Det lilla vi hade var nog

Julen närmade sig, men det året skulle vi inte fira den med ett överflöd av mat och leksaker. Pappa hade gått bort och mamma hade nu en mager änkepension som hon drygade ut genom att hyra ut ett rum.

Vi var i vardagsrummet i vår lägenhet i Rio de Janeiro i Brasilien. Det var tyst i rummet. Men plötsligt lät det som om någon var utanför byggnaden.

Jag steg upp och tittade ut genom persiennerna. Jag kunde se ingången till vår fastighet. Jag såg en hemlös kvinna. Hon bar på några påsar och hennes kläder var utslitna. Jag iakttog henne en kort stund eftersom jag var nyfiken på att se vad hon skulle göra. Hon öppnade en liten papperspåse, tog fram några kakor och började äta. Strax därefter öppnade hon en annan liten påse som innehöll några få mynt och hon började räkna dem.

Det rörde vid mitt unga hjärta och jag ropade stilla till min mor: ”Det är en gammal kvinna utanför. Kom och titta.” Min mor tittade och hon blev också rörd. Hon bad mig hämta burken vi förvarade det lilla vi hade i pengar och utan ett ljud lämnade hon vår lägenhet och släppte tyst ner sedlarna från fastighetens hallfönster.

Jag väntade vid vårt fönster och såg hur sedlarna dalade ner. Den gamla kvinnan såg en falla och sedan en till och en till. Hon försökte se var pengarna kom ifrån och tittade mot varje fönster i byggnaden. De var alla stängda. Men så hände något underbart. Hon såg upp mot himlen och räckte upp sina fårade händer. Sedan lade hon händerna på bröstet och tackade för gåvan hon fått.

Bakom persiennerna grät vi av tacksamhet att det lilla vi hade räckte till att glädja en annan som hade mindre än oss.