ödmjuka bön i en skogsdunge – kan förändra familjer i det förflutna, nu och i framtiden.
I dag är titeln pionjär inte reserverad för nyomvända. När vi försöker bygga ett bestående arv av trofasthet för framtida generationer kan vi alla bli pionjärer.