”Om Kristus fick samma tillfällen som jag …”

För många år sedan, när våra äldsta barn var 6, 4 och 2 år gamla, överraskade vi dem med en frågesport. Vi hade som familj dagligen läst i Mormons bok.

”Vem var mannen”, frågade min hustru, ”som gick ut i skogen för att jaga, men i stället bad hela dagen och långt in på natten?”

Efter en stunds tystnad försökte hon hjälpa dem: ”Hans namn börjar på E …”

Från ett hörn i rummet ropade vår tvååring: ”Nos!”

Det var barnet som lekte i hörnet — han som vi hade trott var för liten att förstå. Enos! Det var Enos som hade gått ut i skogen för att jaga, men hungrade för sin själs skull. Även om det inte står att han gått vilse i skogen, lär oss berättelsen om Enos att han kom ut därifrån återfunnen — och sedan började han känna en önskan efter sina bröders välfärd.

I Nya testamentet undervisar vår Frälsare Jesus Kristus oss om vikten av att söka efter den som gått vilse:

”Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det?

Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det på sina axlar.” (Luk 15:4–5)

Ända sedan Adams fall har hela mänskligheten befunnit sig i ett förlorat och fallet tillstånd. Precis som för de flesta av er var det två trofasta missionärer som ”fann” mig. År 1913, i Köpenhamn, undervisade äldsterna C Earl Anhder och Robert H Sorenson mina farföräldrar om Jesu Kristi evangelium och döpte dem. Mina föräldrar undervisade mig om vikten av hårt arbete, ärlighet och redbarhet. Men under en generation slutade vi gå till kyrkan och tappade vår kunskap om evangeliet. När jag tänker tillbaka minns jag, att när jag var mycket liten inbjöd mina lekkamrater mig till Primär. Min första upplevelse av kyrkan byggdes på vänskap i Primär.

Som pojke, flera månader innan jag fyllde 12 år, öppnade jag dörren en lördagseftermiddag när någon knackade på. Några av mina vänner — diakoner i vit skjorta och slips — bad mig komma till mitt allra första prästadömsmöte. Vår ledare gick bredvid mig medan vi gick nerför backen till tabernaklet på Temple Square. Detta var prästadömets allmänna session under aprilkonferensen.

Lloyd Bennett var min scoutledare. Mycket ofta brukade han hämta mig på lördagseftermiddagarna och köra mig till scoutcentret för att köpa märken och annat som behövdes. Under färden talade vi med varandra. Han blev en förtrogen vän. Lloyd Bennett tog sig, i likhet med många andra, tid för den enskilde.

Dessa underbara vänner och ledare förstod äldste M Russell Ballards råd nyligen att ”finna … en till” (”En till”, Liahona, maj 2005, s 71) och de förstod vad detta innebär. Ibland är det den i hörnet som vi inte hade tänkt på.

Min egen Enos-upplevelse fick jag som artonåring när jag knäböjde i min militärbarack i Fort Ord i Kalifornien. När alla ljus var släckta knäböjde jag på ett hårt golv, och liksom Enos gick jag därifrån återfunnen. Jag skulle gå på heltidsmission. Jag känner djup tacksamhet för alla dem som har hjälpt mig förstå vem jag är och lära känna Kristus och hans evangelium. Jag lärde mig att min väg hem går genom vår Frälsare Jesus Kristus.

”Han skall komma till världen för att återlösa sitt folk, och han skall påtaga sig deras överträdelser, som tro på hans namn, och dessa äro de, som skola hava evigt liv, och frälsning kommer icke till någon annan.” (Alma 11:40)

Jesaja, en profet i Gamla testamentet, såg vår tid när evangeliet till fullo skulle återställas och förkunnade:

”Så säger Herren HERREN: Se, jag skall lyfta min hand mot folken, resa mitt baner för hednafolken. Då skall de komma med dina söner i sin famn och bära dina döttrar på sina axlar.” (Jes 49:22)

När vi bryr oss om den enskilde, bröder och systrar, ser vi hur denna profetia uppfylls. Kan ni se hur också ni har burits i en famn och på axlar — att ni burits i säkerhet?

Hur skulle vår Frälsare använda de tillfällen vi får att påverka den enskilde? När vi tillämpar principen Om Kristus hade samma tillfällen som jag, vad skulle han då göra? kommer våra beslut här i livet att fokuseras på Kristus.

Jag vet själv att vår käre äldste Neal A Maxwell alltid försökte finna den enskilde. Liksom Nephi arbetade han ”flitigt med att skriva för att förmå [oss alla] att tro på Kristus och låta försona sig med Gud”. (2 Nephi 25:23) Jag vet att äldste Maxwell ringde mer än en gång till dem, ja, till de enskilda, som han försökte föra till Kristus.

Oavsett om vi är en primärlärare, ledare i Unga män eller Unga kvinnor, scoutledare, hemlärare, besökslärare eller en vän kommer Herren att använda oss, om vi vill lyssna, söka och finna den enskilde.

Hur tacksam är jag inte för mitt beslut att gå ut som missionär på heltid, vilket blev en viktig vändpunkt i mitt liv. Unga män, ni har förmånen att få verka, ja, att arbeta flitigt. Håll er värdiga, förbered er för att predika evangeliet. Dröj inte — gå ut och verka! Unga kvinnor, ni kan göra så mycket för att bygga upp riket. Och ni, kära pensionärer, vi behöver er!

Vår familj hade förmånen att få verka i Canada tillsammans med underbara, hängivna äldster, systrar och äldre missionärer. Från hjärta till hjärta, ande till ande och i Herrens kraft sökte de efter den enskilde och fann honom eller henne, som hängivna missionärer gör världen över.

”Sålunda voro de medel i Guds händer att bringa många till kunskap om sanningen, ja, till kunskap om deras Återlösare.” (Mosiah 27:36)

Var och en av oss kan ha stor betydelse i någons liv, till och med i någons eviga liv, men vi måste handla, vi måste göra något, vi måste arbeta flitigt. Kanske har ni haft en känsla av att ni borde inbjuda någon att komma tillbaka till kyrkan, eller låta någon för första gången höra budskapet om det återställda evangeliet. Sätt igång! Följ den känslan. Varför inbjuder inte vi alla någon att komma och lyssna till profetens röst i morgon? Vill ni göra det? Vill ni inbjuda någon idag? Med tro och ett villigt hjärta (ja, med begär) måste vi lita på den Ande som ger oss ”i samma stund och ögonblick, vad [vi] skola säga”. (L&F 100:6) Jag vet att det är så.

Så tacksam jag är för detta kall att än en gång få verka, denna gång i Australien. Jag vill uttrycka min eviga kärlek till och uppskattning för min hustru och våra nio missionärsinriktade barn, för deras kärlek och stöd. Jag bär allvarligt vittne om att evangeliets fullhet är återställd till jorden, att Joseph Smith är en Guds profet och att Mormons bok är Guds ord. I dag leds vi av en levande profet, president Gordon B Hinckley. Jag vet att Gud lever, och jag vet att Jesus är Kristus, vår Frälsare och Återlösare. Det är i Herdens kärleksfulla famn och på hans axlar som vi bärs hem. Liksom Enos kan jag ödmjukt säga: ”Jag [har] blivit driven … att predika … för detta folk och förkunna ordet enligt den sanning, som är i Kristus … och har haft mer glädje därav än något i världen.” (Enos 1:26) Om dessa sanningar bär jag vittne, i Jesu Kristi namn, amen.