Hur jag stöttade mamma på hennes väg mot nykterhet

Onnastasia Cole

Det är inte lätt, men att vandra på vägen till återhämtning tillsammans med den som kämpar med ett beroende är värt det.

När jag var gammal nog för att förstå vad alkohol var visste jag att min mamma hade problem med det. Familjemedlemmar försökte dölja hennes problem för min syster och mig, men de kunde bara dölja drickandet tidigt på morgonen och baksmällor under en kort tid.

Vår mamma var alkoholist, och ingen ursäkt eller bortförklaring kunde ändra på det.

När jag var ung trodde jag att beroende var ett val. Jag kände mig sedan lurad varje gång min mamma kom hem och luktade alkohol efter att ha lovat att hon inte skulle dricka mer. Det var som om hon inte ville förändras. Men år av smärtsamma tårar, misslyckade försök och hemska abstinenser gav andra signaler.

När jag gick på högstadiet började jag inse att min mammas beroende inte skulle ”gå … lugnt långt in i nattens värld”, som poeten Dylan Thomas en gång skrev¹– men inte för att hon inte ville ändra sig. Det handlade inte om brist på viljestyrka från hennes sida eller att hon valde alkohol framför sin familj. Hon var fast i sitt beroende.

Som president Russell M. Nelson förklarade: ”Begären slår efter ett tag ut handlingsfriheten. Genom kemiska medel kan man bokstavligen fjärmas från sin egen vilja!”² Nykterhet skulle komma att vara en kamp mellan hennes kropp och ande under många år framöver.

Att uthärda cykeln av återfall

Efter sex månader av nykterhet började jag känna igen min mamma igen – som den som brukade dansa i bilen, skriva vacker poesi och berätta pinsamma skämt för alla mina vänner. Det var som om någon bakom kulisserna plötsligt slog på ljuset i hennes ögon och arbetade övertid för att hålla igång det. Hon hade inte varit nykter så länge på flera år, och det kändes bra att hon var sig själv.

Men det varade inte länge. En natt, innan hon hade tillfälle att berätta, visste min syster och jag. Hennes glansiga ögon och rodnade kinder sa allt: efter sex månader och fyra dagar hade hon återfallit. För ett ögonblick övervägde vi att lämna hemmet, ta oss bort från oro och rädsla, men vi visste att hon ville förändras. Vi kunde inte göra det åt henne, men vi kunde stötta henne under hennes väg mot återhämtning.

Bryta beroendets tabu

Under de kommande månaderna letade min syster och jag efter sätt att hjälpa vår mamma att förbli nykter. Det var inte lätt, men hon hade gjort det en gång, och vi visste att hon kunde göra det igen.

Efter att ha sett hur mamma hade genomlidit abstinensbesvär tidigare visste vi vad vi kunde förvänta oss, så vi tog alla sprit- och vinflaskor vi hittade och hällde ut dem i avloppet. Sedan köpte vi massor av Gatorade i livsmedelsbutiken och storstädade huset. Det var vårt bästa försök att ta bort mamma från den miljö hon var i när hon fick sitt återfall.

Efter några dagar mådde mamma bra nog att gå tillbaka till jobbet, men vi visste att kampen inte var över. Tills dess var omfattningen av hennes beroende okänd för de flesta i vår familj och bland hennes vänner. Under åren hade det blivit något av en hemlighet – en källa till skam, något som den samhällsvetenskapliga forskaren Brené Brown förklarar ”får sin kraft från att vara något man inte pratar om”.³ Om vi ville att hon skulle förbli nykter skulle vi vara tvungna att bryta tystnaden.

Det var ett svårt beslut att öppna upp oss för vår familj och några vänner vi hade förtroende för, men det var också befriande. Skam ”fräter bort den del av oss som tror att vi kan förändras och göra bättre val”,⁴ så själva handlingen att prata om sitt beroende gav min mamma (och mig!) hopp igen. Vi var inte ensamma, och för första gången på åratal började vi föreställa oss ett liv som inte styrdes av hennes beroende.

Hålla fast vid hoppet

Jag tänker inte försöka släta över det: att behålla hoppet är inte alltid lätt. I flera år stöttade jag min mamma när hon försökte bli nykter, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte upplevde sorg, besvikelse och frustration under tiden. På tal om den svåra resa man står inför för att övervinna ett beroende sa president Nelson: ”Var och en som bestämmer sig för att gå den branta vägen mot ett tillfrisknande måste rusta sig för en livslång kamp. En livstid är emellertid ett pris som är väl värt att betala”.⁵

Om du någonsin har älskat en person som kämpar med beroende vet du hur svårt det är att se dem förstöra sig själva. Men trots ett återfall försvinner aldrig hoppet. Tack vare sitt försoningsoffer kan Frälsaren ”bistå [oss] i enlighet med [våra] skröpligheter” ( Alma 7:12). ”Med läkedom i sina vingar” (3 Nephi 25:2), tar han hand om oss när vi känner oss för trötta för att fortsätta och ”håller fast vid oss och uppmuntrar oss tills vi är tryggt hemma.”⁶

Så oavsett om du just har tagit ditt första steg eller har gått igenom allt med någon på deras resa mot nykterhet ska du veta några saker som jag har lärt mig genom åren:

Hjälp dem att undvika utlösande situationer.

Oavsett om personen du stöder är en vän, make, familjemedlem eller kamrat är det oerhört viktigt att hjälpa dem att undvika situationer som utlöser missbruket! När vi som familj går ut och äter med min mamma, till exempel, ber vi att få sitta vid ett bord långt från baren. Om det inte finns ett bord av det slaget står vi och pratar vi tills ett sådant bord blir ledigt.
Tala för dem i sociala situationer.

Bara för att den person du stöttar öppnade upp sig för dig om sitt beroende betyder inte det att den personen är redo att berätta för alla andra. Under de tidiga stadierna av återhämtning kan det vara extremt svårt för den beroende att förklara varför denne undviker vissa situationer eller fattar vissa beslut. Särskilt för främlingar. I dessa situationer bör du göra livet lättare för den beroende genom att hjälpa denne att förklara om saker blir besvärliga.
Hjälp personen att hitta fler som kan stötta.

Oavsett hur involverad du är i återhämtningsprocessen kan du inte finnas där i alla lägen. Ibland behöver min mamma bara prata med någon som har varit i samma situation, någon som förstår, och det är okej! Professionella resurser och stödgrupper (som kyrkans återhämtningsprogram från beroende, återhämtningsgrupper, beroende- och beteendespecialister) förändrar bokstavligen liv, så tveka inte att uppmuntra den person du stöder att använda dessa verktyg.
Om de återfaller, hjälp dem att komma tillbaka igen.

I en perfekt värld skulle återfall inte existera, men det här är jordelivet. Om personen du stöder får ett återfall, påminn denne om hur långt denne har kommit. Uppmuntra dem till att ”aldrig [ge] upp efter återkommande misslyckanden och se på er själva som oförmögna att överge synder och övervinna beroende”.⁷ Som äldste Ulisses Soares i de tolv apostlarnas kvorum förklarade: ”[De] har inte råd att sluta försöka”⁸ (och det har inte du heller). Återfall tar inte tillbaka dem till början. Det raderar inte allt arbete och det de har uppnått. De har alltid en ny chans att komma tillbaka på rätt spår, sträcka ut en hand mot Frälsaren och fortsätta.
Låt inte hoppet överge dig.

Att se någon du älskar kämpa för att övervinna ett beroende kan ibland få dig att undra om denne någonsin kan upphöra med sitt missbruk. (Tro mig, jag vet! Jag har varit där oftare än jag vill medge.) ”Och vad är det ni skall hoppas på?” frågade Mormon. Men oavsett hur svårt det är finns det alltid ”hopp genom Kristi försoning” (Moroni 7:41).

Under mitt liv har mamma återfallit fler gånger än jag kan räkna, men jag är stolt över att säga att det är sex år sedan hon tog en drink. Även om det har tagit mig åratal att lära mig och lära mig igen hur jag bäst kan stödja henne har jag sett att det alltid finns hopp. Oavsett hur många gånger en person du älskar återfaller ska du fortsätta och försöka stötta dem på alla sätt du kan. Återhämtning är ett livslångt åtagande – en resa fylld av tårar, segrar, misslyckanden och triumfer – och det är värt att kämpa för.