Det här är vår religion, att rädda själar

I vår tid när det tar mindre än en dag att flyga med jetplan från Europa till Saltsjödalen har situationerna och förhållandena dramatiskt ändrats. Men president Youngs uttalande har inte ändrats — det är fortfarande vår religion att rädda människor. Som medlemmar i Herrens kyrka är vi alltid förpliktigade att rädda personer i andlig och fysisk nöd. Som Herren sade till äldsterna i början av kyrkans återställelse: ”Kom i allt ihåg de fattiga och behövande, de sjuka och lidande, ty den som inte gör detta, han är inte min lärjunge.” (L&F 52:40)

Vi vill vara sanna lärjungar till vår Herre Jesus Kristus. Vi förkunnar att vi älskar Gud och vill följa hans bud. Varje söndag förnyar vi våra dopförbund, tillber Gud under våra möten och lovprisar honom för alla de välsignelser han ger oss. Kung Benjamins påminnelse gäller fortfarande: ”När ni är i era medmänniskors tjänst, är ni endast i er Guds tjänst.” (Mosiah 2:17)

När Herren vill välsigna någons liv eller hjälpa någon i nöd sänder han ofta en granne, vän eller familjemedlem. Det är ett sätt varpå han ger stöd och frälsning åt andra. Genom att göra så hjälper han oss förstå det stora budet: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” (Matt 22:39)

Är det att undra på att vi ofta är de största förmånstagarna när vi sträcker oss ut mot andra? Herren har lovat: ”Den som svingar skäran av all sin kraft, han samlar ett förråd så att han inte omkommer utan bringar frälsning till sin själ.” (L&F 4:4) När vi ”bringar” frälsning till andra ”bringar” vi också frälsning till vår egen själ.

Det finns många sätt att sträcka sig ut mot andra och hjälpa personer med fysiska och andliga behov. Om vi går genom livet med öppna ögon visar Herren oss möjligheter som välsignar andra och oss själva.

Nyligen var jag med på en konferens med missionärer från kyrkan som arbetar med humanitär hjälp i Jordanien. Medan jag var där såg jag två systrar som stickade. De sade att de stickade små mössor till nyfödda. I norra delen av huvudstaden Amman finns ett sjukhus där 50 barn föds varje dag. Människorna där är mycket fattiga. Efter förlossningen sänds mödrar och barn tillbaka till sina hem där det inte finns någon värme. Många av barnen blir sjuka och dör på grund av för låg kroppstemperatur. Jag bad att få två av mössorna som de hade stickat.

När jag hade återvänt hem tog min hustru med mössorna till Hjälpföreningen. Till följd därav påbörjades ett underverk — precis som det påbörjas i många av våra hjälpföreningsmöten runtom världen. Under jultiden började många systrar från våra kringliggande församlingar att sticka och sy mössor. De gjorde det ensamma, tillsammans med vänner, hemma eller på aktiviteter i kyrkan.

En dag frågade jag en vän hur det var med honom. Med glimten i ögat svarade han: ”Jag är ett ’offer’ för babymössor. Vi pratar om babymössor natt och dag. Vi är omgivna av dem.” En syster ringde och frågade mig: ”Är det inte varmt i Mellanöstern?” När jag hade försäkrat henne att mössorna behövdes så gick hon till verket.

När jag åkte tillbaka till Jordanien hade jag över 800 mössor i mina resväskor. När vi lämnade över dem till seniorkonsulten för sjukhuset förlossningsavdelning tyckte de att de var sända från Gud. Jordanien hade just haft den kallaste vintern på 16 år med temperaturer långt under nollstrecket.

Att sträcka sig ut och hjälpa andra är inget som begränsas av ålder, hälsa, tid, talanger eller ekonomiska resurser. Alla som har en önskan kan hjälpa andra i nöd. Vi kan delta i organiserade välfärdsprojekt. Vi kan ge ett generöst fasteoffer. Vi kan besöka och trösta en vän som är sjuk. Vi kan bjuda hem någon som har problem. Vi kan trofast besöka familjerna vi har tilldelats som hemlärare och besökslärare. Vi kan inbjuda en vän som kämpar med motgångar till våra söndagsmöten. Vi kan följa med heltidsmissionärerna på undervisning. Vi kan släktforska och ofta tjäna i templet. Vi kan lyssna på våra barn och barnbarn, undervisa dem och uppmuntra dem att vandra i ljuset.

Ibland är det så enkelt som att be en uppriktig bön, ringa eller skriva ett kort. Om vi är för upptagna för att sträcka oss ut mot någon i nöd så är vi för upptagna. När vi gör gott följer vi Frälsarens inbjudan:

”Jag ålägger er att vara detta folks ljus. En stad som ligger uppe på ett berg kan inte döljas.

Se, tänder man ett ljus och sätter det under en skäppa? Nej, utan på en ljusstake och det ger ljus till alla som är i huset.

Låt därför ert ljus så lysa för detta folk så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader som är i himlen.” (3 Nephi 12:14–16)

Att sträcka sig ut mot andra är helt enkelt att bry sig om andra. Vi bryr oss inte om siffror eller statistik utan om välbefinnandet hos människorna runt omkring oss. Om vi gör gott, sträcker oss ut och ger andlig och fysisk hjälp efter vår styrka och förmåga så visar vi automatiskt andra vägen till Sion. De attraheras av vad vi är och vad vi representerar. De välsignas av det de ser och känner. Deras vittnesbörd etableras eller stärks. Då vibrerar Herrens försäkran i vår själ:

”Var … trofast. Verka i det ämbete vartill jag har utsett dig. Hjälp de svaga, lyft upp händerna som hänger ned och styrk de matta knäna.

Och om du är trofast intill änden skall du få odödlighetens krona och evigt liv i de boningar som jag har berett i min Faders hus.” (L&F 81:5–6)

Vår religion är verkligen att rädda och frälsa själar.