En i mängden

I Lukasevangeliet läser vi om en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv långa år. Hon hade förbrukat sina tillgångar i sökandet efter en medicinsk lösning utan framgång. I folkmängden närmade sig kvinnan Frälsaren bakifrån och rörde vid hörntofsen på hans mantel. Jesus ville veta vem som hade rört vid honom eftersom han kände att det hade gått ut kraft från honom. Apostlarna förstod inte frågan och sade: ”Mästare, folkmassan trycker och tränger sig inpå dig.”¹ Kvinnan erkände då förskräckt och darrande att det var hon som hade närmat sig honom och genast blivit botad. Frälsaren sade att hennes tro hade botat henne och att hon skulle gå i frid.

Det finns mycket att lära sig av och fundera över i den här intressanta berättelsen.

Jag föreställer mig själva folkmängden. Den måste ha varit ganska stor eftersom Jesus trängdes av den. Kanske var det också en högljudd mängd människor, som knuffades för att kunna se honom bättre. Jag undrar varför de var där. De flesta tror jag kom av nyfikenhet. Vart han än gick föregicks hans ankomst av nyheterna om den och av skildringar av hans underverk. Kanske väntade de sig att få se någonting alldeles särskilt, en händelse som de inte ville missa. Även om det inte nämns fanns det troligtvis fariséer i folkmängden. De tycktes alltid finnas i närheten, med ögonen öppna för tillfällen att snärja, genera eller finna någonting som de kunde kritisera Jesus för. Är det tänkbart att somliga hade kommit för att håna?

I folkmängden fanns det en kvinna. Jag ser en enkel kvinna, kanske till och med en skygg kvinna, som närmar sig Frälsaren bakifrån och sedan förläget bekänner att hon rört vid hörntofsen på hans mantel. Det var en kvinna vars svårigheter gjort henne kraftlös och utfattig. Hon var i trängande behov av hjälp. Utåt sett var det föga som skilde henne från alla andra i mängden. Ingen försökte hindra henne från att närma sig Jesus. Apostlarna hade säkerligen varken lagt märke till eller försökt hindra henne. Men det fanns något som skilde henne från alla andra i mängden den dagen. Trots att hon var som begraven i folkvimlet trängde hon sig beslutsamt och stillsamt fram med ett enda mål i sinnet: att komma till Frälsaren, för hon trodde att han hade kraften att bota henne, att han brydde sig om henne och var villig att hjälpa henne. I det avseendet skilde hon sig från mängden. Folkmängden kom för att titta, men kvinnan kom för att bli botad.

Det finns andra intressanta skildringar i skrifterna av en trofast person i en folkmängd. Alma var en av kung Noahs ogudaktiga präster. Dessa män beskrevs som upphöjda i sina hjärtans stolthet, lättjefulla och avgudadyrkare, som talade lögnaktiga och innehållslösa ord till folket.² De hade förvrängt Herrens vägar därför att de inte hade vinnlagt sig om att få förstånd i sina hjärtan.³ När Abinadi framförde budskapet om omvändelse hånade de honom och tog slutligen livet av honom. Detta var sannerligen en ondskefull mängd människor. Men, som skrifterna framhåller, ”det fanns ibland dem en”⁴ som trodde. Endast Alma lade på hjärtat det som Abinadi hade undervisat om. Han hade modet att avlägsna sig från mängden och följa Herren. Man kan inte mäta det inflytande som denne man, som var en i mängden, hade på den nephitiska historiens gång.

En av de mest välkända folkmängderna i Mormons bok är den som bor i den stora och rymliga byggnaden i Lehis syn om livets träd. Byggnaden var fylld med folk, gamla och unga, män och kvinnor, som begabbade och pekade finger åt dem som åt av trädets frukt.⁵ Några av dem som hade ätit av frukten lyssnade dessvärre på mängden och ”föllo ifrån och kommo in på förbjudna stigar samt gingo förlorade”.⁶ Andra däremot åt av frukten utan att bry sig om mängden.⁷ De gladde sig åt livets träds välsignelser i dess fullhet.

I själva verket handlar de här berättelserna inte om folkmängder utan om enskilda personer i mängden. De handlar egentligen om dig och mig. Vi befinner oss alla i den här världens folkmängder. Nästan alla av oss är som kvinnan som – trots skaran – kommer till Frälsaren. Vi tror alla att blotta beröringen ska bota vår värkande själ och avhjälpa våra innersta behov.⁸ Nya medlemmar i kyrkan i många länder är ofta som Alma. De lyssnar till livets ord även om ingen annan i familjen eller vänkretsen gör det. Ändå har de modet att ta emot evangeliet och bana väg genom folkmassorna. Jag tror att vi var och en förstår vad det innebär att äta av den tillfredsställande frukten på livets träd inom syn- och hörhåll för dem som hånar, och vad det innebär att modigt göra vårt yttersta för att inte bry oss om dem.

Det kan vara både ensamt och svårt att bana väg igenom världens mängder. De rycker och drar – ibland mycket hårt – i den som vill avlägsna sig från dem till något bättre, och det kan vara svårt att övervinna dem.

Vem kan bättre än Frälsaren nå, stötta och slutligen rädda en i mängden? Han vet vad det innebär att hålla ut i en vanvördig folkmängd och förbli ståndaktig. Världens folk-skaror känner honom inte. De säger att han ”varken [har] skönhet eller majestät”, att ”hans utseende inte [är] tilldragande”.⁹ Kung Benjamin säger att världen ”skola anse honom som en människa”.¹⁰ Jesaja beskriver vidare Kristi ställning bland världens folkskaror på följande sätt:

”Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande … så föraktad att vi räknade honom för intet.

Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad.”¹¹

Nephi skriver att ”för sin ogudaktighets skull kommer världen att akta honom för intet”.¹²

Ändå ska Guds förstfödde Son, som så ofta underskattas och missförstås, skilja sig från mängden och träda fram som den Smorde, världens Frälsare och Återlösare. Detta framträdande förkunnas ödmjukt i Frälsarens egna ord till några överstepräster och folkets äldste om att ”den sten som byggnadsarbetarna kastade bort har blivit en hörnsten”.¹³

Mina kära bröder och systrar, jag ber att var och en av oss lyckligt och väl ska bana väg genom den här världens skaror. Låt oss i livets alla omständigheter stilla och beslutsamt tränga oss fram till Frälsaren med tro på att han bryr sig om oss och har makten att bota och frälsa oss. Låt oss lyssna till de livets ord han talar och till fullo, oavbrutet och modigt, äta av den frukt som kommer därav. I Jesu Kristi namn, amen.