Be alltid

Bönen är helt enkelt kommunikation till vår himmelske Fader från hans söner och döttrar på jorden. ”Så snart vi förstår det sanna förhållandet mellan oss och Gud (Gud är vår Fader och vi är hans barn), så blir bönen något naturligt och instinktivt för vår del.” (Bible Dictionary, ”Prayer”, s 752) Vi är befallda att alltid be till Fadern i Sonens namn. (Se 3 Nephi 18:19–20.) Vi har löftet att om vi ber uppriktigt om det som är rätt och gott och stämmer med Guds vilja, får vi välsignelser, beskydd och ledning. (Se 3 Nephi 18:20; L&F 19:38.)

Uppenbarelse är kommunikation från vår himmelske Fader till hans barn på jorden. När vi ber i tro kan vi få uppenbarelse på uppenbarelse och kunskap på kunskap och lära känna hemligheterna och de fridgivande tingen som ger glädje och evigt liv. (Se L&F 42:61.) Hemligheter är sådant som endast kan förstås genom den Helige Andens kraft. (Se Harold B Lee, Ye Are the Light of the World, 1974, s 211.)

Uppenbarelserna från Fadern och Sonen förmedlas genom den tredje medlemmen i Gudomen, den Helige Anden. Den Helige Anden är vittne om och budbärare åt Fadern och Sonen.

Det mönster som Gud följde när han skapade jorden undervisar oss och hjälper oss förstå hur man gör bönen meningsfull. I tredje kapitlet av Moses bok lär vi att allting skapades andligt innan det materiellt sattes på jorden.

”Och se, nu säger jag dig att detta är himlens och jordens tidsperioder när de skapades den dag då jag, Herren Gud, gjorde himlen och jorden,

och varje planta på marken innan den var i jorden, och varje ört på marken innan den växte. Ty jag, Herren Gud, skapade allt varom jag har talat andligt, innan det var i sitt naturliga tillstånd på jordens yta.” (Mose 3:4–5)

Vi lär av dessa verser att den andliga skapelsen föregick den timliga skapelsen. På liknande sätt är en meningsfull morgonbön en viktig del av det andliga skapandet av varje dag – och föregår den timliga skapelsen eller själva genomförandet av dagen. Alldeles som den timliga skapelsen var länkad till och en fortsättning av den andliga skapelsen, så är meningsfulla morgon- och aftonböner länkade till och är en fortsättning av varandra.

Tänk på det här exemplet. Det kan finnas sådant i vår karaktär, i vårt uppträdande eller som rör vår andliga tillväxt som vi behöver tala med vår himmelske Fader om i morgonbönen. Sedan vi tackat för de välsignelser vi fått ber vi om förstånd, ledning och hjälp för att göra det vi inte klarar med bara vår egen styrka. När vi ber kan vi till exempel:

• Tänka på tillfällen när vi talat ovänligt eller olämpligt till dem vi älskar mest.

• Erkänna att vi vet bättre, men att vi inte alltid handlar efter vår kunskap.

• Uttrycka ånger över våra svagheter och över att vi inte mer uppriktigt lagt av den naturliga människan.

• Besluta oss för att mera fullständigt forma vårt liv efter Frälsarens.

• Vädja om större styrka till att göra bättre ifrån oss och bli bättre.

En sådan bön är väsentlig i vår andliga förberedelse för vår dag.

Under dagens lopp har vi en bön i hjärtat om fortsatt hjälp och ledning – så som Alma lärde. ”Låt alla dina tankar riktas mot Herren.” (Alma 37:36)

Vi märker just den dagen att det finns tillfällen när vi har en tendens att tala hårt, men inte gör det. Eller så känner vi oss nära att bli arga men blir det inte. Vi urskiljer himmelsk hjälp och styrka och erkänner ödmjukt svaren på våra böner. Och just i det ögonblicket uppsänder vi en tyst bön av tacksamhet.

På kvällen knäböjer vi igen och talar med vår Fader. Vi går igenom dagens händelser och uttrycker vår tacksamhet av hjärtat för de välsignelser och den hjälp vi fått. Vi omvänder oss och ser med Herrens andes hjälp vad vi kan göra för att bli bättre i morgon. På så sätt bygger aftonbönen på och blir en fortsättning av morgonbönen. Och vår aftonbön är också en förberedelse för en meningsfull morgonbön.

Morgon- och aftonböner – och alla böner däremellan – är inte orelaterade, åtskilda händelser. Snarare är de sammanlänkade varje dag och dag efter dag, vecka efter vecka och till och med år efter år. Det här är en del av att följa skrifternas uppmaning att alltid be. (Se Luk 21:36; 3 Nephi 18:15, 18; L&F 31:12.) Sådana meningsfulla böner hjälper oss uppnå de rikaste välsignelser som Gud har i beredskap åt sina trofasta barn.

Bönen blir meningsfull för oss om vi minns vårt förhållande till Gudomen och följer uppmaningen att:

”Ropa till Gud om allt vad du behöver. Ja, låt alla dina gärningar göras för Herren, och varthelst du går, låt det ske i Herren. Ja, låt alla dina tankar riktas mot Herren, ja, låt ditt hjärtas tillgivenhet tillägnas Herren för evigt.

Rådgör med Herren i allt vad du gör, så skall han leda dig till det som är gott. Ja, överlämna dig åt Herren när du går till vila om aftonen så att han må vaka över dig när du sover, och när du stiger upp om morgonen låt då ditt hjärta vara fyllt av tacksamhet mot Gud. Och om du gör detta skall du bli upphöjd på den yttersta dagen.” (Alma 37:36–37, kursivering tillagd)

Medan vi verkade vid Brigham Young-universitetet–Idaho, hade syster Bednar och jag ofta generalauktoriteter som gäster i vårt hem. Vår familj lärde oss något viktigt om meningsfull bön när vi en kväll knäböjde i bön tillsammans med en medlem i de tolvs kvorum.

Tidigare den dagen hade syster Bednar och jag fått veta att en kär vän oväntat dött, och vår omedelbara önskan var att be för överlevande maka och barn. När jag bad min hustru att leda bönen, föreslog medlemmen i de tolv vänligt, omedveten om tragedin, att syster Bednar i bönen endast skulle tacka för givna välsignelser och inte be om någonting. Hans råd påminde om Almas undervisning till den forna kyrkans medlemmar, ”att oupphörligen be och att tacka under alla förhållanden”. (Mosiah 26:39) Med tanke på den oväntade tragedin kändes det viktigare att be om välsignelser för våra vänner än att ge uttryck för tacksamhet.

Syster Bednar följde i tro den anvisning hon fått. Hon tackade vår himmelske Fader för meningsfulla och minnesvärda upplevelser med denna kära vän. Hon uttryckte uppriktig tacksamhet för den Helige Anden som tröstare och för de Andens gåvor som hjälper oss möta svårigheter och tjäna andra. Framför allt uttryckte hon tacksamhet för frälsningsplanen, för Jesu Kristi försoningsoffer, för hans uppståndelse och för det återställda evangeliets förordningar och förbund som gör att familjer kan vara tillsammans för evigt.

Vår familj lärde av den upplevelsen mer om kraften av tacksamhet i meningsfull bön. Tack vare och genom den bönen välsignades vår familj med inspiration om flera frågor som tyngde våra sinnen och berörde våra hjärtan. Vi lärde oss att vår tacksamhet för lycksalighetsplanen och för Frälsarens mission gav oss den trygghet vi behövde och stärkte vår tro på att allt skulle bli bra med våra kära vänner. Vi förstod också bättre vad vi bör be om och be om i tro.

De mest meningsfulla och andliga böner jag upplevt innehöll mycket tacksägelse och inte mycket som begärdes. När jag nu har förmånen att be tillsammans med apostlar och profeter, finner jag bland dessa nutida ledare i Frälsarens kyrka samma egenskaper som vi ser hos befälhavare Moroni i Mormons bok: Detta är män vars hjärtan sväller av tacksamhet mot Gud för de många förmåner och välsignelser som han skänker sitt folk. (Se Alma 48:12.) Dessutom upprepar de inte många ord, ty det blir dem givet vad de ska be om, och de är fyllda med längtan. (Se 3 Nephi 19:24.) Profeternas böner liknar barnens i enkelhet och kraft på grund av deras uppriktighet.

När vi strävar efter att göra våra böner mer meningsfulla bör vi minnas att ”i intet förtörnar människan Gud, eller mot ingen är hans vrede upptänd, utom mot dem som inte erkänner hans hand i allt och inte lyder hans befallningar”. (L&F 59:21) Jag vill föreslå att ni och jag då och då uppsänder böner där vi endast ger uttryck för vår tacksamhet. Inte ber om någonting. Bara låter själen glädjas och försöker uttrycka tacksamhet av allt hjärta.

Att vädja till vår himmelske Fader om välsignelser vi önskar för egen del är rätt och riktigt. Men att uppriktigt be för andra, både för dem vi älskar och dem som förföljer oss, är också en del av meningsfulla böner. Att uttrycka tacksamhet oftare i våra böner stärker vår förmåga att ta emot uppenbarelse, och att ivrigt och med all kraft be för andra ökar vår förmåga att höra och lyda Herrens röst.

Vi lär oss något viktigt av Lehis exempel i Mormons bok. Lehi lydde i tro undervisningen och varningarna om att Jerusalem skulle förstöras. Därefter bad han till Herren ”av hela sitt hjärta, för sitt folk”. (1 Nephi 1:5, kursivering tillagd) Som svar på sin innerliga bön välsignades Lehi med en härlig syn om Gud och hans Son och om Jerusalems förestående förstörelse. (Se 1 Nephi 1:6–9, 13, 18.) Därför gladde sig Lehi och hans hjärta fylldes av det som Herren hade visat honom. (Se 1 Nephi 1:15.) Lägg märke till att synen kom som svar på en bön för andra och inte som svar på en bön om personlig uppbyggelse eller ledning.

Frälsaren är det fullkomliga exemplet när det gäller att uppriktig be för andra. I den stora förbön han uppsände kvällen före sin korsfästelse bad Jesus för sina apostlar och alla de heliga.

”Jag ber för dem. Det är inte för världen jag ber utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina …

Men inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig …

för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem och jag i dem.” (Joh 17:9, 20, 26)

Under sin verksamhet på västra halvklotet befallde Frälsaren folket att begrunda hans lärdomar och be om att kunna förstå. Han botade de sjuka och bad för folket med ord som inte kunde skrivas. (Se 3 Nephi 17:1–16.) Verkan av hans bön var djupgående: ”Ingen kan föreställa sig den glädje som fyllde våra själar då vi hörde honom be till Fadern för oss.” (3 Nephi 17:17) Tänk er hur det skulle ha känts att höra världens Frälsare be för oss.

Känner vår maka, våra barn och andra släktingar kraften i våra böner till Fadern för just deras behov och önskningar? Får de vi tjänar höra oss be för dem med tro och uppriktighet? Om de vi älskar och tjänar aldrig hört och känt inflytandet av våra uppriktiga böner för deras skull, så är det nu dags att omvända sig. När vi följer Frälsarens exempel blir våra böner verkligen mer meningsfulla.

Vi är befallda att alltid be (2 Nephi 32:9; L&F 10:5; 90:24) – ”högt såväl som i hjärtat, … inför världen såväl som i det fördolda”. (Se L&F 19:28.) Jag vittnar om att bönen blir mer meningsfull när vi rådfrågar Herren om allt, när vi uttrycker tacksamhet av hjärtat och när vi ber för andra, innerligt och med uppriktigt hjärta.

Jag vittnar om att vår himmelske Fader lever och att han hör och besvarar varje uppriktig bön. Jesus är Kristus, vår Frälsare och medlare. Uppenbarelser förekommer verkligen. Evangeliets fullhet har återställts till jorden i denna tidsutdelning. Det vittnar jag om i Jesu Kristi heliga namn, amen.