Du är välkommen i mitt hus

I november 1997 kallades jag att verka som missionär i Chilemissionen Concepción och skulle snart få möjlighet att uppfylla min önskan att besöka templet och ta emot mer ljus och kunskap. Men sedan började tvivlen gnaga. Var jag verkligen värdig att besöka templet, så svag och ofullkomlig som jag var. Skulle Herren verkligen välkomna mig med öppna armar efter alla de gånger jag hade förolämpat honom?

Jag berättade om mina tvivel för min stavspresident och han hjälpte mig förstå att om mitt liv var i ordning och jag verkligen försökte göra allt det som jag hade fått undervisning om så var jag värdig att komma till Herrens hus. Jag kände mig bättre och åkte iväg till missionärsskolan i Santiago i Chile. Men bara några timmar innan det var dags att besöka templet kom tvivlen tillbaka.

Skönheten och friden i templet var så stor att ju längre jag var där, desto mer undrade jag om jag förtjänade att vara där. Efteråt i celestiala rummet verkade alla utom jag vara glada och strålande. Men när jag tog i dörrhandtaget för att gå ut kom en märklig känsla över mig, och jag kände att jag borde stanna kvar. Det kändes också som om någon stod bakom mig, lade en hand på min vänstra skuldra och vände på mig. Jag vände mig sakta om.

På väggen såg jag en stor målning av Jesus Kristus vid hans andra ankomst, med armarna utsträckta. Jag kunde inte röra mig. Sedan hörde jag tydligt följande ord inom mig: ”Du är välkommen i mitt hus.”

En varm känsla for genom hela kroppen och jag fick tårar i ögonen. Det enda jag kunde komma på att säga var ”tack”.

Jag grät i flera minuter utan avbrott. Mitt hjärta flödade över av tacksamhet mot min Frälsare. Jag kände mig fortfarande svag och ofullkomlig men jag visste att han älskade mig och skulle stärka mig.

Många år har gått sedan den upplevelsen, men varje gång jag kommer till templet kommer glädjen från den dagen tillbaka, liksom dessa tröstande ord: ”Du är välkommen i mitt hus.”