Stilla natt, kärlekens rena ljus

Jag vill berätta om två saker som hände mig, som har varat i mitt minne i många år och lär mig de läxor jag behöver än i dag.

Den första hände när jag var sex år. Vår sångledare i Hunters femte församling var syster Beverly Whitley. Jag inser nu att hon troligen inte ens hade fyllt fyrtio, men hon hade tonårsbarn och verkade mycket mogen och vis för oss barn i yngre Primär. Hon var rolig och behandlade oss som små vuxna, och det tyckte vi om. Vi beundrade henne och ville göra henne nöjd. Hon sa till oss att vi kunde sjunga så stort att våra föräldrar kunde höra oss från rummet bredvid vårt. Inte skrika – utan verkligen sjunga! Och vi sjöng med hela våra hjärtan. Hon lärde oss också sånger ur psalmboken för vuxna, och sa att hon visste att vi var mogna nog som musiker att kunna lära oss de svåra orden utantill. Hon förklarade vad alla orden betydde så att vi skulle förstå. Hon lärde oss att varje sång har ett speciellt budskap för just oss, och att om vi tänkte på orden skulle vi hitta det budskap som var just för vårt liv.

Den julen försökte jag tillämpa det syster Whitley hade lärt oss när jag lärde mig alla verserna i ”Stilla natt”. Nu vill jag be översättarna om ursäkt i förväg, för det här blir knepigt. Som sexåring funderade jag mycket på orden i tredje versen, men förstod inte punkteringen. I stället för att sjunga ”love’s pure light” (kärlekens rena ljus) för att säga att Jesus är ett uttryck för kärlekens rena ljus, trodde jag att det skulle vara ”loves pure light” (älskar rent ljus), alltså att han älskar rent ljus. Jag försökte tänka som syster Whitley och lista ut hur jag också kunde ”älska rent ljus” som Jesus.

Den andra hände när jag var nio år. Som många barn i den åldern tog jag pianolektioner. Jag var inte särskilt begåvad och min biskop frågade om jag kunde spela en julsång på sakramentsmötet på julafton, kanske för att uppmuntra mig. Jag beslutade mig för att spela ”Stilla natt”. Min pianolärare hjälpte mig förbereda mig. Mina föräldrar lyssnade på mig spela den bokstavligen hundra gånger på vårt svarta piano i källaren. Någon nämnde att jag kanske skulle lära sången utantill och inte använda noterna, men jag var så nervös över att spela inför alla i min församling att jag inte kunde lära mig noterna utantill. I stället gjorde jag upp en plan. Jag skulle ta med mig noterna, men i stället för att ställa upp dem på pianot skulle jag lägga dem i knät. Jag kunde titta ner på mina händer och se noterna, och så skulle det se ut som om jag kunde dem utantill. Planen fungerade perfekt i ungefär 20 sekunder. Jag la noterna ovanpå min julkjol och började spela, men tyget i kjolen var väldigt halt och mitt i första versen gled noterna ner från kjolen och försvann helt och hållet under pianot. Jag kunde inget göra. Det fanns inget sätt att hämta musiken, och det var helt tomt i huvudet. Jag bet ihop och gjorde så gott jag kunde. Det var en total katastrof.

Jag bankade desperat på fel tangenter och jag såg en del åhörare grina illa. Jag kämpade mig igenom andra versen. Jag hade vett nog att strunta i tredje versen och rusade ner för gången, röd i ansiktet, och försökte låta bli att gråta. Mina föräldrar viskade: ”Vad hände? Du kunde ju den här sången så bra.” Jag kunde knappt vänta på att komma därifrån. Jag ville inte träffa eller prata med någon. Jag var förödmjukad och generad. När mötet slutade kom min gamla söndagsskollärare, syster Alma Heaton, fram till mig. Jag försökte ta mig undan, men hon tog mig i handen. I stället för att säga hur duktig jag var, vilket alla visste vore en lögn, sa hon någonting jag skulle komma att minnas resten av livet. ”Sharon, det spelar ingen roll hur det gick. Alla såg hur mycket du ansträngde dig, och vi älskar dig vare sig du kan spela piano eller inte.”

Det var den ärliga sanningen. Men den sved inte, som jag hade väntat mig. Sanningen var att jag hade arbetat hårt och att de älskade mig fast jag inte kunde spela piano. Jag log ett litet leende och hon gav mig en gammal tant-kram, och plötsligt var allt bra.

Beverly Whitley och Alma Heaton gjorde inget speciellt. De skrev inget i sina dagböcker den kvällen. Ingen i deras familjer känner till de här berättelserna. De undervisade helt enkelt små barn om hur man sjunger och hur man förstår evangeliet. Kan det bli mer vardagligt? Fast det var det inte. Frågar du mig hur det ser ut när någon ”älskar rent ljus”, så ser det ut som Beverly Whitley. Det ser ut som Alma Heaton. De kunde båda känna igen det ”rena ljuset” hos ett litet barn som försökte så mycket hon kunde och älskade henne för det, fast det inte blev perfekt.

Vår himmelske Fader är så här. Han ser oss, sina små barn, försöka. Våra ansträngningar lyckas inte alltid, men han vet hur mycket vi arbetar – och ibland biter ihop och sjabblar oss genom en katastrof – och han älskar oss för det. Trots vår dissonanta, falska, oigenkännliga musik sände han sin underbare Enfödde son, som är kärlekens rena ljus. Jesus Kristus rättar till varje falsk not och återlöser alla skärande övertoner om vi vänder oss till honom och ber om hjälp. Tack vare att Kristus till jorden är kommen kan vi alla vila i himmelsk frid.¹

Jag är så glad för att den här julen kunna sjunga sånger som har ett särskilt budskap från världens Frälsare till de vars hjärtan värker. Jag lovar er samma sak som syster Whitley lovade Primär. Om ni tänker på orden ni sjunger i jul hittar ni ett gudomligt budskap skräddarsytt speciellt för er, som lyfter och tröstar er. Här kommer ett som jag hittade den här julen. Jag har varit orolig för alla människor vår humanitära hjälp inte kan nå, och för hur en del länder ibland gör det svårt för oss att nå våra lidande bröder och systrar. Och den här morgonen i Hjälpföreningen lade jag märke till sången vi sjöng:

Jag vittnar om att Guds Son älskar och är kärlekens rena ljus. I Jesu Kristi namn, amen.