Stödverksamheten med stärkta kvorum inom melkisedekska prästadömet och hjälpföreningar

I en församling förenas nu medlemmarna i äldstekvorum och högprästgrupper till ett enda kvorum med ett presidentskap. Detta kvorum, utökat i antal och enighet, ska kallas ”äldstekvorumet”, och högprästernas grupp upphör.

Äldstekvorumet omfattar alla äldster och blivande äldster i församlingen och alla högpräster som för närvarande inte verkar i biskopsrådet, i stavspresidentskapet, i högrådet eller som aktiv patriark.

Stavspresidenten, med hjälp av sina rådgivare, avlöser befintliga gruppledarskap för högprästerna och presidentskap för äldstekvorumen. Sedan kallar stavspresidenten en ny president för äldstekvorumet i varje församling och stavspresidenten, en därtill utsedd rådgivare i stavspresidentskapet eller en därtill utsedd högrådsmedlem kallar rådgivarna som rekommenderats att tjäna i äldstekvorumets presidentskap. Det nya presidentskapet för äldstekvorumet kan bestå av äldster och högpräster, med varierande ålder och erfarenhet, som tjänar tillsammans i ett kvorumpresidentskap. En äldste eller en högpräst kan tjäna som kvorumpresident eller som rådgivare.²

Äldstekvorumets president är direkt ansvarig inför stavspresidenten, som ger utbildning och ledning med hjälp av stavspresidentskapet och högrådet. Biskopen, som församlingens presiderande högpräst, träffar också regelbundet äldstekvorumets president. Biskopen rådgör med honom och ger honom lämplig vägledning om hur han på bästa sätt kan tjäna och välsigna församlingens medlemmar, i harmoni med alla församlingens organisationer. (Se Handbok 2, 7.3.1.)

Nej. Äldster förblir äldster och högpräster förblir högpräster i fråga om deras prästadömsämbete. Och äldster fortsätter att ordineras till högpräster när de kallas till ett stavspresidentskap, högråd eller biskopsråd – eller vid andra tillfällen på stavspresidentens begäran efter begrundan under bön och inspiration.

Ja. I enlighet med Läran och förbunden 107:89: När en församling har ovanligt många aktiva melkisedekska prästadömsbärare kan ledarna organisera mer än ett äldstekvorum. I sådana fall bör varje kvorum ha ungefär samma balans i fråga om ålder, erfarenhet och prästadömsämbete och styrka.

De här bröderna är medlemmar i sina församlingars äldstekvorum.

Stavspresidentskapet fortsätter att tjäna som presidentskap för högprästernas kvorum i staven. Medlemmarna i det kvorumet består endast av de högpräster som för närvarande verkar i stavspresidentskapet, i biskopsråden, i högrådet eller som aktiva patriarker. Församlings- och stavskamrerer och verkställande sekreterare tillhör inte högprästernas kvorum.

Medlemmarna i högprästernas kvorum i staven går i allmänhet till äldstekvorumet om de inte fått i uppdrag att vara någon annanstans.

Stavspresidentskapet presiderar över och träffar vid behov med medlemmarna i högprästernas kvorum i staven för att tillhandahålla utbildning och bistå kvorummedlemmarna i deras ämbeten. Befintliga stavsmöten som beskrivs i Handbok 2, del 18.3 kvarstår med följande justeringar:

• Möten för prästadömets verkställande kommitté i staven kallas för ”högrådets möten”.

• Det årliga mötet med alla ordinerade högpräster i staven hålls inte längre. Men stavspresidentskapet håller ett årligt möte med högprästernas kvorum i staven.

Med ett kvorum för melkisedekska prästadömet i församlingen förenas prästadömsbärarna så att de kan utföra alla delar av frälsningsarbetet, däribland tempeltjänst och släktforskning som tidigare samordnades av högprästernas gruppledare. Det ger kvorummedlemmar möjlighet att oavsett ålder och bakgrund få utbyte av de perspektiv och erfarenheter som de som är i en annan fas i livet har. Det ger också ytterligare möjligheter för erfarna prästadömsbärare att vara mentorer för andra, däribland blivande äldster, nya medlemmar, unga vuxna och de som återvänder till kyrkan.

Dessa justeringar hjälper äldstekvorum och hjälpföreningar att samordna sitt arbete. De förenklar också kvorumets samordning med biskopsrådet och församlingsrådet. Och de gör det möjligt för biskopen att delegera fler ansvar till äldstekvorumets och Hjälpföreningens presidenter så att han och hans rådgivare kan fokusera på sina primära ansvar – särskilt på att presidera över aronska prästadömet och Unga kvinnor.

Nej. Högpräster som tjänar i grenspresidentskap i en stav är inte medlemmar i högprästernas kvorum. Medlemmar i högprästernas kvorum är endast de bröder vars ämbete i stavspresidentskapet, biskopsrådet, högrådet och som verksam patriark kräver att de är högpräster.

Nej. Äldster i ett biskopsråd är inte medlemmar i högprästernas kvorum.

Under ledning av biskopen blir den presiderande högprästen, medlemmarna i högprästernas kvorum och deras familjer tilldelade stödbröder och stödsystrar av sitt äldstekvorum och sin Hjälpförening.

Eftersom stavspresidentskap och biskopsråd är ansvariga för alla medlemmar i staven eller församlingen brukar dessa bröder inte få stöduppdrag för specifika personer eller familjer. Högpräster och verksamma patriarker kan få stöduppdrag, beroende på lokala behov, efter beslut av stavspresidenten. Om de ska bli stödbröder får de uppdraget av sin äldstekvorumspresident, under ledning av församlingens biskop.

Utöver sina andra viktiga ansvar som presiderande högpräst och allmän domare i Israel, har biskoparna ett specifikt ansvar, tillsammans med sina rådgivare, att ta hand om ungdomarna. I Läran och förbunden 107:15 står det: ”Biskopsrådet utgör presidentskapet för detta [aronska] prästadöme och innehar nycklarna till eller myndigheten över detsamma.” I Handbok 1, 2.2 står det: ”Medlemmarna av biskopsrådet vakar över och vårdar sig om unga män och unga kvinnor i församlingen.”

På liknande sätt är stavspresidenten, som presiderande högpräst i staven, ”den främste andlige ledaren i staven” (Handbok 1, 1.1.1) och ”presiderar över frälsningsverket” (Handbok 1, 1.1.2).

Frälsaren visade genom sitt exempel vad det innebär att stödja när han tjänade av kärlek till sin Fader och till varje person (se Joh. 15:9–10). Han älskade, undervisade, bad för, tröstade och välsignade dem han mötte, och bjöd alla att följa honom (se Mark. 8:34). När kyrkans medlemmar stödjer varandra försöker de med bönens vägledning att tjäna som han skulle ha gjort – genom att ”trösta dem som står i behov av tröst”, ”alltid vaka över kyrkan och … vara med och styrka dem”, ”besöka varje medlems hem” och hjälpa varandra bli Jesu Kristi sanna lärjungar (Mosiah 18:9; L&F 20:51, 53; se även Joh. 13:35).

När medlemmar stödjer varandra bestämmer de genom kommunikation och inspiration hur ofta och på vilka sätt de bör kontakta dem som de tar hand om. De rådgör med och lämnar en redogörelse till sina ledare minst en gång i kvartalet om sitt tjänande och behoven och styrkor hos dem som de ombetts ta hand om. Ledare rapporterar dessa stödverksamhetsintervjuer varje kvartal, de rapporterar inte längre antalet besök eller kontakter som enskilda eller familjer får. Förutom detta skapar stödbröder och stödsystrar, genom en prästadömslänk till varje medlem, ett kommunikationsnätverk som ledare kan använda sig av vid fara eller i nödsituationer.

Prästadömsbärare kallas för ”stödbröder” och Hjälpföreningens systrar kallas för ”stödsystrar”. I allmänhet kallas de vid namn, som ”broder Johansson” eller ”syster Karlsson”.

Stödverksamheten liknar hem- och besöksundervisningen i det att varje hushåll får prästadömsbröder – stödbröder – som stöder och tar hand om familjen eller personerna som bor där (se L&F 20:47, 59). Varje vuxen kvinna får medlemmar i Hjälpföreningen – stödsystrar – som stöder och tar hand om henne, vilket ytterligare stärker betoningen på tjänande som Hjälpföreningens presidentskap gav i sitt budskap i början av januari 2018 (se ”Håll kontakt med henne när som helst, var som helst, hur som helst”, Liahona, jan. 2018, s. 7).

Utöver detta har några av kraven på hem- och besöksundervisningen justerats för att hjälpa medlemmar ge stöd med större fokus på att möta behov. Kontakter måste inte längre bestå av formella besök. De kan ske i hemmet, i kyrkan eller på annan plats som är säker, praktisk och lättillgänglig. Som äldste Jeffrey R. Holland har sagt: ”[Det] som betyder mest är hur ni har välsignat och tagit hand om dem ni har ansvar för, vilket har så gott som inget att göra med en viss kalenderdag eller en viss plats. Det som betyder något är att ni älskar människorna och uppfyller budet ’att alltid vaka över kyrkan’.”³

Kort sagt leds stödverksamheten av Anden, den är flexibel och den anpassas utifrån varje medlems behov.

När medlemmar stödjer andra söker de inspiration för att veta hur de på bästa sätt kan nå ut till dem och möta deras behov. Skulle ett inplanerat besök hos och regelbundna telefonsamtal till en äldre syster som bor ensam möta hennes kontaktbehov? Skulle en inbjudan till en mindre aktiv ung vuxen att delta i ett samhällsprojekt vara det bästa sättet att kontakta honom eller henne? Skulle en personlig hejaklack under en ung kvinnas fotbollsmatch hjälpa både ungdomen och hennes föräldrar? Skulle ett sms med ett hoppingivande skriftställe till en person bidra till att lyfta hans bördor? Skulle ett kort eller ett mejl visa att någon bryr sig? Vad skulle Frälsaren vilja att hans tjänare gjorde? Att finna inspirerade svar på sådana frågor och att använda alla tillgängliga metoder för att få kontakt med dem man ansvarar för är själva kärnan i inspirerad stödverksamhet. För att stödbröder och stödsystrar ska kunna tjäna på Kristus sätt kan de inte låsa sig fast vid rutinmässiga besök eller förutbestämda budskap. De söker inspiration och rådgör med familjemedlemmar om hur de på bästa sätt kan ta hand om de som de ansvarar för – med den tid och de resurser de har.

Stödbröder och stödsystrar kan göra det som fungerar bäst. De som de ombes ta hand om kanske inte behöver lika mycket uppmärksamhet. Under samarbete med biskopsrådet och församlingsrådet förmedlar äldstekvorumets och Hjälpföreningens presidentskap vad stödbroder och stödsystrar behöver prioritera så att de får en känsla av vem eller vilka som behöver dem mest. Högsta prioritet ges ofta åt nya medlemmar, mindre aktiva medlemmar som kanske är mottagliga och andra som ensamstående föräldrar, änkor och änklingar. Ledare kan ge en ungdomsledare i uppdrag att besöka en familj där det finns en ung man eller kvinna som har det svårt, och de ger omedelbart nya medlemmar stödbrödrar och stödsystrar. De kan ge vilka som helst i äldstekvorumet – högpräster som äldster – i uppdrag att vara detta stöd.

När så lämpar sig kan ett gift par få i uppdrag att stödja en familj eller en person. Dessutom kan laurel- och mia-flickor bidra på betydelsefulla sätt genom att tjäna som kamrater till systrar i Hjälpföreningen, liksom präster och lärare tjänar med bärare av melkisedekska prästadömet (se fråga 22 nedan).

Stödbröder och stödsystrar strävar efter att göra det som bäst möter individuella behov. Varje form av kommunikation kan användas för att följa Andens maningar och möta behoven hos dem man tjänar. För att möta dessa behov börjar man genom att med bönens hjälp överväga situationen och genom informativa samtal med de familjer och personer man ansvarar för. Under det samtalet och kommande kontakter lyssnar man på dem man stödjer för att förstå hur man på bästa sätt kan tjäna, hur ofta de vill kontaktas och vilken slags kontakt de önskar, och behovet av och innehållet i budskapen man ger. De som stöder ser till att all kommunikation med varje familjemedlem är lämplig.

Stödbröder och stödsystrar strävar efter att hjälpa enskilda och familjer förbereda sig för sin nästa förrättning, hålla de förbund de ingått och bli oberoende. Denna hjälp kan bestå av att dela andliga budskap som skräddarsytts för en person eller familj, även om stödverksamheten inte i huvudsak består av att man lämnar ett budskap. Liahona kommer inte längre att innehålla specifika budskap som ska användas under stödverksamhetens kontakter.

En ökad förmåga att stödja varandra är en av de avsedda och naturliga följderna av de stärkta kvorumen inom melkisedekska prästadömet och det påföljande samspelet med Hjälpföreningen. Stödverksamheten blir ett samordnat initiativ för att uppfylla prästadömsansvaret att ”besöka varje medlems hem” och ”alltid vaka över kyrkan och … vara med och styrka dem” och Hjälpföreningens syfte att ”öka tron på vår himmelske Fader och Jesus Kristus och hans försoning; stärka enskilda, familjen och hemmet genom förrättningar och förbund och att arbeta i enighet för att hjälpa behövande” (L&F 20:47, 53; se Handbok 2, 9.1.1).

I sitt samarbete under biskopens ledning får äldstekvorumets och Hjälpföreningens presidentskap möjlighet att få inspiration, organisera sig och samordna arbetet att vaka över och ta hand om varje enskild och familj. Samordningen sker genom att de bland annat samarbetar på följande sätt:

• Äldstekvorumets presidentskap rekommenderar stöduppdrag för församlingens enskilda och familjer. Hjälpföreningens presidentskap rekommenderar stöduppdrag för Hjälpföreningens systrar. När särskilda behov finns kan äldstekvorumets och Hjälpföreningens presidentskap samtala om specifika uppdrag innan de ges.

• Äldstekvorumets och Hjälpföreningens presidentskap rekommenderar stöduppdrag till biskopen för hans godkännande.

• Vid behov kan stödbröder och stödsystrar samtala om enskildas särskilda omständigheter och om så behövs kontakta sina ledare i kvorumet och Hjälpföreningen för ytterligare hjälp och resurser.

• Äldstekvorumets och Hjälpföreningens presidentskap träffas varje kvartal för att samtala om behoven hos enskilda och familjer som kommit fram under stödverksamhetsintervjuerna.

• Efter det mötet träffas äldstekvorumets och Hjälpföreningens presidenter varje kvartal med biskopen för att ta upp enskildas och familjers behov.

• Vid behov rådgör äldstekvorumets och Hjälpföreningens ledare med församlingsrådet om styrkor och behov som kommit fram under stödverksamhetsintervjuerna och planerar och genomför det som behövs för att tjäna och välsigna församlingens medlemmar.

För att underlätta samordningen fokuserar församlingar på församlingsrådets möten och håller inte längre möten för prästadömets verkställande kommitté. Ämnen som tidigare togs upp under möten för prästadömets verkställande kommitté tas efter behov upp under utvidgade biskopsrådsmöten, i församlingsrådet eller under kvartalsmötena med biskopen, äldstekvorumets president och Hjälpföreningens president.

Ledare pratar med stödbröder och stödsystrar – helst tillsammans – för att meddela dem om deras uppdrag och rådgöra om styrkor, behov och utmaningar som finns hos dem de ska stödja. Det här samtalet kan ske under en stödverksamhetsintervju (se fråga 24) eller närhelst det behövs.

Med tanke på antal, avstånd, säkerhetsfrågor och andra överväganden kanske ett hembesök varje månad inte är möjligt eller praktiskt, men kan man är det betydelsefullt med personliga besök. För att tjäna som Frälsaren skulle ha gjort överväger stödbröder och stödsystrar varje möjlighet att ta hand om och kontakta dem som de fått ansvar över.

Nej. När stödbröder och stödsystrar lär känna dem som de ansvarar över lär de känna deras behov och den Helige Anden kan vägleda dem till att undervisa om en princip i evangeliet. En förälder kan också be att ett visst ämne tas upp i deras familj. Men det bästa ”budskapet” är omsorg och medkänsla.

Ledare samlar inte längre in rapporter om vilka familjer och enskilda som fick besök under månaden. I stället får stödbröder och stödsystrar möjlighet att rådgöra med sina ledare i äldstekvorumet eller Hjälpföreningen om omständigheterna hos dem de betjänar och om deras fortgående stödarbete. Dessa rådslag sker minst en gång i kvartalet under stödverksamhetsintervjuer och utöver detta när kommunikation är nödvändig.

En stödverksamhetsintervju hålls 1) för att rådgöra om styrkor, behov och utmaningar som finns hos de familjer och enskilda man ansvarar för, 2) för att avgöra vilka behov kvorumet, Hjälpföreningen eller församlingsrådet kan hjälpa till med och 3) för att ledare ska kunna ge undervisning och uppmuntran.

Minst en gång i kvartalet samtalar stödbröder och stödsystrar med en ledare i äldstekvorumet eller Hjälpföreningen under en stödverksamhetsintervju, helst ansikte mot ansikte och med stödkamraten. Ett gift par som är stödpersoner tillsammans träffar antingen äldstekvorumets eller Hjälpföreningens ledare eller både och. Mellan intervjuerna förmedlar stödbröder och stödsystrar annan information vid behov – ansikte mot ansikte eller via telefon, sms, mejl eller på annat sätt. De delar endast konfidentiell information med äldstekvorumets eller Hjälpföreningens president – eller direkt med biskopen.

Äldstekvorumets och Hjälpföreningens presidentskap för en uppteckning över intervjuerna de håller med stödbröder och stödsystrar. Ledare antecknar vilken månad intervjuer hålls och vilka som deltar. De rapporterar att ett stödpar har intervjuats om de intervjuat minst en av personerna i stödparet under kvartalet.

Från och med den 1 augusti 2018 kommer uppdateringar av appen SDH Verktyg och Resurser för ledare och kamrerer på LDS.org att möjliggöra denna rapportering. Kvartalsrapporten ska också ha ändrats till sommaren 2018. Mer detaljinformation för ledare och kamrerer ges i kommande meddelanden från kyrkans huvudkontor.

Ledare kan välja att ge laurel- och mia-flickor i uppdrag att vara kamrater till hjälpföreningssystrar, liksom präster och lärare redan är kamrater till bärare av melkisedekska prästadömet. Ungdomar delar sina unika gåvor och växer andligen när de tjänar tillsammans med vuxna i frälsningsarbetet och när de rådgör om detta tjänande under stödverksamhetsintervjuer. Genom att ge ungdomarna stöduppdrag ökar dessutom möjligheten att ta hand om andra eftersom det ökar antalet medlemmar som deltar. Det kan också förenkla och förbättra detta arbete inom familjen när mödrar och döttrar – och fäder och söner – tjänar tillsammans.

Nej. Unga män och unga kvinnor stöds av dem som stödjer deras familjer och tas även om hand av sina ledare i aronska prästadömet och Unga kvinnor.

Ja. Riktlinjerna i det senaste dokumentet ”Preventing and Responding to Abuse” [”Hur man förhindrar och agerar vid övergrepp”] hindrar inte att ungdomar blir kamrater med vuxna i stödverksamheten. ”Stödverksamheten” anses inte vara en ”aktivitet” eller ”lektion” som nämns i de riktlinjerna.

Lederna bör använda inspirerat omdöme när de ger ungdomarna stödkamrater. Vuxna stödkamrater bör undvika situationer som kan missförstås. De bör vara försiktiga med situationer där de är på tu man hand i avskildhet, så att ungdomarna kan få en trygg och givande upplevelse av stödverksamheten. Dessutom bör visdom utövas så att ungdomar inte får uppdrag hos personer med svåra hem- och familjeförhållanden.

Mia- och Laurelflickor kan få erbjudande om att tjäna som stödsystrar. Föräldrarna och ledarna rådgör med varje ung kvinna, och om hennes omständigheter är av sådant slag att hon kan och är villig att tjäna, så kan hon få ett stöduppdrag. De unga kvinnorna tjänar som kamrater med hjälpföreningssystrarna.

Med biskopens godkännande ger en medlem i Hjälpföreningens presidentskap stöduppdragen till Mia- och Laurelflickorna. Och, med biskopens godkännande, ger en medlem i kvorumpresidentskapet stöduppdragen till lärarna och prästerna.

Ja. Biskopen är den presiderande högprästen och han ”ger andra ledare i församlingen råd och vägledning” (Handbok 1, 2.1.1). Han granskar och godkänner stöduppdragen. Under biskopens ledning fortsätter församlingsrådet arbeta i sin viktiga roll med ”att hjälpa enskilda att bygga upp ett vittnesbörd, ta emot frälsande förrättningar, hålla förbund och bli Kristi helgade efterföljare” (Kyrkans handbok 2, 4.4). Det stärkta äldstekvorumet och Hjälpföreningen – representerade av sina presidenter, som är medlemmar i församlingsrådet – ökar rådets effektivitet.

Ja. Som en del av deras övergripande ansvar bör äldstekvorumspresidentskapet intervjua kvorummedlemmarna om alla prästadömsplikter – inklusive om prästadömsbärarens och hans makas och familjs välbefinnande – minst en gång om året. De här intervjuerna kan hållas under hela året. De här samtalen bör inte kombineras med en stödverksamhetsintervju där en kamrat också är närvarande.

Äldstekvorumets och Hjälpföreningens presidentskap kan organisera medlemmarna till att utföra arbetet efter behov. De kan till exempel kalla medlemmar till att leda och assistera arbete såsom tjänande, tempeltjänst och släktforskning, spridandet av evangeliet och välfärdshjälp.

Ja. I enlighet med Läran och förbunden 107:89 kan ledarna organisera mer än ett äldstekvorum när en församling har ovanligt många aktiva melkisedekska prästadömsbärare. I sådana fall bör varje kvorum ha ungefär samma balans i fråga om ålder, erfarenhet och prästadömsämbete och styrka. Liknande principer gäller för Hjälpföreningen.

Nej. En president har två rådgivare. Om ledarna upptäcker att mer hjälp behövs kan de rådgöra med biskopen om att kalla en eller flera stödverksamhetssekreterare. De här stödverksamhetssekreterarna kan till exempel få i uppdrag att boka in stödverksamhetsintervjuer och hjälpa till att förbereda en kvartalsrapport över intervjuerna.