Låt varje hjärta bereda rum för honom
För drygt en vecka sedan tändes julbelysningen på Temple Square, i enlighet med den 53 år gamla tradition som för många inleder julens högtid. På julen firar vi hans födelse, liv och ljus som bokstavligen var Guds Son och världens Frälsare, Jesus Kristus. Vi finner hopp i förkunnelsen i samband med hans födelse: ”Ära åt Gud i höjden, och frid på jorden bland människor som han älskar.”1 Musik, glada barn, klappar att ge och få, julgranar, julpynt och juleljus är alla en del av vårt glada firande.
När du tänker på julen, vilka fina minnen kommer du då att tänka på? För mig medför den här tiden på året alltid minnen av julfiranden i min barndom.
Jag kommer fortfarande ihåg många av de julklappar jag fick. Jag minns en fotboll och en basketboll, leksaker och kläder. De flesta av de här gåvorna är borta och glömda nu, kläderna är slitna och urvuxna. Men det jag minns mest från gångna jular – mina mest genomträngande favoritminnen – är inte det jag fick, utan det jag gav.
Låt mig förklara. Varje år, söndagen före jul, samlades ungdomarna i vår församling i kyrkan. Vi fyllde korgar med apelsiner, bananer och hembakta kakor som delades ut till änkor som bodde i närheten. Vi gick hem till dem, sjöng julsånger och gav dem en julkorg. Jag minns fortfarande deras tacksamma leenden. En del av dem var första eller andra generationens immigranter som uttryckte sin tacksamhet på starkt bruten engelska: Syster Swartz, Zbinden, Groll och Kackler. Jag kommer aldrig att glömma den varma känslan som trängde in i mitt hjärta.
När Lesa och jag blev föräldrar startade vi en tradition att skänka julklappar till en nödställd familj. Vi fick ofta namnet på en familj och barnens åldrar från en lokal välgörenhetsorganisation. Mycket tid och stora ansträngningar gick åt att hitta de rätta julklapparna åt dem. Våra söner verkade tycka lika mycket om det här som att få egna julklappar på juldagen! Den här familjetraditionen av tjänande bidrog till att rista in julens sanna anda i våra hjärtan.
I mitt arbetsliv höll jag på med utveckling, tillverkning och marknadsföring av träningsredskap runtom i världen. Redskap som löpband, motionscyklar och crosstrainers har främst utformats för att stärka hjärtat. Och i vårt företag gjorde i verkligen vad vi kunde för att se till att användarna av redskapen noggrant kunde mäta sitt hjärtas kondition och aktivitetsnivåer genom pulsmätare. I dag bär många av oss teknik runt handleden som mäter pulsen och uppmuntrar till aktiviteter som stärker hjärtat.
Hur skulle det vara om det fanns ett sätt att mäta hjärtats kondition utifrån ett andligt perspektiv – en andlig pulsmätare, så att säga? Vad skulle er andliga pulsmätare visa? Hur är det med ert hjärtas andliga hälsa? Julens högtid verkar vara en idealisk tid för var och en av oss att eftertänksamt utvärdera hur det står till med vårt eget hjärta.
Vi kan till exempel fråga oss: ”Är mitt hjärta berett på att möta Frälsaren?” I juletid sjunger vi ofta: ”Låt varje hjärta bereda rum för honom.”2 Hur kan vi bereda rum i hjärtat för Kristus, speciellt under den här hektiska men ändå underbara högtiden?
Skrifterna är fulla av skildringar som kan hjälpa oss utvärdera vårt hjärtas tillstånd. En del verser innehåller ord som ”felfri”3, ”saktmodig”4, ”ödmjuk”5, ”förkrossad”6 och ”bedrövad”.7 Dessa ord och många andra här och var i skrifterna, ger oss en inblick i Frälsarens hjärta. För att kunna ta emot honom i vårt hjärta måste vi sannerligen ha ett rent och ödmjukt hjärta som hans.
Med en omskrivning av Paulus ord kan vi sträva efter att ha Jesu Kristi ord och egenskaper skrivna som ett ”brev … i våra hjärtan, känt och läst av alla människor … ett Kristusbrev skrivet … inte med bläck utan med den levande Gudens Ande, inte på tavlor av sten utan på tavlor av kött i era hjärtan”8. Det här kräver mer än bara trevliga julhälsningar från våra läppar. Herren varnade för dem som ”nalkas mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig”.9 Den här julen och under hela året är våra vänliga gester och goda gärningar den bästa fingervisningen på att vår kärlek till Frälsaren är skriven i våra hjärtan.
När jag funderar över hur det står till med mitt eget hjärta, finner jag inspiration och goda exempel i deras hjärtans uppoffringar och styrka som bidrog till att upprätta Jesu Kristi Kyrka i dess återställelses första tid. Jag skulle vilja återge en julberättelse om en nyomvänd sista dagars helig från Immingham i England: Mary Wood Littleton.
Mary och hennes make Paul hade aldrig trott att de skulle lämna sitt hem i England. Men de hörde budskapet om det återställda evangeliet och fick ett vittnesbörd om att det var sant. Mary och Paul döptes och bara två månader senare tog de tillsammans med sina barn båten till Amerika för att samlas med de heliga. De kom fram till New York den 20 december 1844. Fem dagar senare reste de med diligens till Nauvoo i Illinois. Föreställ er bara – på resande fot i det kalla vädret på knaggliga, svåra vägar, firade de sin första jul i Amerika.
Trots alla dessa förändringar, bevarade Mary hoppet i sitt hjärta om att hennes familj en dag skulle fira jul som de hade gjort i England, med kransar, jultomte och julkörer. Olyckligtvis blev deras andra jul i Amerika, år 1845, inte mycket bättre – de tillbringade den i överdelen av en vagn som Paul hade gjort om till en tillfällig bostad under det att familjen kämpade med att slå sig ner i Nauvoo. Ännu en gång sa Mary med hjärtat fyllt av hopp: ”Nästa jul blir annorlunda.”
Följande år, 1846 – familjens tredje år i Amerika – befann sig Mary och barnen i Winter Quarters där de förberedde sig för det som skulle bli en lång vandring västerut under våren. Pöbelhopar hade drivit bort dem från Nauvoo och Paul vandrade västerut med mormonbataljonen – många mil bort. Ännu en gång saknades julkörer och jultomte. I stället fastades och bads det innerligt för Marys åttaårige son som var svårt undernärd och nära döden. Han överlevde, men 25 andra i Winter Quarters dog den juldagen.
Det var inte förrän sin fjärde jul i Amerika som Mary och hennes familj, nyanlända till Saltsjödalen, slutligen kunde fira jul tillsammans i relativ lugn och ro. Inte ens då var det den sortens firande som hon hade upplevt i England. Men på vissa sätt var det till och med bättre. Under julfirandet en söndag, dagen efter juldagen år 1847, samlades de heliga för att be, uttrycka ord av tacksamhet och sjunga lovsånger till sin Gud för att han räddat dem till Sion. En av de här sångerna var ett innerligt arrangemang av ”Kom, kom Guds folk”, en psalm som skrevs under pionjärernas vandring och som hade kommit att bli en hyllningssång av tro för dessa tidiga pionjärer. Efter det förblev ”Kom, kom Guds folk” en favoritpsalm, till och med en julsång, vid pionjärernas julfiranden.10
Jag tror att Marys svårigheter under åren på något sätt förändrade hennes hjärta. Hon verkade se julen i ett nytt ljus, med nya jultraditioner och en ny sång i hjärtat. Hon hade verkligen utvecklat ett uppoffrande hjärta med fokus på hopp i och kärlek till Jesus Kristus.
Julens högtid känns som en lämplig tid att begrunda våra hjärtans andliga hälsa, och därför vill jag avsluta med ett enkelt förslag som kan hjälpa oss mäta pulsen på och stärka våra andliga hjärtan: Jag uppmanar var och en av oss att välja att göra något som på ett yttre sätt uttrycker våra inre känslor för vår Frälsare Jesus Kristus, som en gåva till honom det här året.
Liksom Mary Littleton har vi samlats i kväll som trofasta efterföljare till Jesus Kristus för att dyrka honom. Låt oss nu verkligen lyssna när kören förenas med ”änglarnas lovsång” i en vacker och tilldragande psalm som uppmanar ”I trogne” att ”hälsa, den evige Faderns enfödde Son”. Oavsett var i världen vi kan tänkas bo, kan vi var och en med jubelsånger komma ”till Betlehem” – om så bara i våra hjärtan – för att ära och prisa honom11.
Jag bär mitt vittnesbörd om Jesus Kristus, världens Frälsare. Må vi ha Kristi ande skriven i våra hjärtan under julens högtid och vidare in i det nya året, är min bön i Jesu Kristi namn, amen.