Vi glömde oss själva på Sicilien

”Jag heter Omar Interdonato”, började e-postmeddelandet. ”Jag är son till Fiorella Italia. Jag hoppas du fortfarande kommer ihåg hennes dop.”

Trettio år tidigare hade min missionärskamrat och jag kommit till ön Sicilien och verkade i Siracusa, en vacker kuststad. På söndagarna träffade vi de fåtaliga medlemmarna i området i en gammal villa och hade sakramentsmötet i vardagsrummet.

Missionsarbetet gick trögt och vi hade få dop. Sexton heltidsmissionärer arbetade i staden där man hade knackat dörr överallt, om och om igen. Men när min kamrat och jag studerade en karta av staden en dag lade vi märke till en liten by några kilometer från vår lägenhet i utkanten av staden.

Vi gick över fälten till byn, knäböjde på krönet av en kulle med utsikt över dalen, och utgöt hjärta och själ till Gud. Sedan började vi knacka dörr i ett lägenhetskomplex som utgjorde den största delen av byn.

Så småningom hälsades vi välkomna vid dörren hos en kvinna i 40-årsåldern som var klädd i svart — en tradition i Italien när en närstående har dött. Vi ändrade vårt lilla anförande vid dörren och betonade i stället frälsningsplanen. Kvinnan bjöd in oss och vi pratade med henne, två av hennes tonårsdöttrar och en av hennes vänner. Vi fick veta att kvinnan nyligen hade blivit änka och hade fyra tonåringar att ta hand om. Vi visade bildbandet Människans sökande efter lycka och inbjöds att komma tillbaka veckan därpå.

Modern döptes så småningom tillsammans med sin äldsta son och två tonårsdöttrar, mormodern och deras vän. Jag höll kontakt med familjen efter min mission, men innan jag fick det här e-postmeddelandet hade jag hela tiden undrat hur det hade gått för Fiorella, döttrarnas unga vän.

”Mamma har varit trofast mot evangeliet i hela sitt liv och 1983 gifte hon sig med en god medlem från Messina församling och beseglades i templet”, skrev hennes son. ”Jag föddes 1984 och min syster Veronica föddes 1987. Vi är alla aktiva i kyrkan. Jag verkade som missionär i Italienmissionen Rom mellan 2005 och 2007 och hoppas kunna återgälda Herren för två missionärers strävan som bestämde sig för att predika evangeliet i den lilla staden Floridia!”

Det fanns stunder under min mission när jag undrade om de två åren av uppoffringar var värt det. Men hur stor är inte min glädje (se L&F 18:15–16) över att få veta att Fiorellas liv förändrades för evigt tack vare att min kamrat och jag bestämde oss för att gå ut och glömma oss själva och tjäna andra på ön Sicilien.