Hur släktforskning förändrar hjärtat och sinnet
När vi släktforskar och utför templets förrättningar för våra förfäder, hjälper det oss att se hur Guds plan samtidigt är både vidsträckt och förtrolig.
I flera år tänkte jag på min farfars farmor Hanna Mariah Eagles Harris (1817–1888) varje gång jag gick till templet, men inte för att jag behövde utföra hennes förrättningar i där.
Mariah (som hon ville kallas) är en av anledningarna till att min familj överhuvudtaget är medlemmar i kyrkan. Hon döptes 1840 i England, tog emot sin begåvning i Nauvoo, Illinois, beseglades till sin make i Winter Quarters, Nebraska och dog i Utah. Jag tänkte inte på henne i templet för att någon behövde utföra hennes förrättningar. Jag tänkte på hur de förrättningarna skapade en länk mellan henne och mig över tid och rum.
När jag var ung bodde jag i samma samhälle i Utah som hon hade bott i och långt senare besökte jag Winter Quarters, Nauvoo och den lilla engelska byn som hon föddes i. Jag slogs av de oerhörda sträckor hon hade färdats och över de stora skillnaderna mellan hennes liv och mitt.
Trots år, platser och omständigheter som skiljer oss åt, känner jag en länk till min farfars farmor både genom beseglingsförbundet och min kännedom om hennes liv. Den här länk belyser varför vi släktforskar i synnerhet och varför vi dyrkar Gud i templet i allmänhet.
När vi släktforskar lär vi oss hur vidsträckt och storslagen Guds skapelse är och det understryker den personliga och barmhärtiga räckvidden i Kristi försoning.
Större kärlek genom släktforskning
Herren har lärt mig att även om de världar han har skapat för sina barn är ”oräkneliga för människan, … [är] för mig … alla ting räknade, ty de är mina och jag känner dem” (Mose 1:35). Släktforskning och tempeltjänst ger oss möjlighet att bli delaktiga i Jesu Kristi frälsningsarbete.1 Det i sin tur kan leda till att vi lär oss älska och visa barmhärtighet mot våra familjer, våra grannar, mot alla vi möter, för de är alla våra bröder och systrar.2
När vi tänker på våra egna förfäder inser vi omfattningen av vår himmelske Faders plan och skapelse. Herren skapade en plats för oss där vi kunde prövas och visa tro, men eftersom endast några få får möjlighet att ta emot alla Guds förbund i jordelivet, påminner det ställföreträdande arbetet oss om att Herren älskar alla sina barn och har berett en utväg som gör det möjligt för alla att välja att ta emot alla evangeliets välsignelser oavsett omständigheterna som rådde när de levde (se 2 Nephi 26:20–28, 32–33).
När vi lär oss om våra förfäder kan det dessutom påminna oss om att inte allt i livet är lätt, att vi stöter på besvikelser och ojämlikheter i denna fallna värld. Och när vi lär oss om deras liv och utför förrättningar för dem. kan det också påminna oss om att ingen är bortom räckhåll för Guds kärlek (se Rom. 8:38–39).
Min anmoder Mariah upplivades av den sanningen när hon hörde den för första gången. År 1840–1841, när de första ställföreträdande dopen utfördes i Mississippifloden och det delvis färdiga templet i Nauvoo, tog hon chansen att döpas för sin avlidna syster som hade gått bort innan missionärerna anlände till England.3 Jag träffade aldrig Mariah, men jag delar hennes syskonkärlek och en insikt om att den kärleken kan fortsätta bortom graven tack vare templets förrättningar. Denna gemensamma kunskap gör också att jag älskar henne.
Det förvånar mig inte att profeten Joseph Smith nästan överväldigades av den vackra och barmhärtiga läran om frälsning för de döda, som han beskrev som ”det härligaste av alla ämnen som hör samman med det eviga evangeliet” (L&F 128:17): ”Låt bergen ropa av glädje och alla ni dalar jubla högt, och alla ni hav och torra land berätta om er evige Konungs under! Och ni floder och bäckar och rännilar, strömma ned med glädje. Låt skogarna och markens alla träd prisa Herren, och ni massiva klippor gråta av glädje! Och låt solen, månen och morgonstjärnorna sjunga tillsammans och låt alla Guds söner ropa av glädje! Och låt de eviga skapelserna förkunna hans namn i evigheters evighet!” [L&F 128:23.]4
Liksom Mariah, som entusiastiskt lät döpa sig för sin syster, visade andra tidiga heliga samma glädje. En av dessa tidiga heliga, Sally Carlisle, skrev: ”Vilken fantastisk lära vi tror på och … nu kan vi låta döpa oss för alla våra döda vänner och frälsa alla tidigare generationer som vi känner till.”5
För alla – och för en
Som dessa reflektioner visar påverkas släktforskningen personliga behov. Vi lär oss inte bara omfattningen utan även djupet av Herrens kärlek, för han bryr sig om individen. Herren, som ser sparvarna som faller till marken och lämnar de nittionio fåren i öknen för att söka efter det som gått vilse (se Matt. 10:29; Luk. 15:4), återlöser oss inte tillsammans, utan en och en, precis som han betjänade folket under sin jordiska verksamhet och precis som han välsignade folket som hade samlats vid templet i landet Ymnighet (se 3 Nephi 17).
Av samma anledning lärde Herren också de tidiga heliga att noggrant föra uppteckningar om det ställföreträdande arbetet som utförs för varje enskild person (se L&F 128:1–5, 24). Det är därför vi noggrant arbetar på att identifiera våra förfäder en efter en och inte bara katalogiserar deras namn. Det här arbetet ger oss en inblick i Guds barmhärtighet, hans medkänsla och den enskilda själens värde.
Dessutom kan våra förfäders historia hjälpa oss att älska dem, trots deras fel och brister. När vi lär oss hur jordelivets skiftande omständigheter färgade våra förfäders val känner vi medkänsla med dem. Den processen bör stärka vår förmåga att utveckla samma slags kärlek till de levande, både vår släkt och alla Guds barn. När vi mer och mer inser att alla människor är barn till himmelska föräldrar, även den majoritet som kom till jorden utan att få möjlighet att ingå förbund och ta emot förrättningar, hjälper det oss förstå att livet prövar tron och modet hos alla som någonsin har levt på jorden, ”i enlighet med hur de använder det ljus som [Gud] ger dem”.6
Släktforskningens förädlande inflytande kan öka vår förmåga att älska. Om vi lär oss att älska personer som är döda sedan länge, vilkas liv skilde sig så mycket från våra, kommer vi inte då att inse hur mycket kärlek och medkänsla Gud visar oss? Och leder inte det till att vi kan älska våra familjer och våra medmänniskor och visa medkänsla när vi ser deras brister?
När andra ser det enda fotografiet jag har på min anmoder Mariah säger de ofta att hon ser så sträng eller otrevlig ut. Jag försvarar henne genast därför att jag känner henne. Jag känner personen som gick längs Severnfloden som ung kvinna och som mor med sina små barn. Jag känner personen som seglade tvärs över ett hav och födde sitt fjärde barn under resans gång. Jag känner personen vars make gick ut i krig och som förlorade ett spädbarn medan han var borta. Jag känner personen som vandrade 160 mil till ett nytt hem i den västra amerikanska öknen. Jag känner personen som arbetade och ingick förbund och älskade. Och tack vare att jag känner henne får jag en försmak av hur mycket våra himmelska föräldrar älskar henne och vart och ett av sina barn.
Släktforskning – dess storslagenhet och barmhärtiga räckvidd
Hjärtat i släktforskningen ligger inte i att man använder en dator, det ligger inte i att man läser gammal handstil eller noga för anteckningar eller källhänvisningar. Det är släktforskningens verktyg eller funktioner, men de är inte dess hjärta och kan inte heller beskriva vikten av varför sista dagars heliga söker efter sina förfäder. Släktforskningens innersta väsen lär oss hur storslagen skapelsen och återlösningen är och påminner oss samtidigt om vilken oerhörd personlig och barmhärtig räckvidd Kristi försoning har.
Vår släktforskning kan göra samma intryck på våra hjärtan och sinnen när vi inser att alla dessa personer, ”otaliga som sanden på havets strand” (Mose 1:28), är barn till himmelska föräldrar som älskar och känner dem. Inte undra på att Joseph beskrev att man går in i det celestiala riket genom en port av ”enastående skönhet” (L&F 137:2), för vad kan vara mer överlägset vackert än att frälsas med dem vi känner och älskar, som, liksom oss, har återlösts av Guds stora och personliga kärlek? Jag ser fram emot att träffa min anmoder Mariah vid den porten.