Hoppa hopprep och skriva dagbok — Nicole Antúnez från Santiago i Chile

”Hon skriver om allting som händer henne”, säger hennes mamma som sneglar över Nicoles skuldra då åttaåringen skriver i sina lilla dagbok med det färgglada omslaget. Nicole slår igen boken och rynkar pannan. Hennes mamma skrattar.

Nicole låter inte många läsa hennes dagbok. ”Jag låter inte någon läsa i den om jag inte får välja vad de ska läsa”, säger hon. Inte ens hennes bästa vän från kyrkan och hopprepskamrat, Claudia, har läst hennes dagbok.

Vad skriver hon som är så speciellt?

Igår, säger Nicole, skrev hon om ett poolparty hon var med på. Idag ska hon skriva om hur det var i kyrkan. Och jag pratade med någon från tidningen Liahona”, tillägger hon.

Det är möjligt att hon skriver om det i sin dagbok också.

Varför är då Nicoles dagbok så viktig för henne?

”Jag vill inte glömma bort det som var bra när jag blir äldre”, förklarar Nicole. Och när hon glömmer, vilket vi alla gör, hoppas Nicole att genom att läsa i sin dagbok ”när jag blir äldre, att jag då ska kunna lära mig saker om mig själv som jag hade glömt bort”.

Det är vad en dagbok kan göra för en. Men det är inte allt den kan göra.

Nicoles mor uppmuntrar Nicole i hennes dagboksskrivande. När syster Igor var ung skrev hon också dagbok. Olyckligtvis tappade hon bort den när hon flyttade till Santiago och gifte sig.

”Jag var verkligen ledsen över att förlora den”, säger syster Igor. ”Den var mitt liv, allting som hade hänt mig. Den var en ovärderlig personlig skatt.”

Så när Nicoles äldre bror Boris föddes började syster Igor om igen. Hon skrev vad hon tänkte och kände när först Boris och sedan Nicole föddes.

Nu tycker Boris och Nicole om att läsa om sin mamma. ”Det hjälper mig att förstå vad min mamma varit med om”, säger Nicole. Hon hoppas att hennes egna barn ska få kunskap om henne på samma sätt.

Nicole, som följer i sin mors fotspår, har skrivit i sin dagbok nästan varje dag sedan hon fick den som en del av ett skolprojekt. Hon skriver i den varje gång hon känner att hon har någonting som hon vill säga. Det spelar ingen roll om det är dag eller natt när hon har någonting att skriva.

Men det spelar roll var hon skriver.

Hennes favoritplats att skriva på är utomhus där det inte finns någon som kan störa henne. På det sättet kan hon fundera över vad hon skriver — och hon behöver inte oroa sig över att människor ska kika över hennes axel.

Vad hon skriver kan skilja sig från dag till dag. Hon skriver om människor som hon känner eller platser hon varit på. Hon skriver om älsklingsmat och särskilda vänner. Och hon skriver om sådant som hon har lärt sig, som hennes nya rephoppningstrick.

Hon skriver när hon är glad, och hon skriver när hon är ledsen.

”Jag tycker särskilt mycket om att gå tillbaks och läsa om det som hänt mig som var roligt”, säger hon.

Nicole, som nyligen fyllde åtta år och blev döpt och konfirmerad, skriver också om sådant som betyder mycket för henne. ”När jag döptes och konfirmerades skrev jag om hur jag kände den Helige Anden”, säger hon. Hon vet att det är viktigt att komma ihåg sådana saker senare för att stärka sitt vittnesbörd när svåra tider kommer.

Redan nu går hon tillbaka och läser vad hon har skrivit. ”Det finns en sida som jag tycker mycket om att läsa”, säger hon med ett litet leende. ”Men jag kan inte berätta om den för dig.”

Bild

När Spencer W Kimball (1895–1985) kallades till kyrkans president 1973 omfattade hans dagbok 33 band. Han uppmuntrade kyrkans medlemmar att föra dagbok och lärde att Frälsaren vill att medlemmarna ska skriva i sina dagböcker.

Här är några av president Kimballs förslag på vad man kan skriva om:

• Vänskap

• Ditt vittnesbörd

• Uppnådda resultat

• Välsignelser du fått

• Saker du gör, säger eller tänker

• Saker som gör dig glad

• Saker som du tycker om hos dig själv

• Upplevelser med den Helige Anden

• Utmaningar och hur man handskas med dem

”När våra efterkommande läser om de erfarenheter vi har haft i livet kommer de också att lära känna och älska oss. Och den härliga dag då våra familjer är tillsammans i evigheterna känner vi redan varandra.”

Från ”President Kimball Speaks Out on Personal Journals”, Ensign, dec 1980, s 61.