Vår förpliktelse mot Gud

När jag tänker på de välsignelser Gud har gett oss och allt det vackra i Jesu Kristi evangelium, är jag medveten om att vi längs vägen ombeds att själva bidra i gengäld, bidra med tid, pengar eller andra resurser. Alla detta är av värde och nödvändigt, men utgör inte vår fullständiga offergåva till Gud. Det vår himmelske Fader ytterst kräver av oss är mer än ett bidrag – det är fullkomlig förpliktelse, fullständig hängivenhet, allt det vi är och allt det vi kan bli.

Jag hoppas att ni förstår att jag inte bara talar om förpliktelse mot kyrkan och dess aktiviteter, även om den alltid behöver stärkas. Nej, jag talar mer konkret om en förpliktelse som visar sig i vårt eget handlande, i vår personliga redbarhet, i vår lojalitet såväl mot hem, familj och samhälle som mot kyrkan …

Låt mig kortfattat få redogöra för ett av dessa storslagna exempel från skrifterna där tre ganska unga människor stod fast vid sina principer och vid sin redbarhet även om det var uppenbart att detta skulle kosta dem livet.

Ungefär 586 år före Kristus, marscherade Nebukadnessar, kungen i Babel, mot staden Jerusalem och erövrade den. Han blev så imponerad av israeliternas egenskaper och lärdom att han lät föra ett antal av dem till det kungliga hovet [i Babylon].

Problem uppstod för israeliterna den dagen då Nebukadnessar lät göra en staty av guld och befallde alla i Babels hövdingdöme att dyrka den – en befallning som de tre unga israeliterna Sadrak, Mesak och Abed-Nego i tysthet vägrade lyda. Kungen fylldes av ”vrede och förbittring” och krävde att de skulle föras fram inför honom. (Dan. 3:13.) Han talade om för dem att om de inte föll ner inför den gyllene statyn vid den utsatta tidpunkten ”skall ni i samma stund kastas i den brinnande ugnen”. Sedan frågade han ganska självbelåtet: ”Och vilken gud skall då kunna rädda er ur mina händer?” [Dan. 3:15.]

De tre unga männen svarade hövligt men utan tvekan:

”Om det blir så”, sa de, ”[att du hotar oss med döden,] är vår Gud, som vi dyrkar, mäktig att befria oss ur den brinnande ugnen och att befria oss ur din hand, o konung.

Men om inte [om han av någon anledning inte väljer att rädda oss från lågorna], så skall du veta, o konung, att vi ändå inte dyrkar dina gudar och att vi inte vill tillbe den staty av guld som du har låtit ställa upp.” [Dan. 3:17–18.]

Naturligtvis blev Nebukadnessar mer rasande än någonsin tidigare och beordrade att ugnen skulle göras sju gånger hetare än dess vanliga temperatur. Sedan befallde han att dessa tre tappra unga män skulle kastas fullt påklädda in i lågorna. Faktum är att kungen var så bestämd och ugnen så starkt upphettad att de soldater som förde Sadrak, Mesak och Abed-Nego till ugnen själva dödades av eldslågorna när de kastade ner sina fångar.

Sedan inträffade ett av dessa stora underverk som de trofasta har rätt till enligt Guds vilja. Dessa tre unga män gick lugnt omkring i ugnen och blev inte brända. I själva verket visade det sig när de senare kallades ut ur ugnen av den häpna kungen själv, hade deras kläder inte skadats, deras hud inte blivit bränd och inte ett hår på huvudet var svett. Man kunde inte ens känna att dessa modiga, beslutsamma unga män luktade bränt.

”Lovad vare Sadraks, Mesaks och Abed-Negos Gud”, utropade kungen, ”som … räddade sina tjänare… [som] förtröstade så på honom att de … vågade sina liv för att inte tvingas dyrka eller tillbe någon annan gud än sin egen Gud …

Därefter lät kungen Sadrak, Mesak och Abed-Nego få stor ära och makt i Babels hövdingdöme.” (Dan. 3:28, 30.)

Förmågan att stå fast vid sina principer, att med redbarhet och tro leva efter sin övertygelse – det är det som räknas, det är skillnaden mellan ett bidrag och en förpliktelse. Denna hängivenhet mot sanna principer – i vårt eget liv, i vårt hem och familjen, och på alla platser där vi träffar och påverkar människor – är vad Gud ytterst fordrar av oss …

Ett framgångsrikt liv, det goda livet, det rättfärdiga kristna livet, fordrar mer än ett bidrag, även om varje bidrag är värdefullt. Ytterst krävs det förpliktelse – en helhjärtad, innerlig, evigt omhuldad förpliktelse mot principerna som vi vet är sanna i de bud som Gud har gett oss …

Om vi förblir sanna och trofasta mot våra principer och har förpliktat oss till ett ärligt och redbart liv, kan ingen kung eller strid eller het ugn få oss att göra avkall på våra principer. Må vi för Guds rikes framgång på jorden stå som vittnen om honom ”alltid och i allting och överallt där [vi] må befinna [oss], ända intill döden.” (Mosiah 18:9.)⁵

När Josua blev tillsagd att förstöra Jeriko som låg framför [Israels stammar], stod stadens starka murar som en respektingivande och fysiskt omöjlig barriär för Israels framgång – eller åtminstone tycktes det så. Utan att veta hur det skulle gå till, men förvissad om resultatet, följde Josua de instruktioner han fått av en Herrens budbärare. Han hade förpliktat sig till fullständig lydnad. Han var angelägen om att göra precis som han hade blivit befalld, så att Herrens löfte skulle uppfyllas. Instruktionerna föreföll utan tvekan underliga, men hans tro på resultatet drev på honom. Resultatet blev förstås ännu ett i en lång rad underverk som israeliterna fick uppleva under de många år som de leddes av Mose, Josua och många andra profeter som förpliktat sig att följa Herrens bud och befallningar.

När Josua och hans folk närmade sig Jeriko, följde de noggrant Herrens anvisningar, och enligt skriftens berättelse ”störtade murarna samman och folket drog in i staden, var och en rakt fram, och intog den”. (Jos. 6:20.)

Det står i skriften att efter att Israel hade vilat från kriget med sina fiender, kallade Josua, nu mycket gammal, samman Israel. I sitt avskedstal påminde han dem om att de hade varit segerrika tack vare att Gud hade stridit för dem, men om de nu upphörde att tjäna Herren och hålla hans lag skulle de förgöras …

Denne store militäre och andlige ledare bad dem sedan att fatta ett beslut, och fattade ett beslut för sig själv och sin familj: ”Välj i dag vem ni vill tjäna … men jag och mitt hus, vi vill tjäna Herren.” (Jos. 24:15.)

Det här var ett storslaget uttalande om en människas fullständiga förpliktelse mot Gud, om en profets förpliktelse mot Herrens vilja, om mannen Josuas förpliktelse mot sin Gud, som många gånger tidigare hade välsignat honom för hans lydnad. Han sa till israeliterna att vilket beslut de än fattade, skulle han göra det han visste var rätt. Han sa att hans beslut att tjäna Herren var oberoende av vad än de beslutade göra, att deras handlingar inte skulle påverka hans handlingar, att hans förpliktelse att göra Herrens vilja inte skulle ändras av något de eller någon annan skulle göra. Josua hade full kontroll över sina handlingar och riktade stadigt blicken mot Herrens bud. Han var fast besluten att lyda.⁶

När man har kommit till insikt om evangeliets lag och Herrens vilja genom att läsa och studera skrifterna och profeternas ord, kommer man sedan till ytterligare insikt om anledningen till att lydnad ofta omnämns som himlens första lag och varför lydnad är nödvändig för frälsning. Detta för oss till det yttersta provet. Är vi villiga att visa fullkomlig lydnad mot Guds lag? Det kommer en tid i vårt liv när ett avgörande beslut måste fattas.⁷

Förvisso älskar Herren, mer än någonting annat, ett orubbligt beslut att lyda hans råd. Det råder ingen tvekan om att Gamla testamentets stora profeters upplevelser har nedtecknats för att hjälpa oss förstå betydelsen av att välja den orubbliga lydnadens väg. Herren måste ha varit mycket nöjd med Abraham, som efter att ha mottagit en befallning om att offra sin ende son Isak gjorde precis som han hade blivit befalld utan att fråga, utan att vackla. I skrifterna står det att Gud sa till Abraham:

”Tag din son Isak, din ende son, som du älskar, och gå till Moria land och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.” (1 Mos. 22:2.)

I nästa vers står det helt enkelt:

”Tidigt nästa morgon … tog [Abraham]… sin son Isak… [och] gav … sig i väg mot den plats som Gud hade sagt åt honom att gå till.” (1 Mos. 22:3.)

Flera år senare, då Rebecka tillfrågades om hon ville följa med Abrahams tjänare för att bli Isaks hustru, och utan tvekan visste hon att tjänarens uppdrag var välsignat av Herren, svarade hon helt enkelt: ”Ja.” (1 Mos. 24:58.)

En generation senare, när Jakob befalldes att återvända till Kanaans land, vilket innebar att lämna allt som han hade arbetat för under många år, kallade han Rakel och Lea ut till marken där han hade sin hjord och förklarade för dem vad Herren hade sagt. Rakels [och Leas] svar var enkelt och uppriktigt och vittnar om [deras] förpliktelse: ”Gör därför allt vad Gud har sagt till dig” (1 Mos. 31:16.)

Vi har således exempel från skrifterna på hur vi bör betrakta och värdera Herrens bud. Om vi väljer att handla som Josua, Abraham, Rebecka och Rakel, blir vårt svar att helt enkelt gå och göra det som Herren har befallt.

Det finns ett gott skäl att i dag besluta sig för att tjäna Herren. Denna söndagsmorgon [på generalkonferensen], då livets besvärligheter och frestelser är oss i någon mån fjärran, och då vi har tid och är mer benägna att se i ett evigt perspektiv, kan vi på ett klarare sätt värdera vad som kommer att ge oss störst lycka i livet. Vi bör besluta oss i dag, i denna morgons ljus, hur vi kommer att handla i nattens mörker och när frestelsens stormar drabbar oss.

Jag ber att vi ska ha styrka att besluta oss i dag att göra det som vi bör göra. Jag ber att vi ska besluta oss för att tjäna Herren.⁸

När Mästaren talade till skarorna, sa han: ”Inte skall var och en som säger ’Herre, Herre’ till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja.” (Matt. 7:21.)

När jag lyssnar till dessa ord, tycks det mig som om Herren säger: ”Att någon kanske erkänner min auktoritet eller tror på min gudomliga natur, eller mest bara uttrycker tro på mina läror eller på försoningsoffret som jag utförde, betyder inte att han ska inträda i himmelriket eller uppnå en högre grad av upphöjelse”. Det han egentligen säger är ”Enbart tro är inte tillräckligt”. Sedan tillägger han uttryckligen, ”… utan den som gör min himmelske Faders vilja”, eller med andra ord, den som arbetar och beskär vingården så att den kan frambringa god frukt …

Hela naturen, som är Guds sfär, verkar illustrera samma princip. Biet som inte ”gör” drivs snart ut från kupan. När jag betraktar de flitiga myrorna på stigen och runt stacken, imponeras jag av det faktum att de gör något och inte bara tror. Hönan hittar inga frön genom att kackla – hon måste krafsa. En stillastående damm, grön av alger och smuts från inaktivitet, är en grogrund för träsksjukdomar, men den klara bergsbäcken som kastar sig över klippor där den ringlar sig nerför ravinen, är en inbjudan att dricka.

Mästarens ord om huset utan grund säger mig att en människa inte kan ha en ytlig och vårdslös föreställning om att han duger som han är och kan bygga sitt eget liv på vilka grunder som helst som råkar vara lätta och bekväma [se Matt. 7:26–27]. Så länge vädret tillåter kanske hans dårskap inte är uppenbar, men en dag kommer översvämningen, den plötsliga passionens leriga vatten, den oförutsedda frestelsens starka strömmar. Om hans karaktär inte är förankrad i mer än bara tomma ord, kan hela hans moraliska struktur rasa samman.⁹

Jakob sa: ”Men att ta sig an föräldralösa barn och änkor i deras nöd och hålla sig obesmittad av världen, det är en gudstjänst som är ren och fläckfri inför Gud och Fadern.” (Jak. 1:27).

Med andra ord är religion mer än en kunskap om Gud eller en trosbekännelse, och mer än teologi. Religion är att handla enligt Guds ord. Det är att ta hand om vår broder, bland annat …

Vi kan vara religiösa i vår tillbedjan på sabbatsdagen, och vi kan vara religiösa i våra plikter de sex andra dagarna i veckan … [Så] viktigt det måste vara att alla våra tankar, orden vi uttalar, våra handlingar, vårt uppträdande, vårt sätt mot grannar, vårt sätt att sköta affärer och alla våra förehavanden till vardags, är i harmoni med vår religiösa tro. Med Paulus ord: ”Om ni äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds ära” (1 Kor. 10:31). Kan vi därför utelämna religion från våra förehavanden till vardags och förpassa den till endast sabbatsdagen? Självklart inte, om vi följer Paulus uppmaning.¹⁰

Herren uppenbarade i förordet till Läran och förbunden att det här är ”den enda sanna och levande kyrka[n] på hela jordens yta”. Sedan tillade han, ”i vilken jag, Herren, finner behag. Detta säger jag om kyrkan som helhet och inte om de enskilda medlemmarna” (L&F 1:30). Dessa ord bör i vårt sinne väcka en fråga av evig betydelse: Vi vet att detta är den sanna och levande kyrkan som organisation, men är jag en sann och levande medlem? …

När jag frågar:, ”Är jag en sann och levande medlem?” frågar jag i själva verket om jag är djupt och fullständigt hängiven när det gäller att hålla de förbund jag har slutit med Gud? Är jag fast besluten att leva efter evangeliet och vara en ordets görare och inte bara en hörare? Lever jag min religion? Förblir jag trofast? Står jag fast mot Satans frestelser? …

Om vi med ja besvarar frågan: ”Är jag en levande medlem?”, bekräftar vi vår förpliktelse. Det betyder att vi nu och alltid ska älska Gud och vår nästa liksom oss själva. Det betyder att våra handlingar ska återspegla vilka vi är och vad vi tror på. Det betyder att vi är kristna varje dag och lever så som Kristus vill att vi skall leva.

Levande medlemmar är de som strävar att vara fullständigt hängivna …

Levande medlemmar inser sin plikt att sträva framåt. Deras dop är det första steget på deras levande färd. Det är ett tecken åt Gud, änglar och himlen att de vill lyda Guds vilja …

Levande medlemmar ger akt på Anden, som levandegör det inre livet. De söker ständigt hans ledning. De ber om kraft och de övervinner svårigheter. Deras hjärtan är inte fästa vid det som hör denna värld till utan vid det oändliga. Andlig förnyelse offras inte för fysisk tillfredsställelse.

Levande medlemmar sätter Kristus främst i sitt liv, ty de vet från vilken källa deras liv och framåtskridande kommer. Människan har en benägenhet att sätta sig själv i centrum av universum och vänta sig att andra ska rätta sig efter hennes behov och önskemål. Men naturen stöder inte detta felaktiga antagande. Den centrala rollen i livet tillhör Gud. I stället för att be honom göra det vi vill, bör vi försöka bringa oss själva i harmoni med hans vilja och således fortsätta vår utveckling som levande medlem …

Levande medlemmar som har omvänts, uppfyller budet att stärka sina bröder och systrar [se Luk. 22:32]. De delar gärna sin glädje med andra och förlorar aldrig den önskan …

Levande medlemmar inser behovet av att omsätta sin religion i handling. Sådana heliga verkar med iver för att av egen fri vilja och oombedda åstadkomma mycket gott [se L&F 58:27] …

Levande medlemmar älskar varandra. De tar sig an föräldralösa barn och änkor i deras nöd. De håller sig obesmittade av världen [se Jak. 1:27] …

Vi har en fast tro på påståendet att detta är den sanne och levande Gudens sanna och levande kyrka. Frågan som kvarstår är denna: Är jag hängiven och målmedveten, en sann och levande medlem?

Må vi stå fast och vara sanna och levande medlemmar i kyrkan och få den utlovade belöningen att vara bland dem det talas om i Läran och förbunden ”som har kommit till Sions berg och till den levande Gudens stad, den himmelska platsen, det heligaste av alla” (L&F 76:66).¹¹

• Gå igenom president Hunters undervisning om skillnaden mellan ett ”bidrag” och ”fullkomlig förpliktelse” (avsnitt 1). Vilken skillnad gör det i vårt liv när vi är fullkomligt förpliktade mot Gud? På vilka sätt kan berättelsen om Sadrak, Mesak och Abed-Nego tillämpas på oss?

• Gå igenom president Hunters berättelse om Josua i avsnitt 2. Vad kan du lära dig av denna berättelse om att vara fullständigt förpliktad mot Gud? Hur kan vi utveckla en förpliktelse att lyda Gud oavsett vad andra gör? Hur kan vi hjälpa barn och ungdomar att utveckla denna förpliktelse?

• Vilka intryck får du när du går igenom berättelserna ur skrifterna i avsnitt 3? Vilka andra exempel på lydnad i skrifterna har påverkat dig? Varför tror du att ”Herren … älskar ett orubbligt beslut att lyda hans råd”?

• Begrunda president Hunters undervisning i avsnitt 4. Varför är enbart tro ”inte tillräckligt”? Hur får vi hjälp att förbereda oss för svåra tider genom att göra vår himmelske Faders vilja? Hur kan vi tillämpa president Hunters undervisning om att leva vår religion?

• Gå igenom var och en av president Hunters definitioner av en ”levande medlem” i avsnitt 5. Hur utvecklar vi dessa egenskaper hos en ”levande medlem”? Fundera över hur du kan bli en bättre ”sann och levande medlem” i kyrkan.

1 Sam. 15:22–23; Ps. 1:1–3; Jak. 2:14–26; 2 Nephi 32:9; Moni 1:26; Mosiah 2:41; Alma 37:35–37; 3 Nephi 18:15, 18–20; L&F 58:26–29; 97:8; Abraham 3:24–26

Läs tillsammans flera citat ur kapitlet. Be lektionsdeltagarna att efter varje citat berätta om exempel från skrifterna och sina egna erfarenheter som knyter an till lärdomarna i citatet.