Jag har bestämt mig!

Två små bröder stod uppe på en liten klippa med utsikt över det klara vattnet i en blå sjö. Det var en populär plats att dyka på och bröderna hade ofta pratat om att hoppa i — något de hade sett andra göra.

De ville båda hoppa men ingen ville vara först. Klippan var inte så hög, men för de båda pojkarna verkade det som avståndet ökade varje gång de lutade sig över klippan — och modet försvann snabbt.

Slutligen gick en av bröderna med bestämda steg fram mot kanten av klippan. Då viskade hans bror: ”Vi kanske ska vänta till nästa sommar.”

Men den första broderns beslutsamhet drev honom framåt. ”Jag har bestämt mig!”

Med ett plask var han nere under vattnet och kom snabbt upp med ett triumferande rop. Den andra brodern följde genast efter. Efteråt skrattade de båda åt den första pojkens ord innan han hoppade ner i vattnet: ”Jag har bestämt mig!”

Beslutsamhet är som att dyka ner i vattnet. Antingen har man bestämt sig för att göra det eller så har man det inte. Antingen fortsätter man framåt eller så står man still. Det finns inget mellanting. Vi ställs alla inför beslut som förändrar resten av vårt liv. Som medlemmar i kyrkan måste vi fråga oss själva: ”Ska jag hoppa i eller bara stå och titta ner vid kanten? Ska jag gå i vattnet eller bara känna av temperaturen i vattnet med tårna?”

Några synder begås därför att vi gör något som är fel. Andra synder begås därför att vi inte gör något alls. Att bara vara ganska hängiven mot evangeliet kan leda till frustration, missmod och skuldkänslor. Detta borde inte gälla oss eftersom vi är ett förbundsfolk. Vi ingår förbund med Herren när vi döps och när vi är i Herrens hus. Män ingår förbund med Herren när de ordineras till prästadömet. Inget kan vara viktigare är att hålla ett förbund vi har ingått med Herren. Låt oss tänka på Rakels och Leas svar till Jakob i Gamla testamentet. Det var enkelt och rättframt och visade deras beslutsamhet: ”Gör … allt vad Gud har sagt till dig” (1 Mos 31:16).

De som bara nästan är hängivna kan bara förvänta sig att nästan få sådana välsignelser som ett vittnesbörd, glädje och frid. Himlens fönster öppnar sig nästan för dem. Är det inte dumt att tänka: ”Jag ska vara halvt om halvt hängiven nu, men när Kristus kommer tillbaka ska jag vara 100 procent hängiven.”

Hängivenheten mot våra förbund med Herren är en frukt som kommer av omvändelse. Hängivenhet mot Frälsaren och hans kyrka stärker vår karaktär och vår ande så att Kristus, när vi träffar honom, omfamnar oss och säger: ”Bra, du gode och trogne tjänare” (Matt 25:21).

Det är skillnad på att ha en god föresats och att verkligen göra något. De som bara har för avsikt att vara hängivna kan hitta ursäkter för allt. De som verkligen är hängivna möter sina utmaningar öppet och säger till sig själva: ”Ja, det vore en bra anledning till att vänta, men jag har ingått förbund så jag ska göra det som jag har bestämt mig för att göra.” De söker i skrifterna och söker uppriktigt vägledning från sin Fader i himlen. De tackar ja till och ärar sina kallelser i kyrkan. De går till sina möten. De går ut som hem- eller besökslärare.

Ett tyskt ordspråk lyder: ”Löften är som en fullmåne. Om man inte håller dem från början så blir de mindre och mindre för varje dag som går.” Som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga har vi lovat att gå lärjungeskapets stig. Vi har lovat att följa vår Frälsares exempel. Tänk dig hur välsignad och förändrad världen skulle bli om alla medlemmar i Herrens kyrka levde upp till sin sanna potential — omvända ända in i själen och beslutsamma att bygga upp Guds rike.

På sätt och vis står var och en av oss vid en beslutspunkt och tittar ut över vattnet. Det är min bön att vi ska ha tro, gå framåt, möta vår rädsla och våra tvivel med mod, och säga till oss själva: ”Jag har bestämt mig!”