Saker och ting ordnar sig

Jag hade två vänner i min ålder som också var aktiva i kyrkan. De var bröder och vi växte upp tillsammans. Men jag kunde bara träffa dem på söndagarna eftersom vi bodde 2,5 mil från varandra. Vi träffades under prästadömsmötet och på unga mäns aktiviteter. Fastän vi bara träffades en gång i veckan så hjälpte vänskapen oss att hålla oss aktiva i kyrkan.

Senare märkte jag att många av de äldre ungdomarna blev mindre aktiva i kyrkan och jag var mycket rädd för att jag en dag skulle tappa mitt vittnesbörd. Det fanns så få ungdomar i kyrkan i Tyskland på den tiden att deras frånvaro märktes när de blev mindre aktiva. Mina föräldrar tyckte det var skrämmande. De hade gett upp allt för att kunna fostra sina barn i religiös frihet och nu tänkte de: ”Vad kan vi göra för att inte förlora Erich?”

En dag när jag var omkring 14 år fick min familj skjuts hem från kyrkan. Återigen hade vi märkt att några av ungdomarna hade vänt kyrkan ryggen. Jag sade till mina föräldrar: ”Jag vill att ni ska dra mig till kyrkan tills jag är 21 år, och sedan ska jag ta hand om mig själv!” Jag sade verkligen det till dem och min mor har ofta upprepat det för mig.

Den här oron förklarar varför mina föräldrar fattade ett beslut när jag var omkring 10 år och gick i grundskolan. I Tyskland börjar man med högre studier i unga år. Mina föräldrar bestämde sig för att inte låta mig börja på en högre utbildning för de hade sett många ungdomar lämna kyrkan medan de gick på de skolorna på den tiden. De sade: ”Du kan göra vad du vill utom att börja på gymnasiet [förberedande skola för universitetet] för vi vill inte förlora dig till världen!”

Det beslutet innebar att jag fick min grundutbildning och senare en yrkesutbildning. För mig blev det en examen i företagsadministration. Det här begränsade många av mina yrkesmöjligheter. Jag var klar med utbildningen som 18-åring och kallades att verka som missionär i München. Jag älskade att vara missionär.

När jag var klar med missionen insåg jag att jag inte hade så många yrkesmöjligheter. Jag hade avslutat min utbildning. Två år efter min mission gifte jag mig med min hustru Christiane och hade inte någon möjlighet att få en universitetsutbildning. En gång var jag ledsen över mina föräldrars beslut eftersom jag kände mig så begränsad.

Då kom tanken: ”Det mina föräldrar gjorde, gjorde de för att skydda mig. De gjorde det av kärlek, och det kommer inte att vara till nackdel för mig.” Fastän det ibland kändes som en nackdel ur världslig synvinkel så kunde jag nu förstå att det aldrig skulle bli någon större nackdel. Jag bestämde mig för att arbeta inom försäkringsbranschen och blev senare chef vid företaget där jag jobbade.

En utmaning för mig var att jag alltid hade velat bli lärare, och man kan inte bli lärare i Tyskland utan en universitetsutbildning. Men jag blev faktiskt lärare — religionslärare. Jag blev lärare för Kyrkans utbildningsverksamhet. Och på sätt och vis är det det jag är nu — lärare. Så jag fick ett vittnesbörd om att det är viktigt att lyssna på sina föräldrar, att följa deras råd, och att lita på att de älskar dig, ber för dig och vet vad som är bäst för dig. Min önskan att vara aktiv i kyrkan var så stark och mina föräldrars önskan att skydda mig var så stark att allt ordnade sig till det bästa för mig.

Något annat som hjälpte mig att hålla mig stark som tonåring var seminarieprogrammet som introducerades i Tyskland 1972, när jag var 14 år. Det hade stor inverkan på mitt liv. Jag minns fortfarande min seminarielärare. Hon gjorde så stort intryck på mig och påverkade mig på ett så positivt sätt.

Tack vare min upplevelse i seminariet och mina personliga skriftstudier som ung lärde jag mig att älska skrifterna. Mina studier stärkte mitt vittnesbörd och jag har aldrig förlorat kärleken till seminarie- och institutkurserna. Jag höll en av de första kurserna under det tidiga morgonseminariet i Tyskland. Det var en underbar kurs. Ungdomarna tyckte om den och kom varje morgon. En del av dem fick åka ganska långt. I den gruppen åkte alla de unga männen ut som missionärer och nästan alla av de unga männen och unga kvinnorna har hållit sig aktiva i kyrkan.

När jag tänker på hur jag fick mitt vittnesbörd och vad som gjorde störst positivt intryck på mig så kan jag verkligen säga att det var seminarie- och institutkurserna jag tog. Det var när jag lärde mig om evangeliets principer och lärdomar ur skrifterna, med en grupp vänner, av en lärare vi beundrade.

Något av det bästa vi kan göra när vi studerar skrifterna är att tillämpa dem på oss. Vår lärare sade ofta: ”Försök sätta in ert eget namn när ni läser i skrifterna.” Jag upptäckte att jag kunde läsa skrifterna som om jag var Nephi eller Helaman eller Moroni. Det förändrade hela situationen för mig när jag läste i skrifterna. Det var som en dröm. Plötsligt kunde jag se mig själv i samma situation som de jag läste om befann sig i.

Skrifterna hjälpte mig förstå att tro är något verkligt. Det handlar inte bara om att känna till vad som står i skrifterna i teorin, utan tron förankrar oss till Herrens verklighet för oss. Det är en sak jag lärde mig under min tid i seminariet som ung. Jag har en fast tro på att om Herren ger oss en uppgift så kan vi ”gå och göra det” (1 Nephi 3:7), och han ger oss det vi behöver för att kunna utföra uppgiften.

Ett skriftställe som verkligen hjälpte mig när jag var ung är Josua 1:6–9. Det lyder delvis så här: ”Var stark och frimodig … så att du håller fast vid … all … undervisning … Vik inte av från den vare sig till höger eller till vänster, så skall du ha framgång.”

Som ung man tänkte jag: ”När jag får en uppgift av Herren ska jag inte vika av, varken åt höger eller vänster.” Till följd av det hade jag en del bra upplevelser. En dag, till exempel, under min utbildning inom affärsadministration, behövde jag vara med på ett möte i kyrkan, men jag hade ett ansvar att uppfylla som hade med posten att göra. Normalt sett skulle det ta mig och de andra praktikanterna upp till en timme extra efter vår reguljära arbetstid. Men jag var tvungen att åka till Hamburg med halv sex-tåget för att hinna till mötet. Jag berättade för de andra om mitt dilemma och de sade: ”Lycka till. Det kommer inte att hända.”

Jag sade: ”Det gör det visst, för det är ett viktigt möte.” De ryckte på axlarna och sade sarkastiskt: ”Ja, ja — du och din tro. Du tror att bara för att du är religiös så kommer allt att ordna sig. Det betyder att vi skulle vara tvungna att vara klara med posten tio i fem. Det har aldrig hänt.” Jag sade: ”Nå, det som händer, det händer. Men jag behöver vara i Hamburg i tid i kväll.”

Tro det eller inte, men för första och enda gången på tre år blev vi klara med allt den dagen tio i fem, och jag hann till tåget i tid. Det här imponerade på mina medpraktikanter och öppnade dörren för mig till att ha en del samtal med dem om evangeliet.

Jag litar fullständigt och har all tro på att när Herren ger oss en uppgift så ordnar det sig på något sätt om du inte viker av, ”vare sig till höger eller till vänster”. Jag visste inte att posthanteringen skulle bli klar tidigt den dagen. Man vet inte alltid sådant i förväg. Man kan inte tala om för Herren hur det ska gå till, men med tro på och tillit till honom så ordnar det sig ofta till det bästa.

Mina skriftstudier och mina föräldrars exempel gav mig något mycket viktigt, också som ung man. Tillsammans hjälpte de mig utveckla en stark tro på att Herren skulle hjälpa mig och välsigna mig i mitt vardagsliv.