Kallade och utkorade

Mina kära bröder i prästadömet! Ta emot vår uppskattning för allt ni gör för att föra Herrens verk framåt över hela världen. Jag vill tala om de heliga ämbeten som de prästadömsledare innehar som blivit ”kallade och utkorade”¹ att leda kyrkan i vår tid. Detta är ett speciellt år av minst två anledningar: För det första firar vi nu i december 200-årsminnet av profeten Joseph Smiths födelse, och för det andra fyllde president Gordon B Hinckley 95 år i juni månad. Jag vittnar om att profeten Joseph Smith kallades och utkorades som denna tidshushållnings första profet, och att president Gordon B Hinckley är denna kyrkas nuvarande profet, siare och uppenbarare.

När Mike Wallace intervjuade president Hinckley för några år sedan i teveprogrammet 60 Minutes sade han: ”Folk kommer att säga att detta är en kyrka som leds av gamla män.” På detta svarade president Hinckley: ”Är det inte underbart att ha en mogen man i ledningen, en man med en uppfattning som inte påverkas av varje vindkast i läran?”² Så om någon av er tror att det nuvarande ledarskapet är för gammalt för att kunna leda kyrkan, så kanske president Hinckley behöver ge er ytterligare råd angående den visdom som kommer med åren!

Av de 102 apostlar som kallats i den här tidshushållningen är det bara 13 som verkat längre än president Hinckley. Han har verkat längre som apostel än Brigham Young, president Hunter, president Lee, president Kimball och många andra. Det är underbart att ha hans inspirerade ledarskap. Förlåt att jag säger det men ibland känns det som om jag själv står på tröskeln till evigheten. 85 år gammal är jag nummer tre av de äldsta nu levande generalauktoriteterna. Jag har inte sökt denna ära. Jag har bara hållit mig vid liv.

Jag tror att det aldrig tidigare i kyrkans historia har funnits större enighet än det i dag råder bland mina bröder i första presidentskapet, de tolvs kvorum och kyrkans andra generalauktoriteter som kallats och utkorats och som nu leder kyrkan. Jag tror att det finns många bevis för detta. Det nuvarande ledarskapet för Guds jordiska rike har åtnjutit Frälsarens vägledande inspiration längre än någon annan grupp. Vi är den äldsta grupp som någonsin lett kyrkan.

Jag tror att mitt umgänge med några av dessa män under nästan ett halvt sekel gör mig kvalificerad att med säkerhet påstå att mina bröder, utan undantag, är goda, hedervärda och trovärdiga män. Jag känner deras hjärta. De är Herrens tjänare. Deras enda önskan är att arbeta i sin viktiga kallelse och bygga upp Guds rike på jorden. Våra bröder som verkar i den tid som nu råder är beprövade och trofasta. En del är fysiskt inte lika starka som de har varit, men deras hjärtan är så rena, deras erfarenheter så stora, deras sinnen så skärpta och deras andliga visdom så djup att det är en tröst bara att vara i deras närhet.

Det gjorde mig ödmjuk och överväldigad att kallas som assistent till de tolv apostlarna för 33 år sedan. Några dagar senare gav president Hugh B Brown mig rådet att det viktigaste jag kunde göra var att alltid vara enig med mina bröder. President Brown gick inte in på några detaljer. Han sade bara: ”Håll dig till bröderna.” Jag tolkade detta som att jag skulle följa kyrkans presidents, första presidentskapets och de tolv apostlarnas kvorums råd och ledning. Det lät som något jag ville göra av hela mitt hjärta.

Andra kanske inte vill instämma i detta råd, men det är berättigat viss eftertanke. Jag har kommit fram till att andlig vägledning i hög grad beror på om vi är eniga med kyrkans president, första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum — alla dessa som inröstats, även idag, som profeter, siare och uppenbarare. Jag vet inte hur vi kan förvänta oss att vara i harmoni med Herrens Ande om vi inte är i harmoni med kyrkans president och de andra profeterna, siarna och uppenbararna.

När jag var diakon tog min far mig och min äldre bror till det allmänna prästadömsmötet i tabernaklet. Jag minns hur spännande det var att för första gången vara i närheten av Guds profet, president Heber J Grant, och de andra profeterna och apostlarna. Jag lyssnade intensivt på deras budskap och tog deras ord till mitt hjärta. Under årens lopp har ämnena de talade om upprepats många gånger. Jag kan tänka mig att en del av dem kommer att upprepas ännu en gång på den här konferensen. De är viktiga för vår frälsning och vi behöver upprepningen.

Sedan världens begynnelse finns det många exempel i historien på sådana som inte har varit eniga med profeterna. Under den första tiden i vår tidshushållning förblev flera av de tolv tyvärr inte lojala mot profeten Joseph Smith. En av dem var Lyman E Johnson. Han var medlem i det ursprungliga tolvs kvorum och uteslöts på grund av orättfärdigt uppträdande. Han sörjde senare över sitt andliga fall. Han sade: ”Jag skulle gärna låta hugga av min högra hand, om jag kunde tro på det igen. Då var jag fylld av glädje och fröjd. Jag hade behagliga drömmar. När jag vaknade på morgnarna var jag glad till sinnes. Jag var lycklig om dagen och om natten fylld av frid och glädje och tacksamhet. Men nu är det mörker, plågor, sorg och yttersta elände. Jag har inte haft en lycklig stund sedan dess.”³ Han dog i en slädolycka 1856, 45 år gammal.

Luke S Johnson kallades också till det ursprungliga tolvs kvorum 1835. Hans andliga beslutsamhet vacklade som följd av en ekonomisk spekulation 1837. När han såg tillbaka sade han: ”Mitt sinne förmörkades och jag lämnades att följa min egen väg. Jag förlorade Guds Ande och åsidosatte min plikt. Följden blev att jag vid en konferens som hölls i Kirtland den 3 september 1837 blev avskuren från kyrkan.” I december 1837 kritiserade han och andra avfällingar öppet kyrkan och han uteslöts på grund av avfall 1838. I åtta år hade han arbetat som läkare i Kirtland. Men 1846 återvände han och hans familj till gemenskapen med de heliga. Han sade: ”Jag har stått vid vägkanten och hållit mig undan Herrens verk. Men mitt hjärta tillhör detta folk. Jag vill umgås med de heliga, gå med dem ut i ödemarken och fortsätta tillsammans med dem ända till slutet.” Han omdöptes i mars 1846 och kom västerut med det första kompaniet pionjärer 1847. Han dog i Salt Lake City 1861 som aktiv medlem, 54 år gammal.⁴

Mitt råd till kyrkans medlemmar är: Stöd kyrkans president, första presidentskapet, de tolvs kvorum och andra generalauktoriteter av hela ert hjärta och hela er själ. Om vi gör det, är vi i säker hamn.

President Brigham Young sade att han mindes många gånger då profeten Joseph Smith sade att han ”ständigt måste be, utöva tro, leva efter sin religion och förhärliga sin kallelse, för att få uppenbarelser från Herren och för att kunna vara ståndaktig i tron”.⁵ Vi måste alla räkna med att vår tro får en del utmaningar. Dessa utmaningar kan komma på olika sätt. Ni kanske inte alltid tycker om råden som kyrkans ledare ger er. De försöker inte vara populära. De försöker hjälpa oss undvika de stora olyckor och besvikelser vi drabbas av om vi inte lyder Guds lagar.

Vi behöver också stödja och hjälpa våra lokala ledare, eftersom också de har ”kallats och utkorats”. Varje medlem i denna kyrka kan få råd från en biskop eller en grenspresident, en stavs- eller missionspresident eller kyrkans president och hans medarbetare. Ingen av dessa bröder har bett om att få sin kallelse. Ingen är fullkomlig. Ändå är de Herrens tjänare, kallade av honom genom dem som är berättigade till inspiration. Dessa som är kallade, inröstade och avskilda har rätt till vår hjälp och vårt stöd.

Jag har beundrat och respekterat varje biskop jag haft. Jag har försökt att inte ifrågasätta deras ledning och har känt att när jag stött och följt deras råd har jag varit skyddad mot människors ”falska spel och … list”.⁶ Detta beror på att alla dessa kallade och utkorade ledare var berättigade till den gudomliga uppenbarelse som följer med kallelsen. Brist på respekt för kyrkliga ledare har fått många att bli andligt svaga och att andligen falla. Vi bör förbise de ofullkomligheter, fel och brister eller svagheter vi kanske upptäcker hos de män som kallats att presidera över oss, och stödja ämbetet som de bär.

För många år sedan brukade vi ha penninginsamlingar i våra församlingar för att betala för underhåll och andra lokala kostnader och aktiviteter som nu betalas av kyrkans allmänna medel och det lokala budgetanslaget. Vi brukade ha basarer, marknader, middagar och annat för att samla in pengar. På den tiden hade vi en underbar, hängiven och engagerad biskop i min församling.

En medlem i en grannförsamling hade kommit på att det var lätt att samla in pengar med en ”doppningsmaskin”. Deltagarna betalade för att kasta basebollar på en måltavla. Om man träffade mitt i prick startade en utlösningsmekanism och doppade personen som satt på sätet inne i maskinen rakt ner i en stor behållare med kallt vatten. Vår församling bestämde sig för att använda den här maskinen och någon tänkte att många skulle betala för att kasta, om biskopen var villig att sätta sig på sätet i maskinen. Vår biskop var aldrig nödbedd och eftersom han var ansvarig för penninginsamlingen gick han villigt med på att sätta sig där. Folk började snart att köpa bollar och kasta på måltavlan. En del träffade prick och biskopen blev genomvåt. När det gått en halvtimme började han skaka av köld.

En del tyckte det var väldigt roligt, men min far blev mycket upprörd över att biskopens ämbete på så sätt blev förringat och förlöjligat, och till och med föraktat. Fastän pengarna som samlades in var avsedda för ett gott ändamål kan jag fortfarande komma ihåg att jag skämdes över att några av vårt folk inte visade mer respekt för både ämbetet och den man som natt och dag tjänade oss så väl som vår gode herde. Som bärare av Guds prästadöme bör vi vara exempel för vår familj, våra vänner och våra medarbetare på hur man stöder kyrkans ledarskap.

Såväl de heliga skrifterna som kyrkans lokala och centrala ledare ger oss ett skyddsnät av råd och vägledning till kyrkans medlemmar. I hela mitt liv har till exempel bröderna från denna och andra talarstolar uppmanat vårt folk att leva inom sina tillgångar, hålla sig skuldfria och spara lite till svåra tider, för svåra tider kan komma när som helst. Jag har upplevt tider av stora ekonomiska svårigheter, till exempel den stora depressionen och andra världskriget. Det jag har upplevt motiverar mig att göra allt jag kan för att skydda mig och min familj mot följderna av sådana katastrofer. Jag är tacksam mot bröderna för detta visa råd.

Kyrkans president leder inte kyrkans folk på villovägar. Det kommer aldrig att hända. President Hinckleys rådgivare stöder honom helt och fullt och det gör också de tolv apostlarnas kvorum, de sjuttios kvorum och presiderande biskopsrådet. Jag upprepar, som följd därav råder det enighet och en speciell kärlek i kyrkans presiderande råd till vår president och till varandra.

Guds prästadöme är en sköld. Det är en sköld mot världens ondska. Den skölden behöver hållas ren. Annars begränsas vår medvetenhet om vårt mål och om faror runt omkring oss. Rengöringsmedlet är personlig rättfärdighet, men det är inte alla som är villiga att betala priset för att hålla sin sköld ren. Herren sade: ”Många är kallade, men få är utvalda.”⁷ Vi blir kallade när händer läggs på vårt huvud och vi ges prästadömet, men vi blir inte utvalda förrän vi har visat Gud vår rättfärdighet, vår trofasthet och vår beslutsamhet.

Bröder, detta verk är sant. Joseph Smith såg Fadern och Sonen och han hörde och följde deras undervisning. Det var inledningen till detta stora verk, för vilket ansvaret nu vilar på oss. Jag bär högtidligt vittnesbörd om dess gudomlighet, i Jesu Kristi namn, amen.