Oändlig är kärleken Jesus förunnar mig

Allra mest förundras jag över det ögonblick då Jesus sade på väg mot Golgata, vacklande under sin börda: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” (Luk 23:34)

Om det är något jag verkligen förundrar mig över, så är det just detta. När jag tänker på hur han bar på alla våra synder och förlät dem som spikade upp honom på korset, frågar jag mig inte ”Hur gjorde han det” utan ”Varför gjorde han det?” När jag rannsakar mitt liv i ljuset av hans barmhärtighet, finner jag att jag inte följer Mästaren på det sätt jag borde.

Jag tycker att detta är en högre form av förundran. Visst häpnar jag över hans förmåga att bota de sjuka och uppväcka döda, men jag har haft egna upplevelser i samband med helbrägdagörelse, om än i begränsad omfattning. Vi är alla enklare redskap, men vi har sett Herrens underverk upprepas i vårt eget liv och i vårt eget hem och genom vår grad av prästadömet. Men barmhärtighet? Förlåtelse? Försoning? Förlikning? Alltför ofta är detta något helt annat.

Hur kunde han förlåta sina plågoandar i den stunden? I all sin smärta och med blod som trängde ut ur varje por tänkte han ändå på andra. Detta är ännu ett häpnadsväckande bevis på att han verkligen var fullkomlig och vill att vi ska vara det också. Under bergspredikan, innan han förkunnade att fullkomligheten är vårt mål, gav han oss något som kan kallas det yttersta kravet. Han sade till oss alla: ”Älska era fiender och gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som förorättar er.” (Luk 6:27–28)

Detta är bland de svåraste sakerna att göra.

Jesus Kristus var den renaste och den enda fullkomliga människa som någonsin levat. Han är den ende i hela världen, från Adams tid och till vår egen, som förtjänade tillbedjan och respekt och beundran och kärlek. Ändå blev han förföljd, övergiven och dödad. Hela tiden vägrade han att fördöma dem som förföljde honom.

När våra första föräldrar, Adam och Eva, hade drivits ut ur Edens lustgård, befallde Herren dem ”att de skulle tillbe Herren sin Gud och offra förstlingarna i sina hjordar som offer åt Herren”. (Moses 5:5) Ängeln sade till Adam: ”Detta är en sinnebild för offret av Faderns Enfödde, han som är full av nåd och sanning.” (Moses 5:7)

Detta offer var en ständig påminnelse om den förödmjukelse och det lidande som Sonen skulle betala som lösen för oss. Det var en ständig påminnelse om saktmodet och barmhärtigheten och godheten — ja, förlåtelsen — som skulle utmärka varje sann kristen. Av alla dessa skäl, och fler därtill, offrades dessa förstfödda lamm, rena och obefläckade och fullkomliga på alla sätt, på stenaltarna år ut och år in, generation efter generation, och pekade fram mot Guds lamm, hans enfödde Son, hans förstfödde, den fullkomlige och fläckfrie.

I vår tidshushållning ska vi ta del av sakramentet — ett symboliskt offer som återspeglar vårt förkrossade hjärta och vår botfärdiga ande. (Se L&F 59:8.) Då vi tar del av sakramentet, lovar vi att ”alltid minnas honom samt hålla de bud som han har givit [oss], så att [vi] alltid kan ha hans Ande hos [oss]”. (L&F 20:77)

Symbolerna för Herrens offer, både på Adams tid och i vår egen tid, är till för att hjälpa oss leva i frid och lydnad och barmhärtighet. Dessa förordningar är till för att hjälpa oss minnas att utöva Jesu Kristi evangelium i långmodighet och mänsklig värme mot varandra, så som han visade oss på korset.

Men under århundradenas lopp har alltför få av oss nyttjat dessa förordningar på rätt sätt. Kain var den förste som offrade ett icke godtagbart offer. Som profeten Joseph Smith sade: ”Abel [bar] fram ett offer åt Gud som mottogs, vilket var av de förstfödda i hans hjord. Kain bar fram en offergåva av markens gröda, vilket inte mottogs då han inte kunde … utöva tro i strid med himlens plan. Den Enföddes blod måste utgjutas till försoning för människan, ty detta var återlösningsplanen. Det fanns ingen förlåtelse utan blods utgjutande. Eftersom offret instiftades som en sinnebild för att människan bättre skulle kunna förstå det stora offer som Gud har berett, om hon då offrade ett offer i strid med detta kunde hon inte utöva någon tro, ty återlösning gavs inte på det sättet, inte heller instiftades försoningens kraft på det sättet … Förvisso kunde utgjutandet av djurblod inte gagna någon människa, om det inte gjordes som sinnebild eller förklaring på vad som skulle offras genom Guds egen gåva.”²

Och i vår tid är det andra som påminner en smula om Kain: de återvänder hem efter att ha tagit del av sakramentet och grälar med någon i familjen eller ljuger eller fuskar eller är arga på en granne.

Samuel, en profet i Israel, talade om hur gagnlöst det är att offra utan att samtidigt erkänna offrets innebörd. När Israels kung Saul hade trotsat Herrens befallningar genom att ta med sig från amalekiterna ”det bästa av fåren och nötboskapen för att offra det åt Herren, [sin] Gud”, utropade Samuel: ”Har Herren samma glädje i brännoffer och slaktoffer som att man hör Herrens röst? Se lydnad är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta av baggar.” (1 Sam 15:15, 22)

Saul offrade utan att förstå innebörden i offret. Sista dagars heliga som troget går till sakramentsmötena men ändå inte blir mer barmhärtiga eller tålmodiga eller förlåtande är ungefär likadana. De tar del av förordningarna utan att förstå syftet bakom dem. Syftet är att vi ska få hjälp att bli lydiga och goda i vår strävan att få förlåtelse för våra synder.

För många år sedan lärde oss äldste Melvin J Ballard (1873–1939) att Gud ”är en nitälskande Gud — av fruktan för att vi [någonsin] ska nonchalera och glömma och betrakta hans största gåva till oss som oviktig”³ — hans Förstfödde Sons liv.

Så hur försäkrar vi oss om att aldrig nonchalera eller ringakta eller glömma hans största gåva till oss?

Det gör vi genom att visa vår önskan om att få syndernas förlåtelse och vår eviga tacksamhet för den modigaste av böner: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” Vi gör det genom att också arbeta på att förlåta synder.

”’Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag’, (Gal 6:2), [befallde Paulus oss] … Kristi lag, som det är vår plikt att uppfylla, är att bära korset. Min broders börda, som jag måste bära, är inte endast hans yttre situation [och omständigheter] … utan bokstavligen hans synd. Och enda sättet att bära den synden är att förlåta den … Förlåtelse är det kristuslika lidande som det är den kristnes plikt att bära.”⁴

Orsaken till att Kristus sade ”Fader, förlåt dem” var ju att han till och med i den förfärliga stunden visste, att detta var det budskap han kommit genom hela evigheten för att lämna. Hela frälsningsplanen hade gått om intet, om han hade glömt bort att han kommit för att skänka den mänskliga familjen förlåtelse, inte trots orättvisa och grymhet och ovänlighet och olydnad, utan just på grund av detta. Vem som helst kan vara vänlig och tålmodig och förlåtande en bra dag. En kristen måste vara vänlig och tålmodig och förlåtande alla dagar.

Finns det någon i ditt liv som kanske behöver förlåtelse? Finns det någon i ditt hem, någon i familjen, någon i bekantskapskretsen som har begått en orättvis eller ovänlig eller okristlig handling? Vi är alla skyldiga till sådana överträdelser, och därför måste det säkert finnas någon som behöver din förlåtelse.

Och fråga inte om det är rättvist att den förfördelade får bära förlåtelsens börda för överträdaren. Fråga inte om ”rättvisan” inte kräver motsatsen. När det handlar om våra egna synder ber vi inte om rättvisa. Det vi vädjar om är barmhärtighet — och det är också vad vi måste vara villiga att ge.

Inser vi den tragiska ironin i att vi inte ger andra det som vi själva så väl behöver? Kanske vore den allra högsta och heligaste och renaste handlingen att säga mitt under ovänlighet och orättvisa, att vi än mer ”älskar våra fiender och gör gott mot dem som hatar oss, välsignar dem som förbannar oss och ber för dem som förorättar oss”. Det är fullkomlighetens svåra väg.

Jag minns ett drama som jag bevittnade på flygplatsen i Salt Lake City för några år sedan. Den dagen steg jag av ett flygplan och gick in i ankomsthallen. Det syntes tydligt att en missionär skulle komma hem, för flygplatsen var full av iögonfallande missionärsvänner och släktingar.

Jag försökte se vilka som var de närmaste släktingarna. Där fanns en far som såg lätt besvärad ut i en lite omodern kostym, som inte var så välsittande. Han såg ut som en jordbrukare och var solbränd och hade stora, valkiga händer.

Där fanns en mor som var liten och smal. Hon såg ut som om hon arbetat mycket hårt hela sitt liv. Hon hade en näsduk i handen — jag tror att det en gång måste ha varit en fin näsduk, men nu såg den ut som en pappersnäsduk. Den var nästan söndertrasad av den förväntan som bara en mor till en hemvändande missionär kan känna.

Några småsyskon sprang omkring, i stort sett omedvetna om scenen som utspelade sig.

Jag upptäckte att jag stod och undrade över vem som först skulle bryta sig ur välkomstskaran. En blick på moderns näsduk övertygade mig om att det förmodligen skulle bli hon.

Från min plats såg jag när den återvändande missionären anlände. Jag förstod att det var han av det förväntansfulla suset från folkmassan. Han såg ut som överbefälhavare Moroni, ren och stilig och lång och rak. Utan tvivel var han medveten om de uppoffringar som hans mission hade inneburit för hans far och mor.

När han närmade sig gruppen såg jag någon som inte kunde vänta längre. Det var inte modern, och det var inte något av barnen. Det var fadern. Denne solbrände, tyste, en smula tafatte, storväxte man sprang fram och omfamnade sin son.

Missionären var nog närmare 190 cm lång, men hans far slog armarna om honom, lyfte honom från marken och höll om honom en lång, lång stund. Han bara höll om honom och sade ingenting. Pojken slog båda armarna om sin far, och de stod där och höll hårt om varandra. Det tycktes som om hela evigheten stod stilla. Det var som om hela världen hade tystnat i respekt för detta heliga ögonblick.

Och sedan tänkte jag på Gud, den evige Fadern, som såg sin Son gå ut och tjäna människorna, och uppoffra sig fastän han inte var tvungen till det, och betala sina egna utgifter, så att säga. Allt han hade sparat hela sitt liv gav han bort. I den dyrbara stunden var det inte alltför svårt att föreställa sig att Fadern med en viss rörelse sade till dem som kunde höra honom: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje.” (Matt 3:17) Och man kan också föreställa sig den hemvändande Sonens triumf: ”Det är fullbordat.” (Joh 19:30) ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande.” (Luk 23:46)

Även med min begränsade fantasi kan jag se framför mig den återföreningen i himlarna. Och jag ber om en liknande återförening för dig och mig. Jag ber om förlikning och förlåtelse, om barmhärtighet och om den kristuslika tillväxt och kristuslika karaktär som vi måste utveckla, om vi till fullo ska få uppleva ett sådant ögonblick.

Jag förundras över att också en människa som jag har en chans. För om jag har förstått ”det glada budskapet” rätt, så har jag verkligen en chans — du och jag och alla som är villiga att fortsätta hoppas och fortsätta kämpa och låta andra få samma förmån.