En framtid fylld av hopp

Äldste Jeffrey R. Holland: Våra kära unga vänner runt om i världen! Vilken förmån det är för syster Holland och mig att vara med er i kväll. Även om vi når de flesta av er runt om i världen genom den moderna teknikens under, gläds vi åt att fysiskt ha en skara av er här, på det här universitetet och dess religionsinstitut där Pat och jag påbörjade vår collegeutbildning, dejtade och gifte oss.

Nu väntar jag på att se om en rysning gick igenom rummet när jag sa ordet äktenskap. Ingen panik. Vi kommer inte att tala om äktenskap i kväll. En del av er är redan gifta, och vi vill inte att resten av er ska springa skrikande ut ur rummet. Men jag nämner vår tid som unga vuxna och början av vår romans med tanke på att om den drabbade oss en sådan här kväll, så vem vet? Den kan drabba andra.

Många av er systrar har minsann berättat för oss att det finns män som behöver drabbas, om inte av Amors pilar så kanske av en liten pickleball-racket. Om det finns någon ung kvinna därute i kväll som sitter bredvid en ung man som passar in på den här beskrivningen, så ger äldste och syster Holland dig tillstånd att just nu buffa honom i revbenen med armbågen – mjukt nog för att förmedla kärlek, hårt nog för att budskapet ska gå fram. Vi blir glada om en sådan knuff funkar för er på samma sätt som det funkade för oss, fast i vårt fall var det min armbåge och syster Hollands revben.

I juni i år är det 60 år sedan Pat och jag gifte oss i templet i St. George, knappt en kilometer från det här universitetets campus. Sex årtionden tillsammans ger oss en välkommen chans att ta farväl av en period som har varit svår för många och tragisk för vissa. Gradvis håller vi på att ta oss ur covid-19-pandemin, men den här farsoten med nästan bibliska proportioner är fortfarande ett mycket verkligt problem i många delar av världen, med ett medeltal av över1 700 rapporterade dödsfall i den här sjukdomen dagligen.¹ Det här gisslet har slagit hårt, inte bara mot fysisk hälsa utan också mot det sociala, politiska och ekonomiska livet för nästan alla på planeten, på ett eller annat sätt.

Ett annat slags gissel är det som fortfarande utspelar sig i Östeuropa där miljoner människor, inklusive medlemmar i kyrkan, har fått livet slaget i spillror, tvingats fly eller har fått offra sina liv i en konflikt de inte har bett om och inte förtjänade. För bara några veckor sedan, under ett uppdrag i Europa, träffade syster Holland och jag några av dessa ukrainska flyktingar. Vi skrattade och grät och bad med dem som hade lämnat allt bakom sig och flytt med inget annat än kläderna på kroppen. Vi kände samma känslor och sorg för våra trofasta medlemmar i Ryssland som också är oskyldigt drabbade av den här konflikten. Förutom dessa tragedier ser vi på många platser runt om i världen masskjutningar – och en sådan tragedi skedde så sent som förra veckan här i södra Utah – underhållning med omoraliskt innehåll och vissa politiska aktiviteter i vilka grundläggande principer som redbarhet, vänlighet och ärlighet på något sätt verkar ha glömts bort.

Och det finns självklart många andra kulturella och sociala problem som bekymrar oss. Men vi har inte kommit hit i kväll för att tynga ner er med världens problem. Faktum är att vi har kommit hit av helt motsatt anledning! Vi ser det förståeliga missnöje som hänger över er generation. Och vi ber om ursäkt för att vår generation inte har löst några av de här problemen som ni nu står inför. Men vi kallar på er och varje annan ung sista dagars helig att stå i främsta ledet i den moraliska styrka som kan lösa dessa problem, som kan mota bort den våg av rädsla, pessimism och oro som omger oss. Det är så viktigt att ni ber, inte bara om att Herren ska råda i era liv² enligt president Russell M. Nelsons uppmaning, utan att ni också ber att värderingarna i era liv ska råda hos andra som inte är riktigt säkra ännu. Om vi alla som individuella lärjungar till Herren Jesus Kristus vore mer kärleksfulla, fridsamma och vänliga, om vi alla skulle försöka hålla Guds bud så gott vi kan, så har vi all anledning att känna tillförsikt vad gäller världens tillstånd och vårt eget. När vi går mot framtiden på det här sättet, fyllda av frid och gudalikt löfte, kan vi ha en absolut förbluffande påverkan på världen. Abraham Lincoln sa en gång att han försökte dra upp ett ogräs och plantera en blomma i dess ställe varje gång han hade möjligheten. Om vi alla gjorde det skulle våra moraliska och andliga öknar bli riktiga trädgårdar hur fort som helst.³

De av er där ute i Tyskland i kväll – där så mycket kristen gästvänlighet visas mot dessa ukrainska flyktingar som vi nyss träffade – känner igen de ord som tillskrivs Johann Goethe: ”Om alla sopade rent framför sin egen tröskel skulle hela världen snart vara ren.”

Så, i det att vi erkänner utmaningarna och med en vilja att erbjuda sätt att prata om dem, kommer syster Holland och jag att i kväll, så som aposteln Petrus sa att vi bör, vara ”ständigt beredda att svara var och en som ber [oss] förklara det hopp [vi] har”.⁴ Vi ska tala om hopp, med kungörelsen att vi aldrig får tappa det eller dess systerdygder: tro och kärlek. Vi är medvetna om att det finns många sätt att definiera dessa nära förbundna principer, och ni ska få höra oss ge några av våra definitioner i kväll. Ni får också höra oss förkunna tillsammans med Moroni att vi måste hoppas om vi ska ”få en arvedel på den plats som [Gud] har berett [åt oss]”.⁵ Vi vill att ni ska göra anspråk på er arvedel som söner och döttrar till en kung. För att kunna göra det måste vi inse att hoppet inte bara är det budskap och sätt som de av naturen optimistiska har; det är ett privilegium som tillhör var och en som tror.⁶ Och som en troende som är alldeles fylld av hopp (och tro och kärlek) känner syster Holland så starkt hur viktig den här världsomspännande församlingen är i kväll och vad er roll kommer att vara i kommande dagar. Hon vet att ni är den grupp som ska ta över stafettpinnen från oss och känner att det är livsviktigt att ni kliver fram och omfamnar er bestämmelse. Syster Holland.

Syster Patricia T. Holland: Ja, jag känner verkligen för er. Ni är den starkaste generationen av unga vuxna som världen någonsin har sett. Jag älskar er för det. Äldste Holland och jag är så tacksamma för att ni håller era förbund och att ni strävar efter att göra det rätta. Och eftersom det finns så många av er kommer ni att ha den kraft äldste Holland talade om. Jag ser ert ljus i den här salen. Det strålar verkligen. Det får mig att tänka på när Frälsaren visade sig för nephiterna. Han sa: ”Håll … upp ert ljus så att det lyser för världen. Se, jag är det ljus som ni ska hålla upp.”⁷ Liksom ni har vi också varit unga, men nu har vi blivit gamla. När jag ser tillbaka på mitt liv, och om jag kunde leva om någon del av det, skulle jag göra en sak annorlunda – väldigt annorlunda: förenkla! För mig verkar allt bli bättre när det förenklas – vår mat, våra kläder, våra möbler och våra scheman. Det jag ångrar mest angående min ungdomstid är att jag inte kunde se den enkla skönheten i evangeliet; jag gjorde till och med evangeliet för komplicerat. Jag kände att det var för överväldigande, för svårt och ibland till och med för gåtfullt. Det kändes som om jag redan som ung vuxen behövde bestiga ett berg av rättfärdighet, gå igenom en renande smältugn och reda ut alla doktrinära kontroverser som mänskligheten känner till om jag någonsin skulle vara godtagbar inför Gud.

Självklart var mina tankar då mer än vad en liten flicka från södra Utah kände att hon kunde hantera. Det var som någon en gång sa: ”Anledningen till att andra inte förenar sig med er kristna är att ni bär er religion som en huvudvärk, som en törnekrona.” Det finns bara en person som har behövt bära den törnekronan, och han gjorde det för att vi skulle kunna leva med glädje, i överflöd och fridfullt – inte med förtvivlan. Evangeliet var aldrig avsett att vara ett berg som små flickor inte kan bestiga. Han ville att hon – och alla andra i världen – alltid skulle vara fyllda av hopp. Han vill att vi ska veta att evangeliet är vackert på ett enkelt sätt och helt enkelt vackert.

Men snälla, missförstå mig inte. När jag talar om hopp menar jag inte att Kristus borde ge oss ett magiskt trollspö eller en nutida ljussabel. Vårt hopp måste vara mer än Pinocchios önskan till stjärnan i det blå⁸ om det ska vara det hopp Frälsaren undervisade om. Mina unga bröder och systrar, det är en gåva, hans gåva till oss och till hela människosläktet. Och vi bör se det som ett ljus som lyser i en mycket mörk värld. Som en författare sa: ”Ingen är helt och hållet olycklig [utom] de som lever utan hopp.”⁹

Den ljuva enkelheten i att upptäcka denna hoppets gåva är att man inte behöver söka efter den; man behöver inte springa omkring och jaga efter den; man kan inte och ska inte skapa den. Som så mycket när det gäller nåden får du den inte genom att förlita dig på din egen styrka eller någon annans styrka. Det finns inga hemliga formler eller magiska mantran inblandade. Den kommer inte genom djupandningsövningar (hur värdefulla de än är) eller genom att läsa ytterligare en bok om hur man finner lycka.

Faktum är att den roll vi spelar är viktig men egentligen mycket liten. Gud har den större delen av uppgiften. Vår del är att komma till honom i ödmjukhet och enkelhet, så vi ska inte oroa oss och inte frukta.¹⁰ Varför så enkelt? Därför att bakom allt som Kristus lärde – i varje skriftställe, berättelse och liknelse – ligger löftet att ”allt är möjligt”¹¹ med Gud, löftet att Guds kraft kan torka varje tår.¹² Vi ska släppa taget om personlig desperation och söka vila i Herren.¹³ Så vi kommer inför honom med saktmod och ödmjukt hjärta¹⁴ för att ta emot de välsignelser som kommer med hans oupphörliga kärlek. Vår tillit ska vara som ett litet barns, eller som ett litet lamms, vilket vi faktiskt är i hans stora hjord.

Våra hjärtan kommer alltid att vara rastlösa tills de finner ro i Gud.

Denna uppmaning att vara saktmodig och ödmjuk i hjärtat – en av de få beskrivningar som Herren gav av sig själv – att han var saktmodig och ödmjuk i hjärtat – är en uppmaning till oss alla som hans lärjungar. Om vi kan leva på det här sättet, säger han, finner vi ro för våra själar och vi upptäcker att hans ok är milt, att hans börda är lätt.¹⁵ Jag ser denna uppmaning att vara saktmodig och ödmjuk om och om igen när jag läser skrifterna. (Det är antagligen för att jag behöver den om och om igen.)

Jag är säker på att inget som har fått stora andliga följder någonsin har gjorts av någon som inte var hoppfull och ödmjuk. Den här inställningen är vad vi hoppas på för er del i kväll – att ni ska lära er detta medan ni ännu är unga. Vi vill att ni av hela ert hjärta ska veta att Gud är er Fader, att han har burit er ”ända från modersskötet”,¹⁶ att han har planer för er – planer för en ”framtid och ett hopp”.¹⁷

Låt mig dela med mig till er av två skriftställen jag älskar i Gamla testamentet som använder just det språket. Jesaja säger:

”Så hör på mig, ni av Jakobs hus, alla ni … av Israels folk, ni som har varit lagda på mig från moderlivet, burna av mig ända från modersskötet …

tills ni blir gamla, och jag ska bära er ända tills ni blir grå. Jag har gjort det förut, och jag kommer att lyfta, bära och rädda er.”¹⁸

Och Jeremia skriver:

”Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.

Ni ska kalla på mig och … be till mig, och jag ska höra er.”¹⁹

Jag vittnar för er, mina unga bröder och systrar, att det här är en sanning som kommit till mig genom personlig erfarenhet – att vår Himmelske Fader gör sin del i att uppfylla dessa löften. Det är upp till oss att helt enkelt tro, att vara enkelt troende, att vara mer som ett barn i vårt saktmod och särskilt i vår tacksamhet när vi tar emot hans gåvor. Vill ni ha ett riktigt underbart år i år? Vill ni ha en framtid fylld av hopp? Tror ni att det finns välsignelser i beredskap åt er? Har ni sett tillräckligt av Guds godhet för att fortsätta hoppas och sträcka er uppåt? Det ironiska är att detta görs genom att gå ner på knä, genom att böja sig ner, kanske till och med genom att falla ner vid Guds fötter. Vilken ljuvlig enkelhet! Gå ner på knä, böja sig ner och falla ner vid ”nådens tron”.²⁰

Äldste Holland sa att ni finner denna dyrbara gåva av hopp förbunden med två andra gåvor som Gud ger oss – tro och kärlek. Gör inte som jag gjorde när jag var yngre, att ni gör de här dygderna så enorma och komplexa att vi misströstar i våra försök att förstå dem. Värdesätt deras enkelhet.

Jag ger er den här enkla lilla sekvensen. Tro är övertygelsen om att det finns en Gud, hopp är att lita på att han kommer att hjälpa oss och kärlek är hans kärlek och förmåga som verkar genom oss till välsignelse för andra.

Jag har lärt mig angående kärlek att ingen av oss har energi, tid, resurser eller styrka att göra allt som vi innerst inne skulle vilja göra. Vi kan inte göra allt; viljan överstiger vår förmåga. Hur underbart är det inte att Guds kraft som rör sig genom oss kan öka vårt blygsamma inflytande, föröka våra begränsade ansträngningar och göra för andra det som vi aldrig skulle kunna göra själva.

Denna enkla inställning till de här tre stora frågorna som rör läran har välsignat mig. Jag önskar att jag kunde ha sett dem på detta mindre skrämmande sätt så mycket tidigare. Jag är fast övertygad om att Gud avsåg att sådana evangeliesanningar skulle vara enkla nog för till och med ett barn att förstå. Får jag upprepa det? Tro är övertygelsen om att det finns en Gud. Hopp är att lita på att han kommer att hjälpa oss. Och kärlek är hans kärlek som verkar genom oss.

När jag nu talar om gåvor från Gud, vill jag lägga till ännu en gåva som stärker vårt hopp inför detta nya år. Det som lyser upp tron, hoppet och kärleken är den outsägligt vackra – och outsägligt enkla – gåva som Kristi ljus är. Det här ljuset, som är så nära förbundet med hoppet, är en gåva som ges till varje man, kvinna och barn som någonsin har fötts eller någonsin kommer att födas in i dödligheten. Det finns inbyggt i vår natur. Det är en del av vår själ.

Ett av mina favoritskriftställen innehåller följande rad: ”Och Anden ger ljus åt varje människa som kommer till världen, och Anden upplyser varje människa i hela världen.”²¹

Detta ljus är en av de grundläggande anledningarna till hopp i våra liv. Det är så uppmuntrande, så spännande, och bara så hoppfullt – att det finns något inom oss som inte bara talar om för oss att det finns ett rätt sätt att ta oss igenom livets komplexitet; det talar även om för oss att vi kommer att finna den rätta vägen om vi är ”milda och ödmjuka i hjärtat”.²² Som president Nelson sa till hela kyrkan så sent som för en vecka sedan: ”Världen behöver Jesu Kristi ljus. Och världen är i [desperat] behov av ert [vackra] ljus.”²³

Mina underbara unga vänner, min innerligaste bön i kväll – mitt hopp – är att ni alla som unga vuxna i hela världen ska ta till er den här uppmaningen som er personliga uppgift, att ni ska ta det hopp som Frälsaren talade om och bära det som en fackla till dem som känner att världen är en mycket mörk och mycket svår plats. Finns det något sätt för mig att uppmuntra er att förstå att det är er uppgift att bära det här ljuset i den sista tiden? Jag ber er innerligt att förstå att detta är det viktigaste som jag känner att jag måste säga till er i kväll. Min största rädsla har varit att jag inte ska säga det bra nog för att ni verkligen ska tro mig. Ni måste bära detta ljus på ett sådant sätt att inget mörker i världen någonsin kan släcka det.

Detta enkla men kraftfulla förhållningssätt till det som annars är stora och komplicerade frågor ändrar kursen för en fallande, förmörkad värld. Snälla, ha tro på Gud, hopp om att han kommer att hjälpa er och ta emot den kärlek som gör det möjligt för honom att verka genom er för att åstadkomma det bara ni kan göra.

När ni tar emot den här utmaningen och börjar det här nya året, efter att ni har tittat inåt vädjar jag till er att titta uppåt. Han som tittar ner mot er är er kärleksfulle Fader i himlen som kan och kommer att skänka er allt det som ni hoppas på i rättfärdighet. Ni kan inte få de här välsignelserna genom att jaga dem. Snälla, sluta springa tills ni blir utmattade. Var tysta; var stilla. Förenkla. Var saktmodiga och ödmjuka i hjärtat, och be. Jag vittnar för er om att underverk kommer när vi saktar ner, när vi lugnar ner oss och när vi ställer oss på knä. Allt som Fadern har kan en dag bli ert.²⁴ Vilket verkligt hoppfullt sätt att möta er framtid på. Jag älskar er väldigt mycket, jag beundrar er och jag kommer alltid att be för er. I Jesu Kristi namn, amen.

Äldste Holland: Tack, syster Holland, inte bara för din evangelieundervisning utan för att du lever efter den och för att du är fylld av det Kristi hopp du har inom dig. Under våra allra svåraste dagar – och under sex årtionden av äktenskap, har man en del – har syster Holland levt som hon har lärt. Hon har alltid varit en troende. Hon har alltid litat på det eviga ljuset inom sig. Hon har alltid levt med vissheten om att Gud hör våra böner och visar oss vägen även om natten verkade mörk. I en värld som ibland kändes överväldigande för ett ungt par, var evangeliets sanningar och löften ofta allt vi hade att klamra oss fast vid, men det räckte, för här är vi i kväll och har tagit emot fler välsignelser under våra nästan 60 år som gifta än vad vi någonsin hade kunnat drömma om var möjligt. Så, som den här vackra kvinnan säger och har gjort, fortsätt att hoppas, be alltid och var troende.

Jag lägger till syster Hollands undervisning skrifternas uppmuntran till er att se framtiden an med så gott mod som möjligt. Någon skrev en gång att av all den uppmuntran som Kristus ger oss i skrifterna, av allt det hopp han ständigt erbjuder oss, så är det vi om och om igen misslyckas med att ta emot uppmaningen att vara ”vid gott mod”.²⁵ Min vädjan är, kan vi ta Kristus på orden? Kan vi bara försöka? Må vi ta till oss denna glada, hoppfulla inbjudan i kväll i det att vi fångar ytterligare en möjlighet att påbörja ett nytt år och göra våra liv till precis det vi vill att de ska vara.

Som med alla sina uppmaningar till oss levde Kristus efter dem innan han lärde ut dem. Trots de bördor han bar var han optimistisk och positiv, och han hjälpte andra att också vara det, även, vill jag tillägga, Guds profeter. Från djupet av fängelset i Liberty – och från djupet av den förtvivlan han upplevde där – var profeten Joseph Smiths slutgiltiga uppmaning till de heliga som bad för hans befrielse att ”med glädje göra allt det som står i vår makt. Och sedan kan vi med största förvissning stå stilla och se Guds frälsning och hans arm uppenbaras.”²⁶ Och ingen är mer positiv, mer optimistisk, mer fylld av hopp än Russell Marion Nelson, vår levande profet som gav eko åt Josephs uppmaning när han nyligen sa till oss: ”Inga andliga välsignelser ska undanhållas de rättfärdiga … Herren vill att vi ser framtiden an ’med glädjefull förväntan’ [Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph Smith (2007), s. 507]”.²⁷ Profeter är vid gott mod eftersom de är sanna lärjungar till Jesus Kristus, och det är den största källan till all optimism. Profeter är vid gott mod eftersom de känner till planen; de vet vem som slutligen segrar.

Som syster Holland så vackert har sagt är förmågan att se världen på ett positivt sätt ytterligare en gåva från Gud. ”Människorna är till för att de ska kunna ha glädje”,²⁸ som skrifterna brukar säga oss. Det är därför det är en ”lycksalighetsplan”.²⁹ Som en följd av den planen och Kristi försoning som dess kärna kan vi känna hopp oavsett hur mörka vissa dagar kan te sig.

Det storslagna med Frälsarens exempel i det här avseendet förtjänar vår vördnad när vi nu står inför ett nytt år, ett år som kan medföra en del utmaningar för vissa av oss. Tänk på det. Hur kunde Jesus tala om att vara vid gott mod mitt i all ångest han utsattes för på väg mot korsfästelsen? Till och med i den ödesmättade stämning som måste ha rått under den sista måltiden, påminde Kristus fortfarande sina lärjungar om anledningen till och deras plikt att vara ”vid gott mod”.³⁰ Jag har undrat hur han, med den smärta han hade framför sig, kunde tala så positivt och förvänta sig att hans bröder skulle se allt detta på ett hoppfullt sätt. Utan tvekan kom sig detta uttryck för hans tro, för hans hopp och kärlek, av att han visste hur det hela skulle sluta. Han visste att rättfärdigheten segrar på räkenskapens dag. Han visste att ljus alltid övervinner mörkret i all evighet. Han visste att hans Fader i himlen aldrig ger en befallning utan att också bereda ett sätt att uppfylla den.³¹ En seger får alla att känna sig vid gott mod, och Kristus var segraren i den stora kampen mot död och helvete. Nu är ju detta djup teologi i kväll, men det var det de skulle vara glada för. Den segrande Kristus är källan till vårt hopp det här nya året och alla år – för evigt.

Med tanke på livets distraktioner och Lucifers frestelser kan det vara svårt att hålla hoppet och det goda modet vid liv i morgon, nästa månad eller nästa år. Men det var just det som var syster Hollands poäng när hon uppmanade till förenkling och ett ihärdigt fokus på det grundläggande i en sista dagars heligs liv. Ibland fokuserar vi på det frivilligt, och ibland gör livet det åt oss, men i vilket fall som helst kan vi, om vi har byggt våra vittnesbörd på det som är grundläggande i evangeliet, få ut lika mycket av våra svåra upplevelser som en vän jag respekterar för tillfället får av sina. Han, hans fru och hans dotter – och jag tror att de lyssnar i kväll – upplever alla olika svårigheter med hälsan just nu – mycket allvarliga svårigheter, vill jag tillägga. De har all anledning att slå ut med händerna och undra vad de har haft för nytta av sitt hopp, sin tro och sin kärlek. Men tack vare beslutsamt lärjungeskap i både tider av glädje och sorg går de segrande ur det här.

I ett e-mail jag fick nyligen (som jag har hans tillstånd att dela med er) skrev mina vän:

”De senaste månaderna har min värld blivit mycket liten: [liten som] sjukhus[sängar] och sjukhussalar. Min [hustrus återhämtning efter sin njurtransplantation] har visat sig vara svår och hon har under den gångna månaden åkt in och ut från sjukhuset. Till följd av det har jag ’kopplat bort’ en stor del av världen [omkring mig].” Tänk på ordet enkelhet.

Han fortsätter: ”Jag har aldrig tyckt om tanken att Herren ger oss prövningar, men jag tror att han kan använda dem i eget syfte. En sak som jag har insett de senaste månaderna är hur … viktig och verklig evangeliets innersta kärna är [till skillnad från så mycket som kan vara så onödigt]. Upplevelsen att ha kärlek till andra; upplevelsen av att vara älskad och ta emot hjälp av andra; den stillsamma närvaron av Guds röst när man sitter utmattad [vid] ett sjukt barns [säng], eller [i en bedrövligt sjuk] hustrus sjukhusrum sent på kvällen [och hör den gudomliga frasen]: ’Min son, frid vare med din själ.’

Jag har läst Mormons bok och evangelierna och [har] känt Guds kärlek. Bortom kyrkans [och bortom en abstrakt] teologis ramverk [är det som] kan hjälpa oss att ta oss fram mot ljuset … i själva verket tro … vittnesbörd, [hopp och kärlek].”

Han avslutar: ”Jag har inte kunnat vara med på sakramentsmöten på flera veckor, men jag har sett så många goda människor som har hedrat sina … förbund genom att tjäna min familj … Jag är så välsignad genom så mycket, och jag älskar Herren, [jag älskar] evangeliet, [jag älskar] återställelsen och kyrkan.”³²

Detta välformulerade vittnesbörd om hopp och ihärdighet som uttrycks mitt i en mycket svår tid gör mig rörd. Och vi behöver veta att förr eller senare kommer även våra förhoppningar och våra övertygelser otvivelaktigt att sättas på prov och förädlas i en liknande smältdegel av personligt lidande. Mina vackra unga vänner, oprövad tro är inte särskilt mycket tro över huvud taget. Vi säger att vi är byggda på Kristi klippa. Och det bör vi verkligen vara, för livet har sina stormar och regnskurar, och en sandig grund håller helt enkelt inte när vinden blåser och regnet öser ner och floden kommer.³³

En sista tanke när vi närmar oss slutet på den här världsomspännande utsändningen under ett underbart nytt år, och även ett nytt institutår. Några av er oroar er kanske för sådant som är allvarligare än vilken kurs ni ska gå i skolan eller vilken yrkesbana ni ska slå er in på. En del av er brottas kanske med skuldens börda – och det finns inget som skadar och urholkar vårt hopp och medför så mycket främlingskap inför Gud som överträdelse gör. Syster Holland och jag har medvetet valt att inte låta vårt tal handla om synd och överträdelse, men vi vore oansvariga om vi inte nämnde något om det som Herren har sagt att vi är ålagda att undervisa om.

Det kommer alltid att finnas ett allomfattande behov av den hoppingivande principen för och utövandet av omvändelse. När vi har begått överträdelser är vi fullt medvetna om varför hoppets låga börjar fladdra och varför den ibland verkar ha släckts. Under sådana omständigheter måste vi förändras, annars är vårt hopp om en glädjefylld framtid dödsdömt. Det ljuset är släckt för alltid. Det är därför vi alla behöver omvända oss. Allihop! Varje dag, har president Nelson sagt.³⁴

Så jag ber er i kväll att ta itu med bördan av överträdelse genast, med början denna stund, för synden är den största fienden till hopp och lycka som jag känner till i hela världen. Träd fram inför Herren med din bekännelse och träd fram inför biskopen om din synd kräver det. Men ändra på det som är fel, stort eller smått. Omvändelse är vägen till en nystart; det är så vi får en bättre framtid. Livet är svårt nog som det är utan att bära en last av misstag på ryggen – hela dagen, varje dag, hela natten, varje natt. Lasta av er det. Byt ut oro mot frid. Byt ut sorg mot glädje. Kristus gav sitt eget liv för att ni skulle vara fria att göra det.

Då kan ni göra det Nephi bad oss alla att göra. I det som mer eller mindre var hans avskedstal strax innan han dog, sa denne son, som såg så mycket konflikter och stridigheter, det som syster Holland och jag har velat och försökt säga i kväll:

”Sträva framåt med ståndaktighet i Kristus, med fullkomligt klart hopp och kärlek till Gud och till alla människor.”³⁵

Ett ”fullkomligt klart hopp”, som kommer av kärlek till Gud och alla människor – det är vad vi önskar er alla det här nya året. Med detta klara hopp kommer den omisskännliga viskningen att Gud älskar er, att Kristus är er förespråkare och att evangeliet är sant. Dess klarhet påminner er om att det i evangeliet alltid – varje dag, varje timme – finns en ny chans, ett nytt liv, ett nytt år. Vilket under! Vilken gåva! Och tack vare Kristi gåva är det bästa i livet vårt om vi ståndaktigt fortsätter tro, fortsätter försöka och fortsätter hoppas.

Ni minns de där globala förhållandena jag nämnde i början? Ta itu med dem och med era personliga utmaningar med vetskap om att med tro så ordnar sig allt till slut. Vägra acceptera världen för vad den ser ut att vara. Lys upp den med ljuset i ert hopp och gör den till det den bör vara. Var det där ljuset som syster Holland bad er att vara, ett ljus som aldrig kan släckas, världens Frälsares ljus.

Jag ger en apostolisk välsignelse till er var och en i kväll för det här nya året vad gäller sådant jag vet med visshet och sådant ni alltid kommer att behöva. Det gör jag av kärlek till er, av Herrens kärlek till er, av första presidentskapets och de tolvs kvorums kärlek till er. Allas kärlek! Och er närvaro här i kväll. Jag välsignar er med att den enkla men utsökta inneboende kraften i frälsningens principer, såsom tro och hopp och kärlek, alltid ska vara uppenbar och verksam i era liv. Jag välsignar er med att veta, som jag sannerligen vet, att Jesu Kristi evangelium är personligen dyrbart, evigt hoppfullt och evigt sant. Jag vittnar med apostolisk myndighet om att det är så, och att det därför är det enda osvikliga svaret på livets många utmaningar, era och mina, och det enda sättet att upphöjas i den storslagna evigheten.

Jag välsignar dem ibland er som i dessa dagar kanske talar om en ”troskris”. Riktig tro, tro som förändrar liv, en tro som Abrahams, är alltid i kris. Det är så man upptäcker om det är tro över huvud taget. Jag lovar er att mer tro innebär mindre kris, tills Gud slutligen säger: ”Bra, du gode och trogne tjänare!”³⁶

Jag välsignar er var och en med att kunna veta att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars heliga är just det: Jesu Kristi kyrka. Och endast genom de förrättningar och möjligheter det medför kan man helt och hållet nå ”fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son”.³⁷ Jag välsignar er var och en, individuellt och vid namn, med alla gåvor ni behöver i denna strävan, och jag välsignar er med, vädjar till er, att tålmodigt hålla ut medan er Fader i himlen i sin visdom finner det bästa sättet att om och om igen ge er vad ni ber om men alltid ge er vad ni behöver. Om Guds gudomliga kärlek, om Frälsarens eviga roll som vår förespråkare, och om den Helige Andens ständiga tröst, om det heliga prästadömets kraft och om den profetiska tradition som för närvarande personifieras av president Russell M. Nelson, om Mormons boks gudomlighet och om det ”fullkomligt klara hopp” som evangeliet ger, bär jag mitt högtidliga, heliga och personliga vittnesbörd vid mitt liv. Jag gör det i hans namn som är källan till allt mitt hopp, ja, Herren Jesu Kristi namn, amen.