Hemundervisning med broder Skinner

Jag döptes in i kyrkan som tonåring men slutade gå ganska snart efteråt. De tre åren i det militära gjorde inget för att återställa min andliga hälsa. Men snart efter det att jag var färdig fick en mild men bestämd maning från Herrens Ande mig att åter bli aktiv i min hemmaförsamling. Jag lydde pliktskyldigt.

Trots att jag var ovan välkomnade äldstekvorumet mig utan att tveka och satte mig i arbete som hemlärarkamrat till Burniss Skinner, andre rådgivare i biskopsrådet. Under broder Skinners kärleksfulla handledning kände jag hur mitt vittnesbörd började slå rot.

Några av våra familjer kämpade med dålig ekonomi, små barn, kronisk sjukdom, ensamhet och aktivitet i kyrkan. Andra exemplifierade friden som kommer av att leva efter evangeliet. Bland dessa familjer var Hazel och John Peterson särskilt speciella. Deras son Mike hade gått samtidigt med mig på gymnasiet och var en av de unga män som hade hjälpt mig mest i min omvändelseprocess. Som ung undersökare hade jag blivit undervisad missionärsdiskussionerna i deras hem, och nu återvände jag som deras hemlärare.

I varje hem vi besökte undervisade broder Skinner vänligt och tålmodigt från hjärtat. Hans ord och handlingar av tröst, välsignelse, omsorg och vägledning har stannat kvar i mitt hjärta som lektioner om Frälsarens kärlek. Hemundervisning med broder Skinner var inte en börda utan en förmån och ära av största slag.

Inom ett år hade jag avancerat i prästadömet, beseglats i templet till min kära hustru och flyttat ifrån broder Skinner och våra hemlärarfamiljer. När jag var färdig med universitetet och juristutbildningen tillbringade jag 20 år i det militära och flyttade runt med min familj till fyra länder på tre kontinenter. Men jag glömde aldrig broder Skinner, och när jag verkade i olika församlingar och grenar försökte jag ta efter hans medkänsla och hängivenhet.

När jag hade avslutat mitt arbete vid flygvapnet flyttade jag tillbaka till min hemstad för att fortsätta arbeta som advokat. Under de gångna 20 åren hade gränsdragningen för församlingarna ändrats helt, men jag kände att jag skulle besöka syster Hazel Peterson som hade levt ensam sedan hennes make dog av cancer.

Men sex månader senare hade jag fortfarande inte besökt henne. En vintermorgon när jag körde till advokatfirman kom bilden av syster Peterson oväntat till mitt sinne. När jag körde förbi avfarten närmast hennes hus, förträngde jag känslan och fortsatte köra. Men när jag kom till nästa avfart tog jag av från motorvägen och körde tillbaka till syster Petersons hus. Liksom för 25 år sedan, när Anden milt manade mig att bli aktiv igen, viskade den nu att jag skulle besöka min gamla hemundervisningssyster.

Jag knackade på syster Petersons dörr och väntade. Efter några minuter undrade jag fåraktigt om hon var ute. Jag knackade igen och väntade ytterligare några minuter. Till slut hörde jag fönstret ovanför dörren öppnas. Syster Peterson tittade ner på mig. Åren hade gjort hennes hår lika vitt som renaste ull, och hon såg liten och tunn ut. Hennes ansikte var förvridet av smärta. Trots hennes mödosamma andetag började hon gråta när hon kände igen mig. ”Åh, Kevin”, sade hon, ”jag är så glad att du är här. Jag har så ont av min reumatism och jag behöver en prästadömsvälsignelse. Tack för att du väntade — kom in är du snäll.” Innan hon vände sig bort från fönstret, tillade hon: ”Jag trodde att du var Burniss.”

Jag hajade till när jag hörde namnet Burniss. ”Menar du broder Skinner?” frågade jag. ”Bor han fortfarande häromkring?”

”Nej”, sade hon. ”Han bor 6,5 mil norröver. Men han arbetar fortfarande här i närheten och jag har hans jobbnummer. Jag ringde för cirka 20 minuter sedan och bad honom komma och ge mig en välsignelse. Han borde vara här när som helst.”

En bil körde in på uppfarten och broder Skinner klev ur — mycket gråare men med samma behagliga spänst i stegen och vänliga leende på läpparna. Vi skakade hand och de gångna 20 åren bara försvann. Vi gick in i syster Petersons välbekanta hem, den plats där jag var broder Skinners andliga lärjunge för så många år sedan. Jag smorde syster Petersons huvud med invigd olja och broder Skinner uttalade välsignelsen. Vi var tillsammans igen, kamrater i en oväntad kallelse att tjäna från Herren själv.

Kevin Probasco är medlem i Glen Eagle församling, Syracuse västra stav i Utah.