För missionärer som lider av psykisk ohälsa

En heltidsmission kan vara en underbar källa till välsignelser – både för missionären och för dem han eller hon tjänar. Som äldste Richard G. Scott (1928–2015) i de tolv apostlarnas kvorum sa:

”En mission ger mäktiga välsignelser till dig nu och under hela ditt liv. …

Jag vittnar om att hängivet tjänande som heltidsmissionär är en källa till stor lycka och rika välsignelser” (”Det är dags att gå ut som missionär!” Liahona, maj 2006, s. 90).

Men en mission kan också vara en oväntat svår upplevelse. President Thomas S. Monson (1927–2018) lärde: ”Missionärsarbetet är svårt. Det kräver energi, det anstränger vår förmåga, det kräver vår allra bästa kraftansträngning … Det finns inget arbete som kräver längre arbetstid eller större hängivenhet eller sådan uppoffring och intensiv bön” (se ”På det att alla må höra”, Nordstjärnan, juli 1995, s. 49). Som missionär tillbringar man all tid tillsammans med någon som man kanske eller kanske inte kommer överens med, man möter avslag och motstånd vart man än vänder sig och man har inte längre hemmets bekvämlighet eller stödet från nära och kära i närheten att hämta kraft från. Alla de här sakerna kan tära på ens psykiska och känslomässiga hälsa som heltidsmissionär.

Vi är alla unika så om du har problem, rådgör då med din himmelske Fader, din missionspresident eller din kamrat för att hitta lösningar som fungerar för dig. Här följer upplevelser från två unga vuxna som tog sig igenom sina problem med ångest och depression när de tjänade som heltidsmissionärer.

Innan jag åkte ut som missionär till Pennsylvania i USA började jag uppleva ångest. Mina missionsplaner sköts upp medan jag tog itu med vad jag kände. Min missionspresident ville att jag skulle befinna mig på en bra plats mentalt eftersom en missionstjänst kan trigga mycket stress och ångest.

Jag tog itu med min psykiska hälsa och åkte sedan ut som missionär efter att en kurator gett klartecken.

Allt gick bra tills jag kom till mitt tredje område. Allt från problem med att inte komma överens med min kamrat till att ha svårt att hitta någon att undervisa fick min ångest att snabbt stiga till den punkt där jag knappt kunde komma ur sängen på morgonen. Jag hade stunder då jag kände sådan ångest att jag knappt kunde andas och situationen utlöste en reaktiv depression hos mig. Till slut kontaktade jag min missionspresident som kärleksfullt föreslog att jag skulle tala med missionens kuratorer. Att prata med dem hjälpte, men löste inte problemet helt.

Det som hjälpte in mig på rätt spår igen var de verktyg och metoder jag fått lära mig under rådgivningen. Jag använde dem för att bevara min psykiska hälsa. De tog inte bort ångesten helt och hållet, men de gjorde den tillräckligt hanterbar för att jag skulle kunna fortsätta tjäna som missionär.

Här är mina tips på hur man hanterar ångest som missionär:

Fysiskt:

• Ta hand om dig själv! Att läsa skrifterna och be kan hjälpa din ande att läka, men om du behöver få lite tid för dig själv varje dag till egenvård (kanske under måltiderna eller när du gör dig redo för dagen eller för sängen) måste du prioritera det för att bevara din psykiska hälsa.

• Gör saker som du tycker om när du kan. Du kanske tjänar Herren, men du är fortfarande du! Skriv dagbok, rita, sjung, lyssna på musik, prata med familj och vänner på förberedelsedagen, skriv brev – gör sådant som hjälper dig känna frid.

• Skriv ner fem saker som du är tacksam för varje dag. Den här vanan kan faktiskt förändra din hjärna till det bättre.

• Överväg vid behov att ta medicin ordinerad av läkare.

• Låt din kamrat få veta när du har det jobbigt och hur hon eller han kan hjälpa dig.

• Utöva yoga, meditation eller mindfulness under din motionsstund på morgonen eller under kvällen.

• Prata vid behov med en utbildad kurator inom psykisk hälsa.

Andligt/mentalt:

• Ha en ”fuldagbok” där du skriver av dig alla negativa tankar och känslor och ångest, men älta dem inte. Syftet är att uttrycka de här känslorna och sedan gå vidare. Ibland hjälper det att knyckla ihop eller riva sönder papperet efter att du har skrivit av dig dina känslor; det är lite symboliskt för att släppa taget om de där negativa tankarna och känslorna.

• Be om en prästadömsvälsignelse när du behöver extra styrka.

• Läs din patriarkaliska välsignelse ofta.

• Fokusera på dina styrkor, inte dina svagheter.

• Säg emot de negativa tankarna! Läs ”Adjusting to Missionary Life” för mer hjälp.

• Läs och begrunda generalkonferenstal, särskilt dem som handlar om psykisk hälsa, som till exempel syster Reyna I. Aburtos tal ”I köld, i sol bliv, Herre, hos mig kvar” (Liahona, nov. 2019, s. 57–59) och äldste Jeffrey R. Hollands tal ”Som ett krossat kärl” (Liahona, nov. 2013, s. 40–42).

• Läs skrifterna, begrunda hur profeter och missionärer fann styrka och tro när de ställdes inför motgångar.

De här små och enkla vanorna hade en enorm inverkan på min förmåga att tjäna Herren av allt mitt hjärta, all min förmåga, allt mitt förstånd och all min styrka. Att lida av psykisk ohälsa är inget att skämmas för och det finns alltid hopp att finna genom Jesus Kristus som kan ge styrka, hopp och läkedom. Vår himmelske Fader har gett oss många verktyg till att hålla våra sinnen, kroppar och andar friska. Vi måste bara vara villiga att använda dem.

Faith Ferguson, Idaho, USA

Jag upplevde en depression för första gången i slutet av min mission i Sydafrika. Jag var olycklig utan att kunna sätta tummen på varför. Jag var nedstämd, mitt perspektiv var inte lika positivt och min tro var omskakad. Till råga på allt var min mamma sjuk och min familj hade andra utmaningar. Jag låtsades som att allt var bra, men det var det inte. I ena stunden hade jag hanterat allt slags stress bra, men i nästa nådde jag min bristningsgräns. Mina tankar malde sönder mig och allt verkade gå mig emot.

Jag var helt slutkörd både känslomässigt och psykiskt, så jag bestämde mig för att fasta och be om vägledning. Som en följd därav fick jag tre specifika maningar:

• Den första var att prata med min missionspresident. Att till slut vara öppen om min kamp hjälpte mig må bättre och veta att jag inte var ensam.

• Den andra fick mig att känna att jag skulle få hjälp att ta mig igenom det här om jag lärde mig av Jesus Kristus. När jag studerade om vår himmelske Fader och Frälsaren blev det tydligt för mig att de visste om min smärta och kände min sorg. Jag förlitade mig på dem för att få styrka när jag kände att jag själv inte hade någon.

• Den tredje maningen kom genom ett citat från president Gordon B. Hinckley: ”Tjänande är den bästa medicinen mot självömkan, själviskhet, hopplöshet och ensamhet” (Kyrkans presidenters lärdomar: Gordon B. Hinckley [2016], s. 200). När jag fokuserade utåt och på att tjäna andra blev jag med tiden gladare, fick bättre självförtroende och litade mer på min himmelske Fader.

Jag tog mig igenom min mission, men depressionen drabbade mig igen under mina första månader på universitetet. Jag hade just flyttat från Zambia till Malaysia och var långt hemifrån utan varken släkt eller vänner i närheten. Jag visste inte ens var min gren hade sina möten.

Jag höll fast vid hoppet och kände mig manad att fasta och be om vägledning igen. Därefter vägleddes jag att bli vän med en tjej i min klass som hjälpte mig hitta den närmsta grenen. När jag kom in i kapellet den första söndagen kände jag den Helige Anden lyfta bördan från mina axlar. Jag visste att jag kunde följa samma helande steg som jag tog när jag var missionär. Jag talade igen med mina ledare i kyrkan om att få hjälp, jag studerade Frälsarens liv och lärdomar, och fokuserade sedan på att tjäna andra. Jag hittade människor jag kunde prata med och jag vände mig utåt, hjälpte andra på skolan och accepterade ett ämbete i kyrkan.

Jag har lärt mig så mycket om psykisk hälsa av att uppleva depression. Vi kan bli för upptagna för att se hur läget är med oss själva och dem vi har i vår närhet, men vi behöver vara öppna med andra och berätta om våra problem – för vår egen skull och för deras. Synd, ensamhet, sorg, besvikelse och smärta kan påverka oss alla känslomässigt, psykiskt och andligt. Något av det svåraste med depression är att man känner sig långt ifrån Gud.

Men vi är aldrig ensamma. När vi har det svårt med något kan vi fokusera på att komma till Kristus, för han kan göra det svaga starkt (se Eth. 12:27).

Jag vet att Gud älskar oss och att vi är hans barn. Om vi förlitar oss på Jesus Kristus och håller hans bud blir vi välsignade och stärkta. Tack vare honom får jag styrka genom hans försoning och fortsätter att åtnjuta välsignelserna av frid och glädje.

Akasiwa Wamunyima, Malaysia