Fyra tal, fyra förändrade liv

En kort tid efter det att min make fått sin magisterexamen övervägde han att studera vidare och ta doktorsexamen. Utsikterna skrämde oss eftersom det hade varit så svårt för honom att ta magisterexamen. Vi hade två små barn och längtade efter att få ett bra jobb och kanske till och med ett hus.

I generalkonferensen i oktober det året berättade äldste Jeffrey R Holland i de tolv apostlarnas kvorum lite om hur det var när han flyttade sin nya familj till Connecticut för att han skulle studera vidare. Vi hade också flyttat till Connecticut av samma anledning. Sedan berättade han hur han och hans familj hade klämt in alla sina ägodelar i sin lilla bil — vi hade gjort samma sak. Han sade att i början av resan hade bilen blivit överhettad och gått sönder, inte en gång utan två gånger! Vår bil hade också gått sönder två gånger.

Slutligen berättade han hur han nyligen hade kört sin nuvarande pålitliga bil förbi platsen där bilen hade gått sönder för 30 år sedan. Inom sig såg han sig som ung pappa och sade: ”Ge inte upp, grabben. Ge inte upp … Det kommer hjälp och lycka, i stort mått … Bli inte modfälld. Det ordnar sig till slut. Lita på Gud och tro på det goda som ska komma.”¹ Äldste Hollands upplevelser gjorde att jag kände mig förstådd och älskad. Hans exempel gav mig mod att söka andlig bekräftelse på att vidareutbildningen för min make var Herrens vilja för vår familj. Fem år och två barn senare blev min man klar med sin avhandling. Skolan var verkligen en prövning, men vi var lyckliga. Vi hade gjort Herrens vilja och han hade välsignat oss fysiskt, andligt och ekonomiskt.

Sedan den konferensen har jag ofta tänkt på äldste Hollands tal. Jag har insett att när jag strävar efter att lita på Gud genom att följa hans profeters och apostlars råd så kommer det verkligen sådant som är gott.

Som barn tyckte jag om att skriva till min mormor. Hon bodde långt borta så jag såg henne sällan mer än en gång per år. Men som tonåring blev jag gradvis för upptagen för att skriva och vår relation försämrades långsamt. När mormor kom på besök i några dagar brukade jag ibland fråga henne något eller säga något, men våra samtal var sällan genuina eller hjärtliga. När jag hade fyllt 16 år kände jag henne knappt, och visste inte hur jag skulle prata med henne.

Sista dagen under ett av hennes besök var jag ensam i köket och lagade middag när hon kom in och satte sig ner. Jag hälsade på henne men kunde inte komma på något mer att säga. Jag märkte att hon ville prata med mig och hade antagligen försökt hitta ett tillfälle, men hur skulle jag kunna börja prata med en 75-årig kvinna som jag trodde att jag inte hade något gemensamt med?

Jag pratade om maten jag lagade men det ämnet var snart uttömt. Till slut frågade jag mormor hur hennes liv var när hon var i min ålder. Hon berättade om arbete och socialt umgänge, och hur hon träffade morfar och blev kär. Jag insåg att hennes liv och önskningar som tonåring inte skilde sig så mycket från mina.

Några månader senare talade president Boyd K Packer, president för de tolv apostlarnas kvorum, om far- och morföräldrar under generalkonferensen. I sitt tal, ”De gyllene åren”, talade han om den visdom och vägledning äldre medlemmar i kyrkan kan ge. Hans tema fick mig att tänka på min relation till mormor och jag insåg att jag gick miste om ett värdefullt vänskapsband.

Jag bestämde mig för att börja skriva till mormor igen. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag bara berättade om jobbet, vänner, familjen och vad jag höll på med. Hon svarade på alla mina brev och berättade om andra släktingar, sin trädgård och hennes dagliga aktiviteter. Nästa gång vi träffades var det lätt att prata med henne.

Jag är tacksam för konferenstalet som kom just när jag var redo och villig att lära känna mormor igen. Tack vare president Packers ord insåg jag att jag hade missat ”den ovärderliga tillgång av erfarenhet, vishet och inspiration”² som mormor verkligen är. Nu har jag lärt mig uppskatta den här underbara kvinnan och har välsignats av hennes exempel och vänskap.

Jag medger att när jag åkte iväg som missionär var mitt vittnesbörd begränsat till min kunskap om frälsningsplanen och om Mormons bok. Jag insåg att mitt vittnesbörd saknade det djup jag ville att det skulle ha och kände mig därför otillräcklig som missionär.

Som de flesta franska medlemmar i kyrkan på den tiden hade jag aldrig varit med på en utsändning av generalkonferensen. Vi hade alltid tittat på återutsändningarna och lyssnat på konferensen på franska genom en tolk. Nu när jag var missionär i Wales och talade engelska skulle jag få höra profetens röst, president Ezra Taft Benson (1899–1994) i direktsändning.

När sessionen började sjöng de lokala församlingsmedlemmarna med medlemmarna i Tabernaklet i Salt Lake City. Jag sjöng också och slogs snabbt av en överväldigande känsla av glädje och tillhörighet. De här känslorna vittnade om att jag var medlem i Jesu Kristi kyrka.

Medan jag satt där fick jag en tanke: ”Tänk om jag skulle be Herren bekräfta för mig att president Benson är hans profet?”

Jag visste att jag kunde ”fråga Gud” (se Moroni 10:4), men var rädd att jag på något sätt skulle förolämpa honom med mina frågor. Efter en stunds begrundan bestämde jag mig för att försöka ändå. Jag böjde huvudet och bad Herren vittna för mig att mannen som skulle tala var hans profet, siare och uppenbarare. Det dröjde inte länge förrän en intensiv känsla av frid och lycka kom över mig. Jag lyfte huvudet, öppnade ögonen och lyssnade när president Benson vittnade om Mormons bok.

Från den stunden visste jag för egen del att Herren leder kyrkan genom en utvald profet. Till följd av det vittnesbördet lämnade jag konferensen med nya mål, och jag visste att det var mitt ansvar att nå dem. Jag ändrade fokus på min mission och såg fram emot att närvara vid framtida generalkonferenser. Jag såg också ivrigt fram emot när kyrkans tidning skulle komma så att jag kunde läsa de heliga orden från Herrens tjänare.

I generalkonferensen i oktober 2007 talade äldste Claudio R M Costa i presidentskapet för de sjuttios kvorum om att inte vänta till i morgon för att göra sådant vi kan göra i dag, särskilt när det gäller vår familj.³ I slutet av sitt tal återgav han några rader från en dikt av Norma Cornett Marek. Äldste Costas budskap och orden i den dikten berörde mig starkt och uppmuntrade mig att regelbundet uttrycka min kärlek till mina föräldrar, min syster och mina vänner.

Naturligtvis älskade jag min familj och mina vänner innan jag hörde det konferenstalet, men jag hade inte för vana att tala om för dem att jag älskade dem, i alla fall inte varje dag. Kanske behövde de höra de där speciella orden från mig mer regelbundet. Jag var inte säker på hur de skulle reagera först, men när de reagerade positivt bestämde jag mig för att fortsätta. Under de kommande månaderna såg jag hur mina relationer stärktes, delvis för att jag hade följt äldste Costas uppmaning.

Nu verkar jag som heltidsmissionär hundratals mil från mitt hem i Costa Rica. Jag saknar min familj, men det är okej. Jag vet att de älskar mig, och jag vet också att de vet att jag älskar dem. Jag känner frid eftersom jag tog (och fortfarande tar) tillfället i akt att uttrycka min kärlek.

Jag är tacksam över att vi har möjlighet att regelbundet lyssna på ledarna som kallats av Gud. Jag vet att när vi följer dem välsignas vi och de vi älskar.