Ståndaktiga ungdomar i Venezuela

”Vi får ganska svåra prövningar i skolan”, säger David Javier Franco, 17 år, från Caracas. ”Men vi har fått lära oss att vara som Josef i Egypten. Josef höll sig undan onda saker. När Potifars hustru frestade honom att göra något som inte var rätt, så sprang han ut! Han flydde från henne! Vi kan ha samma styrka som han hade.”

Att be och studera skrifterna är inga nya eller originella sätt att hålla sig stark, men de är effektiva. ”Jag bor i en del av staden där jag är den enda medlemmen i kyrkan”, säger Fátima Moutinho, 15 år, från Barcelona, ”och varje söndag är det fester med mycket alkohol. Det finns mycket som frestar en att inte gå till kyrkan. Men evangeliet har hjälpt mig att vara trofast och ståndaktig. När oro och frestelser påverkar mig, så är det första jag gör att be och läsa skrifterna.”

Aronska prästadömets Plikt mot Gud och Unga kvinnors Personlig tillväxt är också viktiga redskap för att uppehålla normerna. ”Våra ledare har lärt oss att inte bara sätta upp ett mål — utan att nå målet och sedan fortsätta och aldrig bli färdig”, säger Fátima. ”Så vi försöker göra framsteg varje dag.”

Det krävs mod att stå för sina normer. ”Varje gång jag gör det”, säger Norelia Reyes, 17 år, från Caracas, ”upptäcker jag något om mig själv — att jag faktiskt har mod att säga nej och avstå från sådant som inte är rätt. Jag tänker: ’Oj, jag kan ju!’ Och jag känner mig glad.”

När man är den enda medlemmen i kyrkan i skolan kan det vara svårt att hitta vänner som har likadana värderingar. Men det är inte omöjligt. Och andra kanske väljer att följa ditt exempel.

”Jag är tillsammans med mina klasskamrater från kl 7 på morgonen till kl 4 på eftermiddagen”, säger Luciano Fernández, 16 år, från Caracas. ”De flesta av dem röker, festar, dricker och använder ett vulgärt språk. Jag är den enda de känner som kan vara ett bra exempel för dem. Det är ett stort ansvar. Många av dem ser mig som en person som de kan lita på.”

”En gång skulle mina vänner gå någonstans och röka”, säger Norelia, ”och jag sade: ’Kommer ni ihåg vad jag tror på? Jag gör inte sådant.’ Några av dem har insett att rökning är en ful ovana och har försökt sluta. De kallar mig ’den perfekta’ och ber mig alltid om råd. Jag säger till dem att jag inte är perfekt men att jag försöker leva efter min kyrkas normer. De respekterar min tro och jag tror att jag har sått några frön som kan bli en källa till styrka för dem en dag.”

En gång när Enrique López, 16 år, från Caracas, och fyra av hans vänner hade en håltimme under skoldagen, gick de hem till en vän. ”Någon tog fram öl. Jag trodde inte att de skulle försöka få mig att dricka eftersom alla kände till min religion — men det gjorde de. Jag sade: ’Nej, jag dricker inte så’nt.’ De började kritisera mig och säga att det inte var fel att dricka och att lite inte skulle göra någon skada. Men bara lite skadar också när allt kommer omkring. Jag tackade nej. Efter ett tag sade de: ’Det här är bara slöseri med tid.’ Så de slutade och vi gick tillbaka till skolan. Jag tror de respekterade mig.”

Några av ungdomarna har funnit att det är särskilt viktigt att vara ett gott exempel i sitt eget hem. ”Min pappa är inte medlem i kyrkan än”, säger Jackelin García, 17 år, från Maracaibo, ”men jag har inte förlorat hoppet om att han kommer att bli det och sedan kan vi beseglas i templet som familj. Jag ber och fastar om detta hela tiden. Jag hoppas att min tro, mitt tålamod och mitt exempel kan hjälpa min pappa.”

Dessa venezuelanska unga män och kvinnor har lärt sig något om vänner. ”Människor som försöker få oss att göra fel saker är inte riktiga vänner”, säger David. ”Ofta försöker de få oss att tänka att det dåliga inte är så dåligt, men det är det. I skrifterna står det att vi behöver vara ståndaktiga i vår tro på Kristus så att Herren kan vägleda oss och lära oss vad vi ska göra.” (Se 2 Nephi 31:20.)

De flesta har märkt att deras bästa vänner är aktiva medlemmar i kyrkan. I många församlingar och grenar hålls seminariet tre kvällar i veckan — från 18:30 till 19:30, tisdag till torsdag. Veckoträffen hålls ibland på fredagar och kan innehålla kombinerade aktiviteter för Unga män och Unga kvinnor, som danser och fester. På lördagarna är det ofta fritidsaktiviteter eller tjänandeprojekt. På söndagarna är det förstås kyrkans möten. En del av ungdomarna tar lite tid varje vecka till att arbeta med heltidsmissionärerna eller hjälpa till att undervisa diskussionerna för nya medlemmar. Och så är det ibland tempelresor, ungdomskonferenser och brasaftnar på söndagskvällarna.

”Det är i kyrkan som mina vänner finns”, säger Jimmy. ”Förutom att jag lär mig mer om evangeliet, så är jag tillsammans med mina vänner och träffar nya vänner. De tror på samma principer som jag.”

Några av dessa nya vänner är egentligen gamla vänner som åter har blivit aktiva i kyrkan. ”Vi besöker ofta mindre aktiva ungdomar”, säger Anángelys Golindano, 15 år, från Maracaibo. ”Vi delar upp oss i distrikt med tre eller fyra personer i varje, och sedan besöker vi och talar om för mindre aktiva medlemmar att vi saknar dem. Några har tackat ja till vår inbjudan att återvända. Det brukade vara 14 personer i församlingens seminarieklass och nu är vi 20.”

Josué Díaz, 15 år, från Maracaibo, såg liknande resultat i sin församling. ”Förra året fanns det bara 9 personer i seminariet med två kombinerade församlingar. Vi fastade och besökte personer, och vår klass fick delas. Nu har den ena församlingen 16 personer och den andra 15!”

Ett annat lyckat projekt har varit att ha en hemafton hemma hos en mindre aktiv tonåring på onsdagskvällar. ”En del av föräldrarna är inte medlemmar”, säger Jackelin. ”Faktum är att många av dessa ungdomar är den enda medlemmen i kyrkan i sin familj. Men för det mesta låter föräldrarna oss komma in. När barnen ser oss blir de överraskade. Men de kan se att vi är intresserade av dem. En av oss håller lektionen, och vi uppmuntrar till frågor och kommentarer. Man kan verkligen känna Anden. Ofta är det världsliga saker som hindrar dem från att återvända till kyrkan. Många av dem säger att de blir glada när vi kommer och att de fortfarande har ett vittnesbörd.”

Men den vänskap vi erbjuder måste vara uppriktig, säger Jackelin. ”Ibland när ungdomar som inte är aktiva ser oss, försöker de gömma sig, för de tror att vi alltid ska prata med dem om kyrkan. Men vi försöker vara uppmärksamma på deras liv och prata om andra saker också. Vi vill att de ska se att vi är intresserade av dem och glada att vara deras vänner.”

David fick se ett underverk ske för en god vän. ”Den vän som var till störst hjälp för mig när jag var ny i kyrkan blev mindre aktiv”, säger han. ”Herren välsignade mig så att jag fick möjlighet att träffa och prata med honom igen. Jag talade om allt han hade gjort för att hjälpa mig — och att jag ville återgälda det. Jag försökte vara hans vän. Nu är han aktiv i prästernas kvorum.”

Många venezuelanska tonåringar fick resa länge för att besöka ett tempel innan templet i Caracas byggdes. Och många har fortfarande långt att åka för att komma till Caracas. Till exempel så tar en bussresa från Barcelona och Puerto La Cruz omkring 6 timmar, och en resa från Maracaibo kan ta upp till 10 timmar. Ibland åker ungdomarna och deras ledare iväg på kvällen och kommer fram till templet tidigt nästa morgon. När de sedan har tjänat i templet stiger de in i bussen igen och kommer hem igen sent samma kväll.

Många av ungdomarna har döpts för sina egna förfäder. ”Förra gången jag var i templet”, säger Gustavo Medina, 14 år, från Maracaibo, döptes jag för min morfar och farfar, för deras fäder och för andra människor!”

Även om vissa familjeförhållanden gör att en del inte kan beseglas till sin familj, så gör de allt de kan för att få ta del av templets välsignelser. ”Min mamma, mina bröder och jag har inte kunnat beseglas i templet”, säger Anángelys, ”för min mamma och pappa är skilda. Men för två år sedan döptes jag för åtta av kvinnorna i min släkt. Och jag ser fram emot att beseglas till den jag kommer att gifta mig med.”

Ingrids Rodríguez, 15 år, från Puerto La Cruz, minns hur det var att beseglas till sina föräldrar. ”Jag grät så mycket”, säger hon. ”Jag kunde inte hjälpa det. Jag sade till mig själv: ’Från och med nu ska jag stödja mina föräldrar för vi är beseglade för evigt.’”

När Fátima Moutinhos och hennes familj beseglades, njöt de också av stunden. ”Vi såg oss själva i tempelspeglarna”, sade hon, ”och lovade att vi skulle vara tillsammans så här för evigt. Vad som än händer så stödjer vi varandra.”

”Jag är tacksam att jag är medlem i kyrkan”, säger Rubí, som stolt bär sitt nya Unga kvinnor-halsband. ”Som unga utsätts vi för många frestelser. Om jag inte var medlem i kyrkan kanske jag skulle göra många av de misstag som vi ser att del av våra vänner gör. Ingen av oss är fullkomlig, men eftersom Jesus Kristus tog på sig våra synder så kan vi omvända oss. Det är en gåva som vi verkligen måste vara tacksamma för.”

Är det sant att ingenting är omöjligt för Gud? (Se Luk 1:37.) José Javier Alarcón, 16 år, från Maracaibo, har testat detta löfte i skrifterna.

”När jag var åtta eller nio år gammal skilde sig mina föräldrar. Senare bjöd en vän in mig till kyrkan och så småningom ville jag döpas. Men min mamma som hade döpts men inte varit aktiv på många år, lät mig inte göra det. När jag var 12 år lät hon mig äntligen få döpas. När jag växte i evangeliet började jag be att min mamma skulle komma tillbaka till kyrkan. Några år senare gjorde hon det!”

Josés mamma, Miriam, erkänner att hon hade varit ifrån kyrkan i åtta år och att hon ”inte hade för avsikt att någonsin komma tillbaka. Men när min son började be för mig med stor tro … började något hända inom mig. En önskan växte inom mig att be och läsa skrifterna. En kväll förvandlade Herren mitt hjärta och sedan dess har jag ändrat mig helt. Det är min sons förtjänst. Jag tackar Fadern för att han gav mig en så underbar son!”

”Det är en gåva från Gud”, säger José Javier. ”Jag gjorde en liten del. Men det är egentligen Gud som har gjort allt detta.”

Nu har José Javier, hans mor och hans yngre bror Jesús David, 10 år, varit i templet. José Javier har döpt sig för de döda och deras mor har fått sin begåvning.

Gladys Guerrero, 16 år, var den enda medlemmen i kyrkan som studerade vid en militärskola i Maracaibo. Under skolårets första vecka tvingades hon ställa sig framför alla 500 eleverna och förklara varför hon inte ville dricka kaffe. Många elever hånade Gladys för hennes livsstil, men andra började iaktta henne noga. ”När några av dem såg att jag inte gjorde vissa saker, som att dricka alkohol eller gå på vissa fester, så blev de intresserade av evangeliet”, säger hon. ”Missionärerna gick förbi skolan en dag och jag ropade på dem. Jag presenterade dem för några av eleverna och de fick många hänvisningar.” Tio av Gladys klasskamrater döptes under månaderna som följde.