Att fuska eller inte fuska

Som 17-årig sjuksköterskestuderande upptäckte jag att det andra året på utbildningen var svårt. (I Filippinerna slutar man gymnasiet när man är 16 år.) De oändliga proven, forskningsprojekten och läsuppgifterna gjorde mig helt utmattad. Det kändes som om jag alltid hade mörka ringar under ögonen eftersom jag normalt sett fick så lite sömn. Trots den tunga arbetsbördan försökte jag alltid komma ihåg att ”offer och lydnad välsignelser skänker”.¹

Jag visste att om jag arbetade hårt så skulle jag få en bättre framtid. När jag ville ge upp och gå och lägga mig utan att studera tänkte jag på hur ledsen och besegrad jag skulle känna mig nästa dag om jag gjorde dåligt ifrån mig på ett prov eller en uppgift. Det gav mig tillräckligt med motivation för att hålla mig vaken och studera.

Många av mina klasskamrater blev arga när det gick dåligt för dem på ett prov. Men de ville inte arbeta och studera flitigt. Följden blev att eleverna ofta ”hjälpte” varandra genom att visa varandra svar på proverna när läraren inte såg något. Jag var ofta frestad att göra detsamma men vågade aldrig. Jag har otaliga gånger läst i kyrkans tidningar att kyrkans medlemmar ska ha höga normer, vilket också innebär att man inte ska fuska. Därför studerade jag flitigt och motstod frestelsen, fastän det ibland innebar att jag fick lägre betyg än mina klasskamrater eftersom de hade fått hjälp av varandra.

En dag hade jag lektioner från 7 på morgonen till 7 på kvällen och skulle ha prov på varje lektion. Jag studerade 10 sidor bara för det första provet. ”Hur ska jag ta mig igenom allt det här?” undrade jag. Som väl var gick det bra på det första provet. Under lunchen studerade jag inför nästa prov. När jag kom till lektionen och började svara på frågorna så visste jag svaret på alla utom en. ”Hur kunde det hända?” tänkte jag. ”Jag har studerat massor inför provet. Jag borde veta svaret!”

Medan jag intensivt trummade med pennan mot stolen insåg jag att det bara skulle ta en sekund att vända på huvudet, kasta håret åt sidan och snegla på min klasskamrats svar. ”Jag skulle kunna göra det bara den här gången”, tänkte jag, ”så får jag alla rätt. Bara en gång gör inget. Förresten är det orättvist. Jag studerar flitigt men ändå får jag sämre betyg än mina klasskamrater eftersom jag inte fuskar!” Men det kändes ändå inte bra. Jag vred och vände mig på stolen och försökte fatta ett beslut: att fuska eller inte fuska.

Då sade en röst inom mig: ”Nej, Shery! Det är fel att fuska och det vet du!” Plötsligt insåg jag att även om jag fick alla rätt så skulle det inte kännas bra eftersom jag hade fuskat. Min himmelske Fader räknade med att jag skulle fatta rätt beslut — det beslutet var det verkliga provet.

Just då kom jag att tänka på ett skriftställe som jag hade lärt mig i Söndagsskolan: ”Hur skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?” (1 Mos 39:9). Jag visste att min himmelske Fader hade hjälpt mig igenom oräkneliga utmaningar, även många prov och skoluppgifter. Hur skulle jag kunna strunta i allt han hade gjort för mig och välja att synda?

Jag kan inte komma ihåg resultatet på just det där provet. Jag minns inte om jag kom på svaret eller inte. Men jag har alltid kommit ihåg att det kändes bra för att jag hade fattat rätt beslut.

Nu under tredje året har jag samma berg av skolarbete och samma frestelser, men det är inte svårt att välja att inte fuska eftersom jag redan har gjort det valet, och vid ett tillfälle när frestelsen var som störst. Jag har lärt mig att glädjen och tillfredsställelsen av att få bra betyg är större när jag arbetar hårt och förtjänar det. Ogudaktighet innebär verkligen aldrig lycksalighet (se Alma 41:10). Sann lycka får vi uppleva när vi följer buden och råden från vår profet och från andra ledare i kyrkan. Jag tror verkligen på orden ”håll alla buden, då finner du trygghet, då finner du frid”.²