Hittar tron vid jordens ände

Guillermo Javier Leiva minns hur svår hans skilsmässa var 2007. Han var tvungen att hitta en lägenhet och kunde inte komma hem till sin lille son Julian varje kväll. Han kände sig tom och ensam.

”Jag var mycket olycklig”, säger han, ”och under de svåra stunderna sökte jag Gud.”

Guillermo började be för att få svar och hjälp. ”Jag sade: ’Fader, jag är inte värdig att inbjuda dig till mitt hem, men ett ord från dig är nog för att hela mig.’”

Svaret på den bönen kom en kort tid senare när två unga män i vit skjorta och slips stannade till för att prata med honom när han lekte med sin son utanför sin nya lägenhet.

”En av dem hälsade på mig och frågade om jag hade tro”, minns han. ”Jag sade ja men att jag inte var någon god kristen. Sedan frågade han om jag ville läsa en bok om de gav mig en. Jag sade ja.”

Guillermo började läsa versen i Alma 32 som missionärerna hade markerat åt honom. Han berättar: ”Jag kände genast en stor glädje i själen som jag inte hade känt på länge. Boken berörde mig. Jag kunde inte sluta läsa.”

Guillermo gick inte längre till sin tidigare kyrka, men han sade till missionärerna att han inte hade för avsikt att döpas igen. Ändå välkomnade han deras besök och läsuppgifterna han fick i Mormons bok.

Medan han läste kände han med Nephi när han insåg hur profeten hade sörjt över ”de frestelser och de synder som så lätt ansätter mig” (2 Nephi 4:18). ”Jag visste att också jag hade syndat”, säger Guillermo, ”och det kändes inte bra.”

Medan han läste kände han hur han blev räddad från mörker och förtvivlan och förd till ”Guds härlighets ljus” (Alma 19:6).

Och när han läste om dopförbundet som ingicks vid Mormons vatten insåg han hur viktigt dop med rätt prästadömsmyndighet är. ”Om jag såg att fröet var gott, vad hade jag ’då emot att döpas i Herrens namn’?” (Mosiah 18:10), frågade han sig själv.

”Varje gång jag läste kände jag frid och hittade svar”, säger Guillermo. ”Jag insåg att Mormons bok var det Guds ord som jag hade bett om i mina böner.”

När han döptes i mars 2009 upplevde han en andlig pånyttfödelse och ett förnyat hopp om framtiden. ”Dopet var en chans att börja om”, säger Guillermo. ”Jag har förändrat mitt liv. Jag är mycket lycklig nu. Jag vet att det här är Jesu Kristi sanna kyrka och att Gud besvarar böner, eftersom han besvarade den viktigaste bön jag någonsin bett.”

Som barn hade Amanda Robledo inget andligt botemedel mot den fysiska smärta hon kände när hennes mor hade dött. Och hennes make Ricardo kunde inte hitta några svar på sina uppriktiga religiösa frågor efter hans brors död.

En av frågorna var om det fanns någon kyrka på jorden som följer Jesu Kristi lärdomar. Deras sökande efter den kyrkan och efter svar på sina frågor förberedde dem för att så småningom ta emot det återställda evangeliet.

Medan de sökte gick de till olika kyrkor och undersökte olika religiösa trosuppfattningar. De letade efter en kyrka som inte bara följde Kristi lärdomar utan också kunde stärka deras familj.

”Det var en svår tid för vår familj”, minns Amanda, ”och vi visste att vi behövde en kyrka som kunde hjälpa oss.”

I början av 1990-talet flyttade paret Robledo med sina fyra barn från Mendoza i nordvästra Argentina till Ushuaia. När de introducerades till kyrkan två år senare kände de genast att det var något annorlunda med både andan och lärdomarna som heltidsmissionärerna förmedlade.

Amanda visste inte mycket om sista dagars heliga. ”Och det jag hade hört var inte bra”, säger hon. Men hon, Ricardo och deras barn tyckte om det de fick lära sig.

”Jag kände Anden när missionärerna undervisade oss”, säger deras dotter Bárbara, som var 11 år då. ”Och jag tyckte om när de lärde oss att vi kunde be som familj.”

Genom att ta emot missionärslektionerna, läsa Mormons bok och gå till kyrkan, säger Ricardo, ”fick vi alla svar vi sökte efter — svar om dopet, föruttillvaron, Kristi gudomlighet, människans odödlighet, evangelieförrättningar, äktenskap och familjens eviga natur”.

För familjen Robledo var vetskapen om att deras familj kunde vara tillsammans för evigt evangeliets krönande lärdom.

”Min omvändelse skedde i det ögonblicket”, säger Ricardo som döptes mindre än tre veckor efter den första lektionen och nu verkar som andre rådgivare i distriktspresidentskapet. ”Jag sörjde när jag förlorade en bror vid 49 års ålder, men jag förstod att jag kunde återfå honom genom att utföra hans tempelarbete. Denna försäkran gav mig frid och glädje.”

Amanda, som döptes kort därefter tillsammans med en av deras söner, säger: ”Jag har inte haft någon mor sedan jag var liten. Jag trodde alltid att jag hade förlorat henne, och det gjorde mig mycket ledsen. Men när missionärerna berättade att familjen kan vara tillsammans för evigt så kändes det gott i hjärtat. Det är underbart att tänka sig att jag kommer att träffa henne igen.”

När Ricardo och Amanda hade vigts för evigheten i templet i Buenos Aires, beseglades barnen till dem. Det har berett Ricardo och Amanda stor glädje att beseglas som familj, utföra förrättningsarbete för många avlidna släktingar och skicka tre av barnen på heltidsmission.

”En av de största välsignelserna vi har fått som medlemmar i kyrkan”, säger Amanda, ”är att våra barn lyder Gud.”

Marcelino Tossen trodde på Gud, läste bibeln och tyckte om att prata om religion, så när heltidsmissionärerna knackade på hans lägenhetsdörr en varm januaridag 1992 bjöd han in dem. Det beslutet förändrade hans liv.

”Äldste Zanni och äldste Halls arbetade under Andens maningar”, minns Marcelino. Innan den första lektionen ens var slut sade äldsterna att han skulle döpas in i kyrkan. De nämnde till och med den exakta dagen när han skulle döpas.

”Jag ska inte döpas”, sade Marcelino. ”Jag vill bara prata med er.”

Missionärerna gav honom Mormons bok och bad honom läsa flera verser och be den kvällen om deras budskap. Han gjorde det men kände ingenting.

Men under en senare lektion frågade äldste Zanni: ”Är det okej om vi ber så att du kan fråga vår himmelske Fader om det vi har lärt dig är sant?”

När vi bad, säger Marcelino, ”började hjärtat brinna inom mig. Inget liknande hade någonsin hänt mig tidigare. Jag kunde inte ens avsluta bönen utan ställde mig upp.”

Äldste Zanni frågade Marcelino om han hade känt något under bönen. När Marcelino sade nej, sade missionären: ”Jag kände Anden mycket starkt. Det är konstigt att du inte kände någonting.”

När han erkände vad han hade känt, säger Marcelino, ”läste äldsterna från Läran och förbunden och sade att när Herren vill att vi ska veta om något är rätt, ger han oss frid eller får vårt hjärta att brinna [se L&F 6:23; 9:8]. Den dagen var en vändpunkt för mig.”

Från den stunden verkade Anden med honom och vittnade om sanningen genom många andliga upplevelser. ”Jag kände den brinnande känslan igen när jag var ensam i lägenheten”, säger Marcelino. ”När jag öppnade fönstret såg jag äldsterna i närheten i ett gathörn där de undervisade folk om kyrkan. Jag kunde känna när de var i närheten och jag började ta det de undervisade mig om på allvar.”

Marcelino fick ett varmt välkomnande när han började komma till kyrkan. Han döptes en kort tid senare den 22 april — exakt den dag som missionärerna hade nämnt tre månader tidigare. Idag, efter att ha verkat i nio år som president för Ushuaia distrikt, verkar han som andre rådgivare i presidentskapet för Buenos Aires norra mission.

”När vi läser att Herren ska ’sända ut [sitt] ord till jordens ändar’ [L&F 112:4] så är det Ushuaia”, säger president Tossen. ”Ushuaia är jordens ände. Men för dem som liksom jag har funnit evangeliet här, är det början på allting. Här finner man fyren vid världens ände. Men det var här jag fann tro och Herrens fyr.”