Templet stängdes – då grät himlen

Lördagen den 25 mars var en ovanligt dyster dag i Västerhaninge. Det regnade strida droppar och hela dagen var det väldigt grått och mörkt. Men det var inte bara himlen som grät, många tempelbesökare grät denna dag. Och dessa var många; förmodligen har det aldrig varit fler sessioner en lördag – alla sessionsrummen var fulla. Orsaken till tårarna var att denna dag var den sista dagen på en lång, obestämd tid då templet här hade öppet. Det stängdes därefter för att byggas om till ett nästan dubbelt så stort och dubbelt så stadigt tempel.

Många var ledsna för att de kommer att behöva åka långt för att komma till ett tempel. De närmaste ligger i Helsingfors och Köpenhamn. Medlemmarna grät för att de inte kommer att ha råd att åka dit så ofta och de äldre var ledsna för att de saknar ork att företa resor utomlands. Det kanske sorgligaste var att förmodligen aldrig mer få se kära vänner som man träffat i templet genom alla år. Och de norska medlemmarna tänkte: Om vi åtminstone haft ett färdigt tempel i Oslo.

Men nu får vi som är äldre erinra oss de långa tempelresorna som vi gjorde till Schweiz, för att inte tala om alla medlemmar som lämnade anhöriga och vänner i Sverige mellan 1850 och 1955 för att komma till templet i USA och aldrig mer komma tillbaka. Våra uppoffringar är ett intet mot vad de tidiga heliga fick göra. Och kanske gör vi nu en resa till Rom, Paris eller London eller något vackert tempel ännu längre bort.

Och naturligtvis väntar vi med iver på att det ska byggas upp igen.