Från vänner till systrar till kamrater

Valeria Pontelli från Río Gallegos i Santa Cruz i Argentina hade inte för avsikt att omvända sin vän. Hon bara levde efter sina normer med övertygelse. Eftersom hon är medlem i kyrkan fanns det vissa saker som hon gjorde och vissa saker som hon inte gjorde, och alla hennes vänner visste om det. En av dessa vänner var Paula Alvarez. Hon iakttog alltid Valeria noga och var imponerad av hur trofast och hängivet hon levde efter sin tro.

Paula hade en underbar familj, men de levde inte efter evangeliet — i alla fall inte innan Valeria kom med i bilden. Paula minns: ”Valeria skämdes inte över sitt vittnesbörd. Hon visste vem hon var. Hon visste att hon var dotter till en ädel och evig Kung, en Guds dotter.”

Denna kunskap och tillit imponerade på Paulas farbror Moises. Han började undersöka kyrkan och träffa missionärerna. Paula blev lite chockad dagen då han berättade att han skulle döpas. Hon hade inte väntat sig att hennes farbror skulle vara villig att göra sådana stora förändringar i sitt liv.

Hela familjen var bjuden till dopet men Paula var tveksam. Hon visste inte vad hon hade att vänta. Till slut övertalade hennes familj henne att följa med dem till farbroderns dop. Paula minns: ”När vi såg min farbror gå ner i dopets vatten så rördes jag av Anden. Det hade en djup, obestridlig inverkan. I det ögonblicket ville jag också hänge mig åt Gud och göra allt det han kunde tänkas be mig om.”

”Kan jag få prata med dig?” sade Paula och drog Valeria åt sidan. ”Jag kände något speciellt när min farbror döptes”, sade hon tyst.

Valeria berättade för sin vän att hon hade känt Andens maningar. ”Han säger till dig att du behöver följa din farbrors exempel.”

”Men jag kan inte göra det själv”, sade Paula.

”Oroa dig inte. Jag ska hjälpa dig”, försäkrade hennes vän. Det dröjde inte länge förrän Paula och hela hennes familj träffade missionärerna och tackade ja till inbjudan att döpas. Deras liv förändrades för alltid.

Paula säger: ”De normer som jag alltid hade sett min vän efterleva var nu mina. Min väns vittnesbörd var nu mitt.” Efter en kort tid började Paula få en intensiv önskan att berätta för andra om vad hon hade fått. När hon hade varit medlem i ett år fyllde hon i sina missionspapper, träffade sina prästadömsledare och kallades att verka i Chilemissionen Santiago Öst.

Valeria säger: ”När jag såg min vän förbereda sig för sin mission rörde Anden vid mitt hjärta. Jag ville hänge mig åt att tjäna Gud på samma sätt som hon.”

”Kan jag få prata med dig?” Den här gången var det Valeria som drog Paula åt sidan. ”Jag har känt något speciellt medan du har förberett dig för att åka ut som missionär.”

Paula sade samma sak till sin vän som hennes vän hade sagt till henne en gång: ”Det är Anden som talar om för dig vad du behöver göra.”

En heltidsmission var inte något Valeria hade planerat för. Hon visste inte riktigt hur hon skulle gå tillväga. ”Jag kan inte göra det själv”, sade hon till Paula.

”Oroa dig inte. Jag ska hjälpa dig”, försäkrade hennes vän.

När Valeria en tid senare öppnade sin kallelse blev hon överraskad över att hon skulle komma till samma mission som sin vän. Paula började verka i oktober 2002. Valeria började i februari 2003.

Under missionen såg de varandra ganska ofta vid konferenser och aktiviteter. De tyckte om att ta reda på hur den andre hade det och berätta om nyheter från deras olika områden. De kunde aldrig drömma om att de i november 2003 skulle bli kamrater. Deras vänskap utvecklades till en relation som kommer att vara för evigt. Från att ha varit vänner blev de blivit systrar i evangeliet och nu missionärskamrater.

Syster Valeria Pontelli säger: ”Först var jag rädd att vår vänskap kanske skulle ta skada av att vi arbetade tillsammans, men den rädslan försvann första dagen. Chansen att arbeta tillsammans har bara stärkt vår relation, och vår vänskap har hjälpt oss i arbetet.”

Andra håller med. En kvinna som var mindre aktiv men som kom tillbaka till kyrkan tack vare dessa två missionärer säger: ”Man måste bara älska dem, för man kan se kärleken de har till varandra och till alla runt omkring dem. De är mina änglar.”

Det var svårt för dessa två kamrater att ta farväl i mars 2004 när syster Paula Alvarez’ mission var över. Hon var nervös över att återvända till Argentina och allt som framtiden kunde innebära. Dessa två systrar pratade om hennes oro medan de gick till olika människor de skulle besöka. ”Jag kan inte göra det själv”, sade syster Alvarez.

”Oroa dig inte”, hördes de välbekanta orden från hennes kamrat, syster Pontelli. ”Jag ska hjälpa dig.”