Försoningens kraft för oss personligen

Det är nu vår plikt att utreda … vad som har åstadkommits genom försoningen.

För det första: Uppståndelsen. Straffet för att lagen bröts på Adams tid var döden, och döden drabbar oss alla. Herrens ord lydde: ”Den dag du äter av det skall du döden dö.” [1 Mos 2:17; se även Moses 3:17.] Försoningen som skedde genom Jesus Kristus åstadkom uppståndelsen från de döda och återställde livet. Därför sade Jesus: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör” [Joh 11:25], och Jesus själv blev den första som uppstod bland de sovande.

Nästa fråga är: Hur långt sträcker sig denna princip och för vilka är den tillämplig? Den utsträcks till hela den mänskliga familjen, till alla människor i varje nation.⁴

Alla måste vid en eller annan tidpunkt komma ut ur graven, i precis samma tabernakel som de hade när de levde på jorden. Det kommer att bli alldeles som Hesekiel beskrev det - ben skall fogas till ben, och kött och senor skall täcka skelettet, och Herrens befallande ande skall komma in i kroppen, och många av oss skall för oss själva framstå som ett underverk [se Hes 37:1-14].

Medan Joseph Smith höll på att bereda en grav i Nauvoo, hörde jag honom säga att han väntade sig att få uppstå och omfamna sin far och mor och skaka hand med sina vänner när tiden var inne för gravarna att öppnas. Det var hans skriftliga begäran att några goda vänner vid hans död skulle se till att han begravdes i närheten av sina allra käraste vänner, så att när han och de uppstod på den första uppståndelsens morgon skulle kunna omfamna varandra och säga: ”Min far! Min mor!”

Hur trösterikt är det inte för dem som nödgas sörja förlusten av kära vänner som dött att veta att vi åter kommer att förenas med dem! Hur hoppingivande är det inte för alla som lever enligt de uppenbarade sanna principerna, kanske särskilt för dem vars liv närmar sig slutet, som uthärdat sina dagars påfrestningar och bördor, att veta att inom kort skall vi få graven att rämna och komma ut som levande och odödliga själar, för att njuta av våra beprövade och pålitliga vänners sällskap, för att aldrig mer lida döden och för att avsluta det verk Fadern har ålagt oss!⁵

Guds plan beträffande människan var att hon skulle falla, och efter att hon fallit och fått kunskap om gott och ont (vilken kunskap hon inte skulle kunnat få utan att försätta sig i denna situation), blev det nödvändigt för henne att få kunskap om försoningen och återlösningen som skulle åstadkommas genom Jesu Kristi förmedling.⁶

Hur och på vilket vis har människorna nytta av försoningen och av uppståndelsen? På så sätt att försoningen har återställt människan till hennes tidigare ställning inför Herren. Den har satt henne i stånd och gjort det möjligt för henne att uppnå denna upphöjelse och härlighet som det skulle ha varit omöjligt för henne att uppnå utan försoningen, att genom adoption bli en Guds son, och som son sedan bli en Guds arvinge och medarvinge med Jesus Kristus [se Rom 8:16-17]. Och liksom Kristus övervann har han givit dem som tror på honom förmågan att också övervinna. Och liksom han med sin uppståndna kropp är berättigad att ärva sin Faders härlighet, som han hade tillsammans med honom innan världen var till, kan vi genom adoption övervinna och sitta ned med honom på hans tron, så som han har övervunnit och satt sig på sin Faders tron …

Genom hans försoning tar de som tror på Kristus och de som följer hans lag del av hans härlighet och upphöjelse och är Gudomens arvingar, medan de som inte följer hans lag inte kan ärva denna upphöjelse, fastän de är uppståndna. De är uppståndna från de döda, men de kan inte ärva en celestial härlighet utan att hålla en celestial lag … Jesus sade: ”Det står skrivet att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda, och att omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem” [Luk 24:46-47] ⁷

Återlösaren själv sade till sina lärjungar medan han var i köttet ” Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, ty Guds rike tillhör sådana. Amen säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig ditin” [Luk 18:16-17]. Och efter sin korsfästelse och uppståndelse upprepade han samma förmaning till sina nephitiska lärjungar: ”Åter säger jag eder: I måsten omvända eder och bliva döpta i mitt namn samt bliva som ett litet barn, annars kunnen I ingalunda ärva Guds rike” [3 Nephi 11:38].

Utan Adams överträdelse skulle dessa barn inte ha kunnat existera. Genom försoningen försätts de i ett tillstånd av frälsning utan att själva behöva göra något. Dessa som kan hänföra sin frälsning endast till Frälsarens medling och försoning skulle, enligt statistikers mening, inbegripa över hälften av den mänskliga familjen. Sålunda, som sagts på annat ställe, påtog sig Jesus på något gåtfullt, ofattbart sätt det ansvar som av naturen borde ha ålegat Adam men som endast kunde fullgöras genom Jesu medling och genom att han påtog sig deras sorger, deras ansvar och bar deras överträdelser eller synder…

På ett för oss obegripligt och oförklarligt sätt bar han tyngden av hela världens synder, inte bara för Adams utan också för hans efterkommandes, och därigenom öppnade han himmelriket, inte bara för alla troende och alla som håller Guds lag, utan också för över hälften av den mänskliga familjen som dog innan de uppnådde mogen ålder. Han gör det också för hedningarna, som, eftersom de dött utan lag, genom hans förmedling kommer att uppstå utan lag och dömas utan lag, och sålunda, enligt sin förmåga, sina gärningar och sitt värde, få del av välsignelserna av hans försoning.⁸

När Frälsaren var på jorden var det nödvändigt att han skulle frestas i allt, precis som vi, och ”ha medlidande med våra svagheter” [Heb 4:15] för att förstå svagheterna och styrkan, fullkomligheterna och ofullkomligheterna hos en stackars fallen mänsklig natur. Och sedan han åstadkommit det han kom till världen för att göra, sedan han brottats med människors hyckleri, sedefördärv, svagheter och dårskap, sedan han utsatts för frestelser och prövningar i alla de former och övervunnit dem, har han blivit en ”trogen överstepräst” [Heb 2:17] för att föra vår talan i sin Faders eviga rike.

Han vet hur han skall bedöma och rätt värdera den mänskliga naturen, ty han har blivit satt i samma ställning som vi. Han vet hur han med tålamod skall bemöta våra svagheter och ofullkomligheter. Han kan till fullo förstå djupet och kraften i de svårigheter och prövningar som människorna måste klara av i denna värld. Och eftersom han är förstående och har erfarenhet, kan han ha tålamod med dem.⁹

När vi sett vilka stora välsignelser, förmåner, krafter och upphöjelser som genom Jesu Kristi försoning placerats inom räckhåll för människan, blir det vår plikt att undersöka vad som krävs av människan för att komma i besittning av dem …

Villkoren som ställs på den mänskliga familjen, för att de skall kunna uppnå den höga upphöjelse som försoningen gör det möjligt för dem att få, är för det första: Tro på Gud som vår Fader och universums högste Styresman, i vars händer den mänskliga familjens öde ligger, i vilken vi lever, rör oss och är till. Och på hans Son Jesus Kristus, som Lammet som slaktades före världens grundläggning, som den store Medlaren och det stora försoningsoffer som Fadern ombesörjde före skapelsen och som fullbordades genom att han offrade sig själv på korset. ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv” [Joh 3:16]. Eller, för att använda oss av nephiten kung Benjamins ord:

”Tron på Gud, tron att han är till och att han skapat allting, både i himmelen och på jorden, tron att han har all visdom och all makt både i himmelen och på jorden och tron att människan icke förstår allt vad Herren kan förstå!” [Mosiah 4:9.]

Eller som Paulus skriver: ”Den som kommer till Gud måste tro att han är till och belönar dem som söker honom” [Heb 11:6].

Den andra principen i frälsningens evangelium är omvändelse. Det är uppriktig sorg, en sorg efter Guds vilja och ett uppgivande av synd samt att med hjärtats fulla uppsåt hålla Guds befallningar. Som profeten Jesaja skrev: ”Den ogudaktige må överge sin väg, den orättfärdige sina tankar och vända om till Herren, så skall han förbarma sig över honom, och till vår Gud, ty han skall ge mycken förlåtelse” [Jes 55:7]. Och för att citera Mormons bok:

”Tron vidare att I måsten ångra edra synder och övergiva dem och ödmjuka eder för Gud! Bedjen honom med uppriktigt hjärta om förlåtelse! Om I nu tron allt detta, sen till att I gören det!” [Mosiah 4:10].

För det tredje: Dop till syndernas förlåtelse för våra egna överträdelser, som genom dopet - en gåva given av gudomlig barmhärtighet - blir utplånade. För att använda Paulus ord: ”Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans” [Rom 6:4-5].

Därefter mottagandet av den Helige Anden genom handpåläggning av dem som har fått det heliga prästadömet och är vederbörligen bemyndigade och ordinerade samt har makt att förläna denna välsignelse. Petrus predikade sålunda på pingstdagen:

”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva. Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar” [Apg 2:38-39].

Detta är de inledande eller första principerna i vår Herres och Frälsares Jesu Kristi eviga och oföränderliga evangelium, som är och har varit detsamma för alla människor, ibland alla nationer, i alla tider, närhelst eller varhelst det förkunnats genom himmelsk myndighet. Vi läser sålunda: ”Och … evangeliet började att bliva predikat från begynnelsen, i det att det förkunnades av heliga änglar, utsända från Guds närhet, och av hans egen röst och genom den Helige Andens gåva. Sålunda stadfästes allting för Adam genom en helig förordning och evangeliet predikades och ett beslut utgick, att det skulle förbliva i världen intill dess ände.” [Se Moses 5:58-59.]¹⁰

Offren, vilka offrades från Adams tid … representerade det stora försoningsoffer som han skulle utföra genom att offra sig själv. De utgjordes av många avbilder, skuggor och former som han var den store förebilden för - verklighetsunderlaget, den verklighet som förutsagts och förebådats genom de andra offren som offrats sedan begynnelsen …

Men innan han offrade sig själv som det stora försoningsoffret, efter att ha uppfyllt lagen och ärat den, och efter att ha tillkännagivit evangeliet, träffade han sina lärjungar … för att äta påskalammet. Han sade sedan till dem: ”Jag har längtat mycket efter att äta detta påskalamm med er, innan mitt lidande börjar” [Luk 22:15]. Att äta vad med er? Påskalammet. Att äta vad med er? Herrens nattvards sakrament… Han var i medelpunkten i båda ceremonierna, han var förkroppsligandet av båda, han var den som gavs åt oss innan jordens grundval lades, den som gudsmän profeterat om under alla tidigare tidsåldrar. Det var på grund av honom som alla Herrens tjänare offrade offren, från Adams fall till denna tid, och alla de olika [offren] som hittills offrats pekade mot honom. Det var för honom de alla gjordes och han var medelpunkten för dem alla. Å andra sidan var det han som införde den än fullständigare lagen, och genom att offra sig själv en gång för alla, genom en oändlig försoning, åstadkom han genom detta offer det som den Allsmäktige planlagt innan världen var till, och som tjurarnas, lammens och bockarnas blod bara var en skuggbild av.

Med tanke på det som nästan omedelbart skulle äga rum, instiftade han Herrens nattvard till minne av detta stora sista försoningsverk. Vid bordet ”tog Jesus ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: ’Detta är min kropp, som utges för er. Gör detta till minne av mig” [Luk 22:19], och därefter ”tog han en bägare, tackade Gud och gav åt dem och sade: ’Drick alla av den. Ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse”’ [Matt 26:27-28]. …

Från världens begynnelse till den tid då påskalammet instiftades hade offer offrats till hågkomst av eller som förebild för Guds Sons offer, och därför hade profeter och patriarker, från tiden för judarnas påskhögtid fram till den tid när han kom för att offra sig själv, noggrant iakttagit dessa offer och förebilder och skuggbilder, allt enligt den befallning som gavs till Moses och andra Herrens efterföljare. Herren uppfyllde själv detta krav och åt av påskalammet på samma sätt som andra gjorde, och nu tar vi, efter att det stora offret har gjorts, del av Herrens nattvards sakrament till minne därav. Denna handling var den stora förbindelselänken mellan det förflutna och framtiden. På så sätt uppfyllde han lagen, tillfredsställde rättvisans krav och hörsammade sin himmelske Faders fordringar.¹¹