Vi är bättre tillsammans

Det borde vara så att kyrkan kan vara en tillflyktsort för oss när vi har det svårt och behöver stöd och gemenskap med människor som delar våra värderingar. Men man kan bli berövad på denna känsla av trygghet och stöd om man känner sig utestängd på grund av att man inte är som de flesta andra. Att vara annorlunda kan vara svårt, och det är svårt att beskriva hur det känns för någon som inte har upplevt det.

Även om kyrkans ledare har uppmanat ”alla att överge fördomsfulla attityder och handlingar gentemot någon grupp eller person”¹ finns det de som fortfarande inte har lärt sig hur man gör det. Jag såg det som ung ensamstående vuxen när jag lämnades att undra om det var därför som inga killar var intresserade av att dejta mig och om jag någonsin skulle få möjlighet att gifta mig i templet på grund av det. Jag ser det nu när någon i kyrkan fäller en olämplig kommentar om raser som får mig att känna mig utpekad, som om min värdighet utvärderas inför alla. Och om ingen säger ifrån för att rätta till den falska läran, får jag göra det ensam.

Det är obehagligt när folk stirrar, när de vidrör mitt hår utan tillåtelse eller när jag ignoreras. Och när jag försöker prata om dessa saker gör det djupt ont när människor som jag älskar och litar på säger till mig att jag bara hittar på saker och ting, är för känslig eller tar på mig en offerroll.

Varför delar jag och andra med sig av dessa smärtsamma erfarenheter? Därför att jag vill vara en del av min församlingsfamilj. Därför att jag ser hur mycket jag skulle kunna bidra med om jag bara fick den chansen. Men det känns som om jag befinner mig i kyrklivets periferi – inte helt skyddad i den tillflykt som vi alla behöver. Det beror på att vi med ömsesidig förståelse kan bli så mycket bättre tillsammans.

”Gud gör inte skillnad på människor” (se Apg. 10:34). Han älskar alla sina barn (se Joh. 3:16) och vill dra oss alla till sig (se 2 Ne. 26:24).

President Russell M. Nelson har påmint oss om att ”Gud älskar inte en ras mer än en annan”.²

Våra olikheter är inte något som vi helt enkelt ska bortse från. De är en viktig del av Guds plan. Paulus lärde:

”Men nu har Gud satt samman delarna i kroppen, var och en av dem som han ville. …

”Ögat kan inte säga till handen: ’Jag behöver dig inte’” (se 1 Kor. 12:17–21).

Var och en av oss är resultatet av otaliga val och erfarenheter som har format vår speciella världsbild, och det finns skönhet och styrka som vi fått genom våra olikheter.

Vår mångfald gör oss bättre, inte bara för att vi alla har olika styrkor, utan för att vi måste arbeta tillsammans i enighet för att bli välsignade genom dessa styrkor. Faktum är att våra olikheter hjälper oss att lära och växa medan vi går framåt tillsammans och förbereder oss för Kristi återkomst.

Det kommer inte alltid att vara lätt när vi arbetar tillsammans för att få större enighet. Det kräver att vi är ödmjuka nog att erkänna olika perspektiv, lära oss av dem som inte är som vi och ändra oss om vi upptäcker att vi har haft fel.

Det kan vi göra genom att utvidga vår vänskapskrets och genom att söka ytterligare perspektiv genom pålitliga resurser. Vi behöver lyssna på dem som vi tycker är annorlunda och erkänna att deras erfarenheter är giltiga. För att förstå varandra måste vi lyssna på varandra. I en uppsats för kyrkan sa Darius Gray: ”Om vi ärligt fokuserade på att låta dem berätta om sina liv, sin bakgrund, sina familjer, sina förhoppningar och sin smärta skulle vi inte bara få en större förståelse, utan genom att göra så skulle vi också bidra till att läka rasismens sår.”³

Jag vill ge människor en möjlighet att lära känna mig, så jag försöker vara öppen, ärlig och vänlig mot alla jag möter. Jag försöker ta första steget mot vänskap genom att bjuda folk på lunch och inleda konversationer. Jag försöker skapa trygga utrymmen för ärlighet, sårbarhet och kärlek, och tar mig tid för andra människor på samma sätt som jag hoppas att de ska ta sig tid för mig. Jag försöker vara den vän jag själv vill ha – vilket innebär att jag försöker förstå andras upplevelser som jag själv inte upplevt.

Jag har känt mig sedd och inkluderad genom enkla, vänliga handlingar och omtanke. Jag känner mig inkluderad när människor anstränger sig för att ha en riktig konversation med mig, tar sig tid för mig eller ber mig umgås med dem. Det känns så bra när människor visar att de vill umgås med mig.

Äldste Quentin L. Cook i de tolv apostlarnas kvorum har sagt: ”Enighet och mångfald är inte motsatser. Vi kan uppnå större enighet när vi främjar en inkluderande atmosfär och respekt för mångfald.”⁴

När vi väljer att ta oss tid till att förstå varandras livserfarenheter – även när det inte är lätt för oss att göra det – och väljer att arbeta tillsammans för att använda det vi har fått för att tjäna Herren och varandra, är vi så mycket mer än summan av våra delar.