På onsdagar kallas han Oscar

”Vi ser sopbilen åka förbi”, säger grannen Laura Willes, ”och det första vi ser därefter är Ken som kommer gående på trottoaren med sin vita käpp och drar in soptunnorna från hus till hus.”

”Det gör att vårt kvarter ser fint ut”, säger Kens fru De Ann. ”Men det håller också vägarna rena. Jag vet inte om en brandbil skulle ta sig nerför gatan utan att välta alla soptunnor.”

Laura säger att Kens soptunnepatrullering också ger trygghet åt dem som måste vara borta från sitt hem, ”så att det inte är uppenbart att ingen är hemma”.

Så hur lyckas Ken flytta runt soptunnorna medan han går med käpp? ”Käppen är mer till för stabilitet än något annat”, säger han, ”och när jag lutar mig mot soptunnan ger det också stabilitet.” Med hjälp av en speciell kontaktlins kan han se tillräckligt bra ur ett öga för att kunna ta sig runt. När det är snö på marken går han inte där han kan halka och falla.

”Om han inte kan dra in soptunnorna en dag”, säger De Ann, ”så underrättar jag grannarna.”

Bild

man och hustru

Ett växande roll

Ken började inte med att dra in alla soptunnor på gatan. Det är en roll han växte in i. ”När sopbilen hade åkt förbi gick han ut till husen precis runt omkring oss och drog tillbaka soptunnorna från gatan”, förklarar De Ann. ”Det utvecklades långsamt. Han tog ett hus till och sedan ett till, tills han har nått dit där han är i dag.”

Och smeknamnet Oscar? ”Det kom från vår dotter Collette”, säger De Ann. ”Och det fastnade.”

Ken har blivit vän med invånare som bott här sedan länge och nyinflyttade, med far- och morföräldrar, barn och barnbarn. ”Det är lustigt hur många som känner honom som Oscar”, säger Laura.

Varför utför Ken den här lilla tjänandehandlingen hela tiden? Hans svar är djupt. ”Vi behöver följa Frälsarens exempel och göra gott mot andra. Det är det jag försöker göra. Det låter dem veta att de också har möjlighet att göra gott mot andra.”

Ken har faktiskt tillbringat ett helt liv med att hjälpa andra. Som konsult inom bilbranschen arbetade han med bilhandlare för att förbättra deras verksamhet. Som medlem i kyrkan har han tackat ja till ämbeten och spridit evangeliet, ”inte genom att predika för mina grannar utan genom att visa dem den glädje som kommer av att följa Frälsaren”.

De Ann minns: ”När Ken genomgick cellgiftsbehandling sa sjuksköterskorna och en av läkarna till mig att han hjälpte många andra patienter att ta sig igenom sin behandling, mest på grund av hans personlighet. Han visste inte ens att han gjorde något speciellt. Han var bara Ken.”

Ken har fortfarande fyra typer av cancer, men han slutade få cellgifter för fyra år sedan. ”Onkologen säger att Ken är ett vandrande underverk”, säger De Ann.

Varje onsdag ser man honom i sin Oscarmundering, i väntan på att sopbilen ska passera så att han kan hjälpa sina grannar. ”Det var inte så att jag bara bestämde mig för att gå och dra in soptunnorna”, säger Ken. ”Jag insåg att det var en av de få saker jag fortfarande kunde göra. Och så länge jag kan tjäna mina grannar så fortsätter jag att tjäna.”