Sanningen ska segra

Jag växte upp i en aktiv sista dagars helig familj i England som det åttonde av tio barn. Våra trofasta föräldrar undervisade oss om evangeliet och var goda exempel. Men när jag var omkring 14 år började jag tycka att det var jobbigt att komma iväg till morgonseminariet, gå på olika lektioner och brasaftnar och vara med på ungdomsaktiviteter. De flesta av mina vänner var inte medlemmar i kyrkan och hade normer som skilde sig mycket från dem som jag växte upp med.

Jag började fatta dåliga beslut eftersom jag så gärna ville vara som mina vänner och ha allt det så kallade roliga som de hade. När jag hade fyllt 15 var jag helt inaktiv. Allteftersom åren gick blev mitt liv mer och mer världsligt.

Men samtidigt började jag känna något djupt inne i min själ. Frågor om livets mening och människans bestämmelse började formas i mitt huvud. Världen jag en gång kände och trodde att jag älskade hade blivit en mycket mörk, kall och ensam plats. Min själ var inte fullt tillfredsställd med det som världen hade att erbjuda. Det kändes som om jag borde vara på någon annan plats än min hemort, som om det var meningen att jag skulle göra något annat med mitt liv.

När jag hade gått i många veckor med dessa känslor och tankar bestämde jag mig för att be Herren om hjälp. Det var första gången jag hade bett på länge. Jag bestämde mig för att vänta till natten när alla andra sov. Efter min bön tänkte och lyssnade jag, men ingenting kom. Jag fortsatte så i flera veckor tills det slog mig: Kanske skulle Gud inte svara mig med en gång just därför att jag hade vuxit upp med evangeliet och tyvärr aldrig uppskattat det riktigt.

En kväll ändrade jag taktik. I stället för att begära ett svar och förvänta mig att Herren gav det till mig genast, lovade jag Herren att om han svarade så skulle jag tjäna honom som missionär. För första gången bad jag om att få veta om Mormons bok, Joseph Smith och kyrkans lärdomar var sanna. Jag kände något så mäktigt och ändå så fridfullt att det fick mig att gråta.

Jag gick till min biskop, som råkade vara min äldste bror, och bad om att få tjäna som missionär. Jag var nervös, men jag insåg att eftersom Herren hade hållit sin del av löftet så var jag tvungen att hålla min. Tårarna strömmade nerför biskopens ansikte när jag berättade om min upplevelse.

Sedan började jag dejta Kelly, en vän som inte var medlem i kyrkan. Jag berättade för henne om mina planer att gå ut som missionär. Kelly såg att jag hade förändrats och undrade varför. Det ledde till att Kelly fick missionärslektionerna och blev medlem i kyrkan, och jag fick möjlighet att döpa och konfirmera henne. Vid det laget undrade jag om jag med den missionärsinsatsen hade uppfyllt mitt löfte till Herren. Jag kämpade med frågan om jag skulle gå ut eller inte, och jag var fast besluten att be för att få veta om det rätta var att lämna Kelly och verka som missionär.

Jag valde en plats uppe bland kullarna på heden Saddleworth Dovestones där jag inte skulle bli avbruten. Jag tog med mig lunch, skrifterna och dagboken och gav mig av. Jag tog mig upp på toppen för att uppsända mitt hjärtas begär till min Fader i himlen. Medan jag bad lyssnade jag noga efter ett svar. Kanske en fridfull eller en varm känsla, men jag kände inget.

På vägen tillbaka såg jag några stenar på marken som noggrant hade lagts ut för att stava orden ”Sanningen ska segra”. ”Intressant”, tänkte jag, men inget annat. Men när jag berättade om det för mamma sade hon bara: ”Det är ditt svar.”

När kyrkans missionärer kom till England för första gången 1837 påbörjade de sitt arbete i Preston. Vid den tiden firade man drottning Victorias styre på orten med pompa och ståt. När missionärerna klev ner från sin vagn såg de ett banér ovanför sig där det stod ”Sanningen ska segra” med stora förgyllda bokstäver.

Det blev ett känt uttryck i kyrkan och fanns med i olika publikationer. En äldste som rapporterade om sin mission i Indiana skrev följande i ett brev som publicerades i Nauvoos Times and Seasons år 1841: ”Fastän Herren har valt det som för världen är svagt för att predika sitt evangelium kommer sanningen att segra och den kommer att blomstra.”¹

Jag litade på Herren och skickade in mina missionspapper. På min tjugoförsta födelsedag kom tillsammans med födelsedagsposten min kallelse att verka i Englandmissionen London Syd. Men på grund av mina många år som inaktiv kände jag mig ändå svag och otillräcklig. Det var först senare som jag förstod vad den dåtida missionären förstod: Herren kanske väljer det som för världen är svagt för att predika sitt evangelium, Men sanningen ska segra och den ska blomstra.

Jag gick i tro till templet för att ta emot min begåvning. När jag kom ut ur templet träffade jag två missionärer som hade verkat i min hemförsamling. Medan vi pratade berättade jag om min upplevelse på heden. En av äldsterna log brett och sade att han och hans kamrat en förberedelsedag hade vandrat upp på heden och på en viss plats känt sig manade att lägga några stenar på marken så att de bildade de välkända orden ”Sanningen ska segra”.

Tårar strömmade ner för våra ansikten när vi insåg vad som hade hänt. De som känner till området vet att det finns kilometervis med olika stigar bland hedarna. Men jag råkade välja den plats där missionärerna hade lagt ut stenarna. Jag visste där och då att Herren hade besvarat min bön bland kullarna den dagen.