Att fästa blicken på, sträcka oss ut mot och komma till Kristus

I Minerva Teicherts magnifika målning Kristus i en röd dräkt står Mänsklighetens Frälsare, med märken efter spikar i sina händer, majestätiskt med uträckta armar. Med ömhet och kärlek ser han ner på kvinnorna som sträcker sig upp mot honom.

Jag älskar symboliken med att kvinnor sträcker sig upp för att vidröra Frälsaren. Vi längtar efter att vara nära Herren, för vi vet att han älskar var och en av oss och vill att vi ska vara ”för evigt omslutna i [hans] kärleks armar”.¹ Hans händer kan bota andliga, känslomässiga eller fysiska åkommor. Han är vår Förespråkare, vårt Föredöme, vår gode Herde och Återlösare. Finns det någon annan att fästa blicken på, någon annan att sträcka oss ut till, någon annan att komma till förutom Jesus Kristus, ”trons upphovsman och fullkomnare”?²

Han förkunnade: ”Ja, sannerligen … om I viljen komma till mig, så skolen I hava evigt liv. Se, min barmhärtighets arm är uträckt emot eder, och den som vill komma, honom skall jag mottaga.”³ Hans löfte är inte bara en inbjudan att sträcka oss ut efter honom utan också att ta det viktigaste nästa steget: att komma till honom.

Detta är en sådan motiverande, uppmuntrande lära. Messias räcker ut sin barmhärtighets armar mot oss, alltid ivrig att ta emot oss — om vi väljer att komma till honom. När vi kommer till Frälsaren med ”hjärtats fulla uppsåt”,⁴ får vi uppleva hans kärleksfulla beröring på de mest personliga sätt.

En ”[viss] kvinna”⁵ fattade det beslutet och fick känna hans beröring. ”Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år [som spenderat allt hon ägde på många läkare] och som ingen hade kunnat bota.

Hon närmade sig Jesus bakifrån och rörde vid hörntofsen på hans mantel, och genast stannade blödningen.

Jesus frågade: ’Vem var det som rörde vid mig?’ Då alla nekade, sade Petrus: ’Mästare, folkmassan trycker och tränger sig inpå dig.’

Men Jesus sade: ’Någon rörde vid mig. Jag kände att kraft gick ut från mig.’

När kvinnan såg att hon var upptäckt, kom hon darrande fram och föll ner för honom och förklarade inför allt folket varför hon hade rört vid honom och hur hon genast hade blivit botad.

Jesus sade till henne: ’Min dotter, [var vid gott mod], din tro har frälst dig. Gå i frid.’”⁶

Jag har ofta undrat vad som skulle ha hänt om den här kvinnan med sina blödningar inte hade haft en tillräckligt stark tro på Frälsaren för att göra det som krävdes för att kunna röra vid hörntofsen av hans mantel. I en sådan folkmassa antar jag att det inte var lätt att komma nära honom. Men ”utan att tvivla”⁷ framhärdade hon.

På samma sätt måste vi visa att vår tro på Herren har genomträngt vårt hjärta djupt nog för att få oss att handla.

En vän berättade för mig om en gång när hon var otröstlig. Hon kände sådan sorg över en tragedi i familjen att hon en dag inte ens kunde lämna hemmet. En syster från Hjälpföreningen kom oväntat till hennes dörr och sade: ”Jag kände att du behövde mig.” Systern ställde inte några ingående frågor utan istället omfamnade hon sin vän och frågade: ”Vill du att vi ber tillsammans?” Efter bönen gick systern därifrån. Systerns vänliga beröring och finkänsliga bemötande gjorde mycket för att hjälpa min väns brustna hjärta.

Denna kärleksfulla hjälpföreningssyster lyssnade inte bara till Anden utan följde också dess maning. Hon visade på ett mycket verkligt sätt att dygden i frälsningens lära påverkat henne så djupt att hon dagligen arbetade på att bli kristuslik. Hennes gärningar återspeglade hennes personliga insikt om att ”kärleken förgår aldrig”.⁸

Om de miljontals trofasta systrar i Hjälpföreningen som, likt denna medkännande syster, återspeglar Kristi eviga kärlek,⁹ sade president Gordon B Hinckley: ”Det är omöjligt att räkna det som dessa underbara och osjälviska kvinnor har gjort för att hjälpa de nödställda, förbinda såren på skadade, ge uppmuntran och tröst åt betryckta … samt lyfta upp dem som fallit och ge dem kraft och stöd och en önskan att gå vidare.”¹⁰

Denna vilja att gå framåt mot Frälsaren kräver ibland ögonblicklig omvändelse. Det betyder att vi inser att vi gjort fel eller inte gjort det vi kunnat för att uppmuntra eller hjälpa andra. Dessa personliga kursjusteringar i tanke, ord eller handling är väsentliga för alla som önskar komma till Kristus. De representerar de val vi gör om hur vi ska beröra varandra både bokstavligt och bildligt.

Vi närmar oss Frälsaren när vi omfamnar varandra i kärlek. Eller så gör vi det inte. Vi lägger balsam på känslomässiga eller fysiska sår. Eller så gör vi det inte. Vi ser på varandra med kärleksfulla istället för kritiska ögon. Eller så gör vi det inte. Vi ber om förlåtelse om vi sårat någon, även om det var oavsiktligt. Eller så gör vi det inte. Vi kämpar med det svåra andliga arbetet att förlåta dem som sårat oss. Eller så gör vi det inte. Vi rättar snabbt till våra misstag eller försumligheter i personliga relationer när vi blir medvetna om dem. Eller så gör vi det inte.

Liksom ni vet jag vad det innebär att göra viktiga kursjusteringar. Jag minns en gång när jag utan att mena det sårade en syster i min församling. Jag behövde rätta till denna sak, men jag måste erkänna att min stolthet hindrade mig från att söka upp henne och be om förlåtelse. Familjen, andra förpliktelser och så vidare — jag hittade alltid en ursäkt till att skjuta upp min omvändelse. Jag var säker på att allt skulle ordna sig av sig självt. Men det gjorde det inte.

I stillheten av inte bara en natt, utan flera nätter, vaknade jag med den klara insikten om att jag inte höll den kurs som Herren ville att jag skulle hålla. Jag handlade inte efter min tro att hans barmhärtighets arm verkligen var utsträckt mot mig — om jag handlade rätt. Jag bad om styrka och mod, ödmjukade mig och begav mig till systerns hem och bad om förlåtelse. Det blev för oss båda en ljuvlig och helande upplevelse.

Ibland är en personlig kursjustering lika omedelbar som när vi i stället för att hastigt gå mot utgången efter kyrkans möten, går tvärs över hallen för att hälsa på en ensam syster som vi vet tycker om att prata länge. Men ofta är det lika långvarigt som när vi regelbundet övervinner harmsna känslor för någon i familjen som behandlar oss tanklöst — medan vi försöker bygga en positiv relation. Dessa individuella kursjusteringar, som är ytterst viktiga omvändelsesteg, ger oss regelbundet ”frid och rättfärdighet som frukt”.¹¹

När vi söker efter rättfärdighetens frukt är det inte att undra på att vi, liksom kvinnorna i Minerva Teicherts härliga målning, sträcker oss mot Frälsaren med längtan och kärlek, för vi vet att han räcker ut ”barmhärtighetens arm till alla dem som förtrösta på honom”.¹² Eftersom detta härliga löfte är sant, vem kunde vi annars fästa blicken på, vem kunde vi annars sträcka oss ut till, vem kunde vi annars komma till, förutom Jesus Kristus, världens Ljus, Guds Lamm, vår Messias?

Jag vet att ”Rättfärdighetens Son uppstig[er] med läkedom under sina vingar”¹³ inte bara för kvinnan med blödningar utan också för var och en av oss. Han önskar leda och välsigna och samla oss — om vi väljer att komma till honom. Må vi göra det varje dag i vårt liv.

I Jesu Kristi namn. Amen.