Gör det som har störst betydelse

För inte så länge sedan fick en kär vän en känsla av att hon skulle besöka en kvinna i sin församling. Hon ignorerade maningen eftersom hon knappt kände henne – det kändes helt enkelt ologiskt. Men eftersom tanken kom om och om igen bestämde hon sig för att handla efter maningen. Eftersom hon redan kände sig illa till mods över det förestående besöket beslutade hon sig för att om hon tog med något till systern så skulle det minska hennes oro. Hon kunde definitivt inte komma dit utan något! Så hon köpte en bytta glass och gav sig iväg för att påbörja det hon oroade sig för skulle bli ett krystat besök.

Hon knackade på kvinnans dörr och systern öppnade strax därpå. Min vän gav henne glassen i en brun papperspåse och samtalet började. Det tog inte lång tid innan min vän förstod varför besöket behövdes. Medan de satt tillsammans på verandan avslöjade kvinnan en mängd utmaningar som hon gick igenom. Efter en timmes samtal i det varma sommarvädret upptäckte min vän att glassen smälte igenom den bruna papperspåsen.

Hon utropade: ”Jag är så ledsen att din glass har smält!”

Kvinnan svarade mjukt: ”Det är okej! Jag är laktosintolerant!”

I en dröm sa Herren till profeten Lehi: ”Välsignad är du Lehi på grund av det du har gjort.”¹

Att vara en lärjunge till Jesus Kristus innebär mer än att bara hoppas eller tro. Det kräver ansträngning, handling och åtagande. Det kräver att vi gör något, är ”ordets görare, inte bara dess hörare”².

Och vad det gäller den smälta glassen, vad hade störst betydelse? Glassen? Eller att min vän bara gjorde något?

Jag hade en fin upplevelse med en rar ung kvinna som ställde en mycket uppriktig fråga: ”Syster Craven, hur vet du om någonting om kyrkan är sant? För jag känner ingenting.”

I stället för att kasta ur mig ett svar ställde jag först några frågor till henne. ”Berätta om dina personliga skriftstudier.”

Hon svarade: ”Jag läser inte skrifterna.”

Jag frågade: ”Din familj då? Studerar ni Kom och följ mig tillsammans?”

Hon sa: ”Nej.”

Jag frågade om hennes böner: ”Vad känner du när du ber?”

Hennes svar: ”Jag ber inte.”

Mitt svar till henne var enkelt: ”Om du vill veta något, måste du göra något.”

Visst stämmer det för allt vi vill lära oss eller veta? Jag uppmanade min nya vän att börja göra Jesu Kristi evangelium: be, studera, tjäna andra och lita på Herren. Omvändelsen kommer inte när man inte gör något. Den kommer genom den Helige Andens kraft när vi medvetet anstränger oss för att få veta genom att fråga, söka och bulta. Den kommer genom att göra.³

I Läran och förbunden säger Herren ibland att ”det inte har någon betydelse”⁴. Det får mig att tänka att om vissa saker inte har någon betydelse eller har mindre betydelse så måste det finnas sådant som har störst betydelse. I våra ansträngningar att göra något – eller göra någonting alls – kanske vi frågar oss: Vad har störst betydelse?

Annonsörer använder ofta slagord som ”nödvändig” eller ”måste-ha” i hopp om att lura oss att tro att produkten de säljer är nödvändig för vår lycka eller vårt välmående. Men är det de säljer verkligen nödvändigt? Måste vi verkligen ha det? Spelar det verkligen någon roll?

Här är något att tänka på. Vad har störst betydelse?

• Hur många ”gillamarkeringar” vi får på våra inlägg på sociala medier? Eller hur älskade och uppskattade vi är av vår himmelske Fader?

• Att ha det senaste klädmodet? Eller att visa respekt för våra kroppar genom att klä oss anständigt?

• Att hitta svar genom att söka på internet? Eller att få svar från Gud genom den Helige Anden?

• Att vilja ha mer? Eller att vara nöjd med det vi har fått?

President Russell M. Nelson har sagt:

”Med den Helige Anden som följeslagare kan du genomskåda den kändiskultur som har drabbat vårt samhälle. Du kan vara smartare än tidigare generationer någonsin har varit. …

Var ett mönster för resten av världen!”⁵

Det krävs ansträngning för att förbli fokuserad på det som är verkligt nödvändigt för bestående lycka. Satan vill inget hellre än att vi ska tappa bort våra eviga värderingar, vilket leder oss till att slösa bort värdefull tid, talanger eller andlig styrka på det som inte har någon betydelse. Jag uppmanar var och en av oss att under bön överväga de saker som distraherar oss från att göra det som har störst betydelse.

Vår äldste sons lärare i trean lärde sin klass att ”bestämma över sin hjärna”. Det påminde hennes unga elever om att de kontrollerade sina tankar och därför kunde kontrollera vad de gjorde. Jag påminner mig själv om att ”bestämma över min hjärna” när jag känner att jag närmar mig saker som har mindre betydelse.

En elev i high school sa nyligen till mig att det har blivit populärt bland vissa ungdomar i kyrkan att strunta i buden med en beräknad plan att omvända sig senare. ”Det är ett slags hederstecken”, fick jag veta. Herren kommer definitivt att fortsätta förlåta dem som ödmjukt omvänder sig ”med ärligt uppsåt”⁶. Men Frälsarens barmhärtiga försoning ska aldrig användas på ett sådant hånfullt sätt. Vi känner till liknelsen om det förlorade fåret. En herde kommer självklart att lämna de övriga 99 fåren för att hitta det som har förirrat sig. Men kan du föreställa dig glädjen, som de som väljer att vara dessa 99, ger den gode herden? De som håller ihop och hjälper varandra att leva efter sina förbund? Kan du föreställa dig hur världen eller din skola eller ditt arbete eller ditt hem skulle vara om lydnad var det som var populärt? Det handlar inte om att göra livet på ett perfekt sätt – det handlar om att ha glädje medan vi gör vårt bästa för att leva efter buden som vi har ingått med Herren.

Medan världen uttrycker mer tvivel angående Gud och förvirring och påtryckningar ökar, så är detta tiden för oss att hålla oss närmast profeten. Eftersom han är Herrens språkrör kan vi lita på att det han uppmanar oss till, råder oss och vädjar till oss att göra är sådant som har störst betydelse.

Även om det inte är enkelt så finns det alltid ett sätt att göra det som är rätt. Medan en ung kvinna pratade med en grupp vänner blev hon sorgsen när samtalet övergick till att kritisera kyrkans normer. Hon insåg att hon inte kunde vara tyst – hon måste göra något. På ett respektfullt sätt talade hon om vår himmelske Faders kärlek och hur de bud han fastställt är till för att välsigna och beskydda hans barn. Det skulle ha varit mycket enklare för henne att inte göra någonting. Men vad hade störst betydelse? Att passa in i gruppen? Eller att stå upp som ett vittne om Gud ”alltid och i allting och överallt”⁷?

Om Jesu Kristi återställda kyrka ska komma ut ur dunklet så måste vi komma ut ur dunklet. Som förbundstrogna kvinnor måste vi låta vårt evangelieljus lysa över hela världen genom att kliva fram och stå upp. Vi gör det tillsammans som Guds döttrar – en kraft bestående av 8,2 miljoner kvinnor, 11 år och äldre, vars arbete är detsamma. Vi samlar in Israel när vi deltar i frälsningens och upphöjelsens arbete: strävar efter att leva efter Jesu Kristi evangelium, tar hand om behövande, inbjuder alla att ta emot evangeliet och förenar familjer för evigheten.⁸ Jesu Kristi evangelium är ett handlingens och glädjens evangelium! Låt oss inte underskatta vår förmåga att göra det som har störst betydelse. Vårt gudomliga arv ger oss mod och självförtroende att göra och vara allt som vår kärleksfulle himmelske Fader vet att vi kan vara.

Ungdomstemat för det här året kommer från Ordspråksboken 3:5–6:

”Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd.

Räkna med honom på alla dina vägar, så ska han jämna dina stigar.”

En nyckel till att lita på Herren är att gå framåt i tro på att han kommer att vägleda oss även när vi inte har alla svar.

Systrar, det handlar inte om glassen. Och det handlar inte om att göra mer. Det handlar om att göra det som betyder något. Det handlar om att tillämpa Kristi lära i våra liv medan vi strävar efter att bli mer som han.

Ju mer vi gör för att stå fast på förbundsstigen, desto mer växer vår tro på Jesus Kristus. Ju mer vår tro växer, desto större blir vår önskan att omvända oss. Och ju mer vi omvänder oss, desto mer stärker vi vår förbundsrelation till Gud. Den förbundsrelationen för oss närmare templet eftersom det är när vi håller templets förbund som vi håller ut till änden.

När Jesus Kristus är det centrala i våra liv, vägleds vi till att göra det som har störst betydelse. Och vi välsignas då med andlig styrka, med förnöjsamhet och med glädje! I Jesu Kristi namn, amen.