Att han må skriva på våra hjärtan

Bön är en hjärtesak. Jag hade fått lära mig långt mer än bönens regler. Jag hade lärt mig av mina föräldrar och av Frälsarens lärdomar att vi måste rikta oss till vår himmelske Fader med bönens vördnadsfulla språk. ”Fader vår, som är i himlen. Helgat blive ditt namn.” (Matt 6:9) Jag visste att vi aldrig vanhelgar hans heliga namn — aldrig. Kan ni tänka er hur ett barns böner skulle ta skada av att höra en förälder vanhelga Guds namn? En sådan försyndelse mot de små får förfärliga konsekvenser.

Jag hade lärt mig att det var viktigt att tacka för välsignelser och att be om förlåtelse. ”Och förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss.” (Matt 6:12) Jag hade fått undervisning om att vi ber om det vi behöver och ber Gud att välsigna andra. ”Ge oss i dag vårt bröd för dagen.” (Matt 6:11) Jag visste att vi måste underkasta oss hans vilja. ”Komme ditt rike. Ske din vilja på jorden liksom den sker i himlen.” (Matt 6:10) Jag hade lärt mig och funnit att det är sant att vi kan varnas för fara och på ett tidigt stadium visas vad vi har gjort som misshagar Herren. ”Och för oss inte in i frestelse utan fräls oss från den onde.” (Matt 6:13)

Jag hade lärt mig att vi alltid måste be i Jesu Kristi namn. Men något som jag hade sett och hört hade lärt mig att de orden var mer än en formalitet. Det fanns en bild av Frälsaren på väggen i sovrummet där min mor var sängliggande åren innan hon dog. Hon hade hängt upp den på grund av något som hennes kusin, äldste Samuel O Bennion i de sjuttios kvorum (1874–1945) hade sagt till henne. Han hade rest med en apostel som beskrev hur han såg Frälsaren i en syn. Äldste Bennion gav henne den bilden och sade att det var den bästa framställningen av Mästarens karaktärsstyrka som han någonsin hade sett. Så hon ramade in den och hängde den på väggen där hon kunde se den från sängen.

Hon kände Frälsaren och hon älskade honom. Jag hade lärt mig av henne att vi inte avslutar i en främlings namn när vi vänder oss till vår Fader i bön. Jag visste genom det jag hade sett av hennes liv att hennes hjärta var nära Frälsaren efter år av beslutsamma och ständiga ansträngningar att tjäna och behaga honom. Jag visste att skriftstället var sant som lyder: ”Ty hur kan en människa känna den mästare som hon inte har tjänat och som är en främling för henne och är långt borta från hennes hjärtas tankar och avsikter?” (Mosiah 5:13)

Nu, åratal efter det att min mor och far har gått bort, är orden ”i Jesu Kristi namn” inte några lättvindiga ord för mig, varken när jag säger dem eller när jag hör andra uttala dem. Vi måste tjäna Mästaren för att lära känna hans hjärta. Men vi måste också be om att vår himmelske Fader ska besvara våra böner både i vårt hjärta och i vårt sinne. (Se Jer 31:33; 2 Kor 3:3; Hebr 8:10; 10:16.)

President George Q Cannon (1827–1901), tidigare rådgivare i första presidentskapet, beskrev vilken välsignelse det var för några personer som kommit samman och bett om sådana svar. Han talade om ett prästadömsmöte, men många av er har också förberett hjärtat på det sätt som han beskrev med följande ord:

”Jag bör komma till mötet med mitt sinne helt fritt från all påverkan som skulle förhindra Guds andes inverkan på mig. Jag bör gå i bönens anda och be Gud att han skriver sin vilja i mitt hjärta, inte med min vilja redan bestämd, och besluten att genomföras … oavsett vad alla andra tycker. Om jag och alla andra skulle komma i den andan skulle Guds ande förnimmas ibland oss, och det som vi skulle besluta skulle vara Guds sinne och vilja eftersom Gud skulle uppenbara det för oss. Vi skulle se ljus i riktningen som vi skulle gå och vi skulle se mörker i riktningen som vi inte skulle gå.”¹

Vårt mål när vi lär våra barn att be, är att de ska vilja att Gud ska skriva i deras hjärta och att de sedan ska vara villiga att gå och göra det som Gud ber dem om. Det är möjligt för våra barn att ha tro nog, genom det de ser oss göra och det vi undervisar om, så att de åtminstone kan känna något av vad Frälsaren kände när han bad om styrka att göra sitt oändliga offer för oss: ”Och han gick lite längre bort, föll ner på ansiktet och bad: ’Min Fader, om det är möjligt, låt denna kalk gå ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill.’” (Matt 26:39)

Jag har fått bönesvar. Svaren var tydligast när mina önskningar tystades ner av en överväldigande önskan att få veta Guds vilja. Det är då som svaret från en kärleksfull himmelsk Fader kan framföras till sinnet genom den milda och stilla rösten, och skrivas i hjärtat.

En del föräldrar kan fråga: ”Men hur kan jag uppmjuka hjärtat hos mitt barn som nu är större och övertygad om att han eller hon inte behöver Gud? Hur kan jag uppmjuka ett hjärta tillräckligt så att Gud kan skriva sin vilja i det?” Ibland uppmjukas hjärtat av en tragedi. Men inte ens en tragedi är tillräckligt för somliga.

Det finns emellertid ett behov som inte ens de hårdhjärtade och stolta kan tro att de kan tillgodose själva. De kan inte lyfta syndens börda från sina axlar. Och till och med den mest förhärdade kan ibland känna samvetets styng och sålunda behovet av förlåtelse från Gud. En kärleksfull far, Alma, undervisade sin son Corianton om det behovet på följande sätt: ”Och nu kunde barmhärtighetens plan inte genomföras om inte en försoning ägde rum. Därför sonar Gud själv världens synder för att genomföra barmhärtighetens plan och tillfredsställa rättvisans krav, så att Gud kan vara en fullkomlig och rättvis Gud och även en barmhärtig Gud.” (Alma 42:15)

Och sedan, när fadern hade vittnat om Frälsaren och hans försoning, vädjade han om ett uppmjukat hjärta på följande sätt: ”O, min son, jag önskar att du inte längre skall förneka Guds rättvisa. Försök inte urskulda dig på minsta vis för dina synder genom att förneka Guds rättvisa, utan låt Guds rättvisa och hans barmhärtighet och tålmodighet helt behärska ditt hjärta, och låt det leda dig ned i stoftet i ödmjukhet.” (Alma 42:30)

Alma visste det som vi kan veta: Att hans vittnesbörd om Jesus Kristus och hans korsfästelse hade störst möjlighet att få hans son att inse sitt behov av den hjälp som bara Gud kunde ge. Och att böner blir besvarade för dem vars hjärtan är uppmjukade av den överväldigande känslan av behovet av rening.

När vi undervisar dem vi älskar om att vi är andebarn, tillfälligt skilda från en kärleksfull himmelsk Fader, öppnar vi bönens dörr för dem.

Vi levde i hans närhet innan vi kom hit för att prövas. Vi kände igen hans ansikte, och han kände igen vårt. Precis som min jordiske far såg mig lämna honom, såg vår himmelske Fader när vi begav oss till jorden.

Hans älskade Son, Jehova, lämnade den konungsliga härligheten för att komma ner till jorden och utstå allt det som vi skulle utstå och betala priset för alla de synder vi skulle begå. Han har berett för oss den enda vägen som leder tillbaka till vår himmelske Fader och honom igen. Om den Helige Anden bara kan säga oss så mycket om vilka vi är, kan vi och våra barn känna det som Enos kände. Han bad så här:

”Min själ hungrade, och jag föll på knä inför min Skapare och ropade till honom i mäktig bön och vädjan för min egen själ. Och hela dagen lång ropade jag till honom, ja, och när kvällen kom höjde jag fortfarande min röst så högt att den nådde himlarna.

Och det kom en röst till mig som sade: Enos, dina synder är dig förlåtna, och du skall bli välsignad.” (Enos 1:4–5)

Jag kan lova er att ingen glädje kan överträffa det som ni skulle känna om ett av era barn ber i nödens stund och får ett sådant svar. Ni kommer en dag att skiljas från dem, med en längtan i hjärtat att få återförenas. En kärleksfull himmelsk Fader vet att den längtan skulle vara för evigt om vi inte återförenades som familjer med honom och hans älskade Son. Han åstadkom allt som hans barn behöver för att få den välsignelsen. För att finna den måste de själva fråga Gud, utan att tvivla, som den unge Joseph Smith gjorde.

Min far var bekymrad den där dagen i New York eftersom han visste, precis som min mor visste, att den enda verkliga tragedin skulle vara om vi aldrig träffades igen. Det var därför de lärde mig att be. De visste att vi bara kan vara tillsammans för evigt med Guds hjälp och med hans löften. Precis som ni kommer att göra, så undervisade de bäst om bönen genom sitt exempel.

Eftermiddagen när min mor dog åkte vi till föräldrahemmet från sjukhuset. Vi satt tysta i det mörka vardagsrummet en stund. Far lämnade oss och gick till sitt sovrum. Han var borta några minuter. När han kom tillbaka till vardagsrummet, log han. Han sade att han hade varit orolig för mor. Medan han hade samlat ihop hennes saker från sjukhusrummet och tackat personalen för att de varit så snälla mot henne, tänkte han på hur hon var på väg till andevärlden minuterna efter sin död. Han var rädd att hon skulle känna sig ensam om ingen mötte henne. Han hade gått till sovrummet för att be sin himmelske Fader att se till att någon tog emot Mildred, hans hustru och min mor. Han sade att han hade fått som bönesvar att hans mor hade mött hans älskade. Jag log också när jag hörde det. Farmor Eyring var inte så lång. Jag såg henne tydligt för mitt inre, hur hon sprang genom folkmängden, och hur hennes korta ben rörde sig fort på väg att möta min mor.

I det ögonblicket var det inte min fars avsikt att undervisa mig om bön, men det gjorde han. Jag kan inte minnas en enda predikan från mor eller far om bön. De bad när de hade det svårt och när det gick bra. Och de berättade sakligt om hur god Gud var, hur mäktig och hur nära. Bönerna jag oftast hörde handlade om vad som krävdes för att vi skulle få leva tillsammans för evigt. Och svaren som alltid kommer att finnas skrivna i mitt hjärta verkar oftast ha varit bekräftelser på att vi var på rätt väg.

När jag inom mig såg min farmor springa för att möta min mor, kände jag mig glad för deras skull och kände en längtan inom mig att låta min älskade och våra barn få en sådan återförening. Den längtan är anledningen till att vi måste lära våra barn att be.

Jag vittnar om att vår himmelske Fader besvarar bönerna från trofasta föräldrar som vädjar om att få veta hur de ska lära sina barn att be. Jag vittnar om att tack vare Jesu Kristi försoning kan vi få evigt liv som familjer om vi hedrar de förbund som denna hans sanna kyrka erbjuder.