Naturkatastrofer

I september 2005 var jag områdessjuttio och verkade i området Nordamerika sydväst som innefattade delar av Förenta staterna, till exempel Houston i Texas. Vi fick veta att orkanen Rita — den värsta tornadon i historisk tid som någonsin observerats i Mexikobukten — var på väg rakt mot oss. Jag hade ombetts att presidera över kyrkans nödberedskap i området. Vi hade dagliga konferenssamtal per telefon med prästadömsledare, stavspresidenter, missionspresidenter, representanter för kyrkans välfärdshjälp och humanitära hjälp samt ledare för nödberedskap. Vi pratade om allt möjligt — huruvida biskopens förrådshus var i ordning, vart folk kunde evakueras, och hur vi bäst kunde samordna återhämtningsinsatserna efter stormen. Det var en väl samordnad respons från kyrkans sida och en inspirerande upplevelse.

En av stavspresidenterna i området fick en maning åtta eller nio månader före stormen att uppmuntra medlemmarna i staven att förbereda sig. Han sade att han inte ville låta påskina att han var en profet men att Andens maningar hade varit tydliga. Stavsmedlemmarna följde de grundläggande beredskapsstrategier som kyrkan har föreslagit. När orkanen kom dödades inga medlemmar i staven. Och eftersom medlemmarna hade lagrat nödvändiga förnödenheter och hade en plan redo, var deras situation bra mycket bättre än vad den annars kunde ha varit. De hade uppmärksammat varningen från Anden.

En liknande händelse inträffade för min familj och mig. Omkring tre månader före stormen kände vi oss manade att lämna in vår generator för service. Många i området hade små generatorer för att de, när det kommer stormar och det blir elavbrott, ändå har el till att hålla maten fräsch i kylen och frysen. När vi undersökte generatorn upptäckte vi att den inte fungerade. Vi fick den lagad innan stormen kom. Det slutade med att vår familj, medlemmarna i församlingen och grannarna använde vår generator när orkanen hade slagit till. Det faktum att vi lagade den visade sig vara en stor välsignelse.

Denna beredskapsprincip gäller både enskilda och familjer. Föräldrar, ni kan ha stor inverkan på er familj genom att engagera era barn i förberedelserna och i familjebön för att få vägledning av Herren. Med andra ord, när din familj funderar över sin beredskap bör frågan vad ska vi göra? vara en stor del av era familjeböner. Ni kan också samtala om de här ämnena och ta upp olika idéer under hemaftnarna. Genomför sedan era planer.

Det bästa föräldrar kan göra för övrigt är att leva efter dessa lärdomar. Någon sade en gång att värderingar ”fångas”, de lärs inte ut. Jag upptäckte att det var sant. När barn ser sina föräldrar söka och följa Andens vägledning, lär de sig hur processen med uppenbarelser fungerar.

När stormen närmade sig var en av de viktigaste frågorna vi ställde oss huruvida folk skulle evakuera området. Anden manade mig att inte ge någon generell rekommendation för hela området utan i stället be varje stavsledare, varje biskopsråd och varje familj att under bön begrunda situationen och ta emot egen inspiration om vad de skulle göra. Allteftersom situationen utvecklade sig blev det tydligt att Anden visste vad som var bäst för varje enskild familj.

Ledarna i en stav, till exempel, visste att de befann sig i orkanens omedelbara riktning och rådde medlemmarna att evakuera. Stavspresidenten och hans hustru flyttade hem till hans syster. Efteråt ändrade orkanen riktning och styrde rakt mot dem ännu en gång. De hade evakuerat rakt in i stormen!

Du kanske undrar: ”Vad var det för slags inspiration?” Men tänk på vad som hände. Den här stavspresidenten och hans hustru visste hur man förbereder hemmet för en orkan, men det visste inte hans syster. De kunde hjälpa sina släktingar att förbereda sig för stormen, och när den kom blev skadan minimal jämfört med hur den kunde ha blivit annars. Herren hade väglett dem till att göra det som var bäst.

I vår familjs fall kände vi att vi inte skulle evakuera. Så vi stannade kvar. Vi lyckades tryggt rida ut stormen och kunde även hjälpa andra människor i området. Några av våra gifta barn kände sig manade att evakuera, så de gav sig av. Varje familj, församling och stav välsignades av att de följde Anden.

Ibland får goda människor lida under katastrofer. Herren tar inte bort lidande — det är en del av planen. Ett stavscenter i centrala Förenta staterna, till exempel, förstördes nyligen av en tornado. Tornadon förstörde också stavspresidentens hem. Han och hans familj förlorade alla sina jordiska ägodelar. Men det var allt de var: jordiska ägodelar. Det var en sorglig förlust, men det var inte en katastrof med evigt skadliga konsekvenser. Ibland är det som vi anser vara viktigt egentligen inte viktigt alls. Den insikten är inte nödvändigtvis lätt att ta till sig, men den är sann, och när vi förstår det får vi större tillförsikt.

Det värsta som kan hända i en av dessa katastrofer är att någon blir dödad. Det är mycket sorligt. Men eftersom vi känner till sanningen vet vi att också sådana förluster är en del av vår himmelske Faders plan. Vi vet vad livet handlar om. Vi vet varför vi är här och vart vi är på väg. Tack vare detta eviga perspektiv kan smärtan lindras. Kunskapen om frälsningsplanen tar bort dödens udd (se 1 Kor. 15:55).

För länge sedan visste inte Sadrak, Mesak och Abed-Nego vad som skulle hända när de kastades i den brinnande ugnen för att de vägrade att dyrka en falsk gud. De sade till kungen: ”Vår Gud … [kommer] att befria oss … Men om inte, [kommer] vi ändå inte [att dyrka] dina gudar” (Daniel 3:17–18).

Likaså var många pionjärer efter kyrkans återställelse villiga att försöka ta sig över Nordamerikas slätter i mitten av 1800-talet, trots att risken fanns att de kunde dö under färden. I Mormons bok beskrivs goda människor som dödades och den lär att de ”är välsignade, ty de har gått för att bo hos sin Gud” (Alma 24:22).

I vart och ett av fallen mötte personerna döden med tro. För dem hade dödens udd tagits bort tack vare friden som evangeliet ger. Fastän det är smärtsamt att förlora någon som man älskar, och fastän de flesta av oss inte vill dö eftersom vi har så mycket underbart att leva för, kvarstår det faktum att alla kommer att dö någon gång. När man känner till evangelieplanen vet man att döden inte innebär slutet. Vi fortsätter att existera, och familjerelationerna kan fortsätta också efter att graven har gjort anspråk på vår jordiska kropp. I det stora hela är döden inte något evigt förödande. Som äldste Russell M. Nelson i de tolv apostlarnas kvorum sade: ”Vi lever för att dö, och vi dör för att få liv igen. Ur ett evigt perspektiv kan man bara dö i förtid om man inte är beredd att möta Gud.”¹ Ett evigt perspektiv är en del av den frid som evangeliet kan ge oss.

Herren känner oss. Herren älskar oss. Och Herren vill hjälpa oss. Katastrofer inträffar, men vi behöver inte vara rädda för dem. Om vi är villiga att bli ledda och be om Herrens vägledning, hjälper han oss, genom den Helige Anden, att förbereda oss för, uthärda och återhämta oss från alla tänkbara naturkatastrofer.