En tom bassäng

Klockan var kvart i åtta en regnig augustimorgon här i Freetown i Sierra Leone i Västafrika. Vi (heltidsmissionärer i Freetowns distrikt) hade planerat en dopgudstjänst och var fast beslutna att genomföra den, oavsett om det regnade eller om solen sken. Då ringde broder Allieu, en medlem i vår gren, men jag kunde inte helt förstå vad han sade för han pratade så fort på krio, det lokala språket. Jag sade att han skulle ta ett djupt andetag och prata långsamt. Han gjorde det och sade: ”Äldste Naeata, det finns inget vatten till dopbassängen. Jag är ledsen. Det finns inget vatten.”

Jag tackade för att han hade ringt och berättade sedan den dåliga nyheten för de andra äldsterna. Vi började genast fundera över hur vi skulle kunna utföra den heliga förrättningen. Då påminde äldste Agamah oss om vattenfallet och dammen uppe i berget i närheten, på en plats som heter Mellow. Äldsterna höll alla med om att vi skulle försöka ha dopet där, så vi bad om tillstånd att göra det.

När alla samlades senare på förmiddagen vid foten av berget så insåg vi plötsligt vilken svår uppgift vi hade framför oss. Men den fast beslutna gruppen visade inga tecken på tvekan inför att ta sig upp. Män och kvinnor och till och med barn gick och pratade glatt längs den våta och hala stigen. När vi hade kommit en bit upp tog vi en genväg över floden.

Efter en stund började entusiasmen att falna bland några när regnet tilltog, men vi fortsatte hoppfullt framåt. Men den ojämna stigen tycktes aldrig ta slut. Slutligen kom vi fram till vårt mål. Vi var glada, men regnet vräkte ihärdigt ner på oss. Medan vi förberedde oss för dopgudstjänsten tog vi skydd från regnet under ett stort mangoträd.

Vi inledde med att sjunga psalmen ”Den himmelska elden” (Psalmer, nr 2). Efter det inledande mötet gick vi till dopplatsen. Vattnet rusade nerför fallen och ner i dammen där vi skulle utföra den heliga förrättningen.

En far gick ner i dammen och hjälpte sin son ner i vattnet när regnet plötsligt upphörde. Solens strålar bröt igenom molnen och lyste upp dammen. Vi kunde känna Andens närvaro. När fadern hade döpt sin son, döpte en make sin hustru, och sedan döpte äldsterna sina undersökare. Solen fortsatte att skina, liksom vi.

Vi avslutade dopgudstjänsten med att sjunga ”Kom, följen mig” (Psalmer, nr 79). Ja, vi följde honom verkligen. Vi följde vår Frälsare uppför och nerför berget, över fyllda, flödande bäckar, uppför de branta och våta stigarna och genom regnet. Och de som döptes följde verkligen Frälsarens exempel när de gick ner i dopets vatten.